Klockan ringde som vanligt kl 5.00, dags att kliva upp. Ut i stallet för att som vanligt börja dagen med en drös hästsysslor. Väl inne igen vid 5.45 startades kaffebryggaren och jag smög upp för att väcka Lillan.
-Nä, ja vill inte, ja vill vila mig mer!!!
-Ikväll kommer pappa hem! Nu måste du komma upp.
Hon satte sig upp och tittade på mig med sina stora trötta ögon.
-Kommer han idag?
-Ja, ikväll när vi kommit hem då kommer han med taxin.
-Ja kan vila mig tills dess då, sa hon och la sig ner igen.
Tiden går ju fortare när man sover så jag förstår hur hon tänker för nu längtar hon verkligen efter pappa. Och hon är inte ensam...
Det första hon frågade när vi satte oss i bilen på väg hem från dagmamma var när pappa kommer.
Nu går hon här hemma och väntar på att det ska komma en taxi och köra upp för framfartsvägen. För en stund sen dök det upp en bil, alldeles för tidigt mot vad pappa hade sagt. Men nej, vi blev lurade, det var hovslagaren som dök upp på ett litet spontanbesök för att förse Smilla med snösulor.
Om 2 och en halvtimma ska han vara hemma så vi får vänta en stund till. Sen är det äntligen slut, den dagen som kändes så avlägsen den 26 Maj när han åkte ner till Afghanistan är faktiskt här nu! Vi har klarat det och det ganska bra, bättre än vad jag trodde!
Samtidigt som alla anhöriga till Fs 19 nu får hem sina anhöriga så sitter lika många anhöriga nu i den situationen som vi gjorde för 7 månader sedan. Fs 20 tar vid där våra soldater slutat. Till er som nu står inför det som jag precis avslutat vill jag bara säga att det kommer att gå fint. Man hittar en vardag att leva med det också men det går i en ständig emotionell berg och dalbana under hela missionen. Mitt knep för att det skulle kännas lättare var att hålla mig upptagen med så mycket som möjligt hela tiden, allt för att inte få så mycket tid över till att tänka. Med en dotter på 2 år, ett heltidsjobb, två hästar, och en gård att ta hand om har sysselsättning inte varit något problem direkt och det är jag glad för.
Men nu är det över. Tiden med ordet Afghanistan som pulshöjare är nu slut. Kanske kommer det en ny tid med en ny mission, man vet aldrig men kommer den tiden så ligger den många år framåt. Det är mycket annat som vi måste göra innan dess.
Afghanistan- over and out!
fredag 17 december 2010
lördag 11 december 2010
Sista veckan som gräsänka!
Nu närmar sig slutet på riktigt. Äntligen!!!
Om en vecka är han hemma, för gott! Just nu känns tiden som veckan innan man ska gå på sommarsemester, veckan tar aldrig slut medan batterierna har gjort det för längesen redan.
Jag är helt slut för tillfället, jag orkar inte stå emot längre. Lillan är 3 årstrotsig på sitt bästa sätt och jag orkar inte alltid, så jag erkänner, jag ger vika. För jag orkar inte helt enkelt! Jag försöker bara få dagarna att gå så fort som möjligt så att de ska ta slut så fort som möjligt så att det kan bli fredag nästa vecka så fort som möjligt.
Men jo, på det stora hela har året ändå gått fort faktiskt. Jag är även väldigt glad för att missionen har varit under den delen av året då det är vår och sommar. Att han skulle ha åkt på en mission under vintern och våren hade jag tyckt varit jobbigare. Sommaren flyter ju alltid på lite smidigare än den här delen på året.
Under året har jag många gånger fått höra att jag är så duktig och att jag är en kämpe. Jovisst, jag har väl fått kämpa stundtals men för mig har det åtminstonde alltid funnits ett slutdatum för allt slit. För många andra som lever ensamma finns det inget bestämt slut på slitet, dom får kämpa på ändå. Det har ändå varit nyttigt att leva själv ett tag, man lär sig saker om sig själv. För egen del har jag förstått att jag faktiskt klarar mer än jag tror och det som blir besvärligt går alltid att hitta lösningar på. När det kör ihop sig totalt och man inte ser nån lösning själv så är det faktiskt bara till att be om hjälp, det är inte farligt. Men jag har också kommit på att det inte är såhär jag vill leva, jag vill ha någon att dela vardagen, glädje, sorg och resten av livet med och jag har turen att faktiskt ha det och snart kommer han hem för gott!
Kanske slutar mitt liv som bloggare i och med att Fs 19 har gjort sitt i Afghanistan, kanske dyker bloggen upp igen i någon annan form, det har jag inte rikigt bestämt än.
Jag hoppas att den ändå har fått någon att känna igen sig, få en aha upplevelse, lockat fram både skratt och gråt emellanåt eller bara fått någon att känna sig lite starkare för en stund.
För mig har bloggen fungerat som en ventil, ett sätt att lätta på trycket och gå vidare och det har den fungerat utmärkt som. Det kommer förmodligen ett inlägg till när maken är på väg hem eller har kommit hem men det blir det sista i den här formen.
Om en vecka är han hemma, för gott! Just nu känns tiden som veckan innan man ska gå på sommarsemester, veckan tar aldrig slut medan batterierna har gjort det för längesen redan.
Jag är helt slut för tillfället, jag orkar inte stå emot längre. Lillan är 3 årstrotsig på sitt bästa sätt och jag orkar inte alltid, så jag erkänner, jag ger vika. För jag orkar inte helt enkelt! Jag försöker bara få dagarna att gå så fort som möjligt så att de ska ta slut så fort som möjligt så att det kan bli fredag nästa vecka så fort som möjligt.
Men jo, på det stora hela har året ändå gått fort faktiskt. Jag är även väldigt glad för att missionen har varit under den delen av året då det är vår och sommar. Att han skulle ha åkt på en mission under vintern och våren hade jag tyckt varit jobbigare. Sommaren flyter ju alltid på lite smidigare än den här delen på året.
Under året har jag många gånger fått höra att jag är så duktig och att jag är en kämpe. Jovisst, jag har väl fått kämpa stundtals men för mig har det åtminstonde alltid funnits ett slutdatum för allt slit. För många andra som lever ensamma finns det inget bestämt slut på slitet, dom får kämpa på ändå. Det har ändå varit nyttigt att leva själv ett tag, man lär sig saker om sig själv. För egen del har jag förstått att jag faktiskt klarar mer än jag tror och det som blir besvärligt går alltid att hitta lösningar på. När det kör ihop sig totalt och man inte ser nån lösning själv så är det faktiskt bara till att be om hjälp, det är inte farligt. Men jag har också kommit på att det inte är såhär jag vill leva, jag vill ha någon att dela vardagen, glädje, sorg och resten av livet med och jag har turen att faktiskt ha det och snart kommer han hem för gott!
Kanske slutar mitt liv som bloggare i och med att Fs 19 har gjort sitt i Afghanistan, kanske dyker bloggen upp igen i någon annan form, det har jag inte rikigt bestämt än.
Jag hoppas att den ändå har fått någon att känna igen sig, få en aha upplevelse, lockat fram både skratt och gråt emellanåt eller bara fått någon att känna sig lite starkare för en stund.
För mig har bloggen fungerat som en ventil, ett sätt att lätta på trycket och gå vidare och det har den fungerat utmärkt som. Det kommer förmodligen ett inlägg till när maken är på väg hem eller har kommit hem men det blir det sista i den här formen.
måndag 29 november 2010
Nu vill jag ha hem honom!
Men inte så mycket på grund av läget i Afghanistan som för läget här. Sitter insnöad sen tre dagar tillbaka och det börjar bli minst sagt segt. Snön bara vräker ner och de har inte plogat vår väg så det går inte att ta sig ut, vilket kanske är lika bra för man ska helst inte ge sig ut nånstans. Läget hade i och för sig inte varit annorlunda om han hade varit hemma, vi hade varit lika insnöade ändå men det hade underlättat med någon som hade kunnat lösa av mig vid snöskyffeln lite. Jag har skottat och skottat och skottat för att hålla en liten gång fram till huset öppen så att det går att ta sig in och ut hyfsat obehindrat. I lördagsmorse hade det kommit ca 50 cm nysnö under natten så det var bara till att skotta sig en gång hela vägen ut till stallet för att kunna ta hand om hästarna. Det har aldrig varit så långt till stallet förut! Hela gårdagen var det snöstorm och vi har totalt fått 75 cm snö så nu är det lite jobbigt! Att ta sig till jobbet idag var inte att tänka på, de har inte öppnat vägen på hela dagen och just nu ser det inte ut som om jag kommer att komma ut imorgon heller, i alla fall inte i tid.
Man kan ju undra om det finns nåt positivt i allt elände för tillfället och jo, det gör det allt. Jag har haft ström hela tiden, hade som tur var handlat i fredags och fick hem mat till hästarna tidigt på lördagen. Så jag har det bra förutom att det inte går att förflytta sig av gårdsplanen och det blir lite tråkigt i längden.
Det är inte utan att man undrar hur den här vintern ska sluta när det är nästan en meter snö redan i november! Kanske kommer vi drunkna i snö!
Man kan ju undra om det finns nåt positivt i allt elände för tillfället och jo, det gör det allt. Jag har haft ström hela tiden, hade som tur var handlat i fredags och fick hem mat till hästarna tidigt på lördagen. Så jag har det bra förutom att det inte går att förflytta sig av gårdsplanen och det blir lite tråkigt i längden.
Det är inte utan att man undrar hur den här vintern ska sluta när det är nästan en meter snö redan i november! Kanske kommer vi drunkna i snö!
onsdag 24 november 2010
Slutspurten!
I dag åkte han tillbaka till Afghanistan för sista gången.
Om tre veckor återvänder han hem och då blir det förgott! Det går inte att beskriva hur skönt det känns att det är så nära slutet. Jag är uppriktigt rätt trött på den här situationen nu och vill bara att det ska ta slut, ju fortare desto bättre!
Men tre veckor är ändå tre veckor till av oro, tre veckor till med risken att bli beskjuten, köra på en mina eller bli attackerad på något annat sätt. Det kan hända när som helst var som helst från det att han sätter ner fötterna på afghansk mark till det att han tar dom därifrån igen. Med tanke på förra veckans händelser så känns det jobbigare att han åker den här gången än vad det har gjort de andra gångerna. Det är bara att hoppas att tiden går fort och att hela Fs 19 inte behöver få fler tidningsrubriker nu.
Jag hoppas att han landar i Sverige som planerat den 16 december, hel och välbehållen och först när jag vet att han gör det kan jag släppa den där klumpen i magen och hoppas att den aldrig behöver återvända.
Om tre veckor återvänder han hem och då blir det förgott! Det går inte att beskriva hur skönt det känns att det är så nära slutet. Jag är uppriktigt rätt trött på den här situationen nu och vill bara att det ska ta slut, ju fortare desto bättre!
Men tre veckor är ändå tre veckor till av oro, tre veckor till med risken att bli beskjuten, köra på en mina eller bli attackerad på något annat sätt. Det kan hända när som helst var som helst från det att han sätter ner fötterna på afghansk mark till det att han tar dom därifrån igen. Med tanke på förra veckans händelser så känns det jobbigare att han åker den här gången än vad det har gjort de andra gångerna. Det är bara att hoppas att tiden går fort och att hela Fs 19 inte behöver få fler tidningsrubriker nu.
Jag hoppas att han landar i Sverige som planerat den 16 december, hel och välbehållen och först när jag vet att han gör det kan jag släppa den där klumpen i magen och hoppas att den aldrig behöver återvända.
lördag 20 november 2010
Magsjuka, det bästa som kunde hända?
I onsdags skulle det vart dags för maken att återvända till Affeland för sista gången. På tisdagen kände han sig inte bra och det visade sig att han åkte på magsjuka. Han var inte i form att sätta sig på ett flygplan och därmed även riskera att smitta ner alla andra på planet så han fick helt enkelt bli sjukskriven till nästa onsdag då han kan åka tillbaka igen.
Första tanken hos mig då var, vad skönt, jag får ha honom hemma en vecka extra! En vecka mer här = en vecka mindre där, bra!
I går visade det sig att det tydligen skulle finnas en annan anledning till att känna lättnad över att han inte åkte ner i Onsdags.
Maken ringde mig på jobbet vid lunchtid och frågade om jag sett vad som har hänt i Afghanistan. Eftersom jag inte kan titta på Tv eller lyssna på radio på jobbet så hade jag givetvis ingen aning. Han berättar då att det smällt därnere och att en svensk officer är svårt skadad. Den skadade officeren är hans chef på PO:t och skulle han ha åkt ner som planerat i onsdags så skulle han kanske också ha varit med i den bilen.
Min första tanke var bara att det var en väldig tur att han fick magsjuka. När det hela sen sjunker in så kommer andra tankar. Alla tankar börjar med Tänk om...och vad hade hänt om...
Samtidigt tänker jag oerhört mycket på den skadade Officeren och hans anhöriga och hans familj. Jag har själv träffat honom och det ger en helt annan känsla i kroppen när det händer någon som man har ett ansikte på något sånt här.
Min man känner sig tudelat inför det hela och sa på kvällen att kändes fel att vara hemma och inte därnere, men samtidigt, hade han varit därnere så hade han kanske också legat på ett fältsjukhus på Marmal.
Hur många gånger har man turen på sin sida?
Första tanken hos mig då var, vad skönt, jag får ha honom hemma en vecka extra! En vecka mer här = en vecka mindre där, bra!
I går visade det sig att det tydligen skulle finnas en annan anledning till att känna lättnad över att han inte åkte ner i Onsdags.
Maken ringde mig på jobbet vid lunchtid och frågade om jag sett vad som har hänt i Afghanistan. Eftersom jag inte kan titta på Tv eller lyssna på radio på jobbet så hade jag givetvis ingen aning. Han berättar då att det smällt därnere och att en svensk officer är svårt skadad. Den skadade officeren är hans chef på PO:t och skulle han ha åkt ner som planerat i onsdags så skulle han kanske också ha varit med i den bilen.
Min första tanke var bara att det var en väldig tur att han fick magsjuka. När det hela sen sjunker in så kommer andra tankar. Alla tankar börjar med Tänk om...och vad hade hänt om...
Samtidigt tänker jag oerhört mycket på den skadade Officeren och hans anhöriga och hans familj. Jag har själv träffat honom och det ger en helt annan känsla i kroppen när det händer någon som man har ett ansikte på något sånt här.
Min man känner sig tudelat inför det hela och sa på kvällen att kändes fel att vara hemma och inte därnere, men samtidigt, hade han varit därnere så hade han kanske också legat på ett fältsjukhus på Marmal.
Hur många gånger har man turen på sin sida?
onsdag 3 november 2010
Liten och arg!
Imorgon är det åter dags. Leave tre tar sin början och maken kommer hem på en 12 dagars lång vistit hos oss igen.
Att vara snart tre år och ha en pappa som åker fram och tillbaka mellan hemmet och Afghanistan är inte alltid så lätt. Hon saknar sin pappa mycket och hon väljer att visa honom sitt misstycke genom att straffa honom på det sättet som är mest logiskt i hennes värld, nämligen genom att inte vilja prata med honom när han ringer eller helst inte vilja prata så mycket om honom heller.
Detta beteende såg jag hos henne även mellan leave ett och två. Då var pappa borta från henne i nio veckor och efter ungefär halva tiden kom det här beteendet hos henne den gången. Nu har det gått ungefär lika lång tid från förra leaven och nu kommer det tillbaka.
Pappa ringde förut och sa att han nu befinner sig på Marmal (den tyska campen som de åker från) och ska åka ca kl 8.00 imorgon. Han ville givetvis prata med Lillan som tog luren och sa hallå. När hon hörde vem det var gav hon luren till mig igen, hon ville inte prata.
När jag lagt på så frågade jag henne varför hon inte ville prata. Hon mummlade "Ja ä aj på pappa". Man har väl rätt till att vara arg och visa sitt misstycke även om man är liten.
Det enda jag kunde göra var att förklara att hon inte behöver vara arg, att pappa kommer hem i morgon och att han älskar henne precis lika mycket som jag gör även om han inte är hemma.
Det ska bli skönt när han kommer tillbaka för sista gången för då kommer han att stanna hemma och inte åka igen på länge.
Att vara snart tre år och ha en pappa som åker fram och tillbaka mellan hemmet och Afghanistan är inte alltid så lätt. Hon saknar sin pappa mycket och hon väljer att visa honom sitt misstycke genom att straffa honom på det sättet som är mest logiskt i hennes värld, nämligen genom att inte vilja prata med honom när han ringer eller helst inte vilja prata så mycket om honom heller.
Detta beteende såg jag hos henne även mellan leave ett och två. Då var pappa borta från henne i nio veckor och efter ungefär halva tiden kom det här beteendet hos henne den gången. Nu har det gått ungefär lika lång tid från förra leaven och nu kommer det tillbaka.
Pappa ringde förut och sa att han nu befinner sig på Marmal (den tyska campen som de åker från) och ska åka ca kl 8.00 imorgon. Han ville givetvis prata med Lillan som tog luren och sa hallå. När hon hörde vem det var gav hon luren till mig igen, hon ville inte prata.
När jag lagt på så frågade jag henne varför hon inte ville prata. Hon mummlade "Ja ä aj på pappa". Man har väl rätt till att vara arg och visa sitt misstycke även om man är liten.
Det enda jag kunde göra var att förklara att hon inte behöver vara arg, att pappa kommer hem i morgon och att han älskar henne precis lika mycket som jag gör även om han inte är hemma.
Det ska bli skönt när han kommer tillbaka för sista gången för då kommer han att stanna hemma och inte åka igen på länge.
Ett mail...
...landade i min inbox idag. I mailet fanns en förklaring till komentaren som jag skrev om i mitt förra inlägg. Personen som skrev den förklarade vad den betydde för henne. Det visade sig att ett enda ord kan ha olika betydelser för olika människor. Uppenbarligen har vi olika förförståelse om ordets innebörd och detta gav upphov till ett missförstånd.
Som i all mänsklig kommunikation är man både mottagare och sändare i en kommunikation och hur man tolkar det man mottager och sänder beror mycket på vilka upplevelser man har med sig från tidigare i livet.
Det känns i alla fall väldigt skönt att nu ha fått en förklaring till varför detta ord dök upp i min blogg och vad som var tanken bakom att det hamnade där.
Jag och komentatorn delar en del av livet, på olika håll, ur olika perspektiv men målet och dagen för dess slut är densamma och våra känslor inför den dagen är förmodligen glädjefyllda för oss båda. Vi ska bara ta oss igenom den sista biten, sen är den tiden i våra liv förbi och vi tycker båda att det ska bli så skönt!
Som i all mänsklig kommunikation är man både mottagare och sändare i en kommunikation och hur man tolkar det man mottager och sänder beror mycket på vilka upplevelser man har med sig från tidigare i livet.
Det känns i alla fall väldigt skönt att nu ha fått en förklaring till varför detta ord dök upp i min blogg och vad som var tanken bakom att det hamnade där.
Jag och komentatorn delar en del av livet, på olika håll, ur olika perspektiv men målet och dagen för dess slut är densamma och våra känslor inför den dagen är förmodligen glädjefyllda för oss båda. Vi ska bara ta oss igenom den sista biten, sen är den tiden i våra liv förbi och vi tycker båda att det ska bli så skönt!
torsdag 28 oktober 2010
En raderad komentar!
På mitt förra inlägg var någon lustig nog att delge en kommentar som jag tolkade som rätt av hånfull. Givetvis var den lämnad anonymt så vem som lämnat den kan jag bara spekulera i.
Du som nu skrev den behöver inte fortsätta att läsa min blogg om det är så att innehållet ändå inte verkar vara något för just dig. Om du nu ändå väljer att fortsätta läsa, vem vet, kanske är du bara nyfiken, så kan du göra det men ha då den goda smaken att vara tyst om du ändå inte har något snällt att säga!
Jag tycker att det är roligt att få komentarer på mina inlägg men då får de gärna innehålla något med lite mer substans i.
Komentarerna behöver inte nödvändigtvis hålla med om det jag tycker men de får gärna innehålla mer än ett enda litet hånfullt ord!
Har du något att tillägga eller förklara är du välkommen att maila mig! Länken till min mail finns i högerspalten.
Du som nu skrev den behöver inte fortsätta att läsa min blogg om det är så att innehållet ändå inte verkar vara något för just dig. Om du nu ändå väljer att fortsätta läsa, vem vet, kanske är du bara nyfiken, så kan du göra det men ha då den goda smaken att vara tyst om du ändå inte har något snällt att säga!
Jag tycker att det är roligt att få komentarer på mina inlägg men då får de gärna innehålla något med lite mer substans i.
Komentarerna behöver inte nödvändigtvis hålla med om det jag tycker men de får gärna innehålla mer än ett enda litet hånfullt ord!
Har du något att tillägga eller förklara är du välkommen att maila mig! Länken till min mail finns i högerspalten.
tisdag 26 oktober 2010
Dåliga jag!
Jag har verkligen varit dålig på att blogga det sista. Jag har helt enkelt inte haft tid eller nåt vettigt att skriva och jag är ju sån att jag gärna vill ha nåt att komma med om jag ska skriva, annars kan det kvitta.
Nu närmar sig leave tre med stormsteg. Nästa Torsdag är det tänkt att han ska landa in i Sverige igen. Vilken tid återstår väl att se, hitills har han inte varit i tid en enda gång. Så tredje gången gillt kanske.
Även den här gången kommer han att vara hemma i 12 dagar innan det bär tillbaka till Affeland för sista gången. När han åker tillbaka är det bara för 3 och en halv vecka och sen är det dags för rotation och Fs20 får ta över därnere. Och så har hela långa 2010 snart nått sin ände. Jag får ofta frågan om jag inte tycker att det har gått väldigt fort, det är ju vad min omgivning tycker, och jo, det har gått ganska fort. På det stora hela har det gått fortare än vad jag trodde att det skulle göra när det här året började. Det har även gått smidigare och flutit på lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Detta mycket tack vare att jag har haft både mina och min mans föräldrar som har ställt upp och hjälpt mig så mycket dom har kunnat så fort jag har behövt det. Utan dom hade jag aldrig klarat det här så lätt som jag har gjort. Det största av tack till dom! Ni är bäst!
Men nu är det skönt att det snart är över. Det märks att den mörka och kalla årstiden har tagit sitt grepp på riktigt. Det är mörkt när man går upp och det dröjer inte länge förrän det är mörkt när man kommer hem. Snart börjar mörka, kalla och blöta November, den tråkigaste och mest oinspirerande månaderna av dom alla....men det får gå, bara den tar mig till slutet av 2010!
Det ska bli så skönt att det ska bli som vanligt igen och att vi kan lyfta blicken mot framtiden med allt vad det innebär!
Nu närmar sig leave tre med stormsteg. Nästa Torsdag är det tänkt att han ska landa in i Sverige igen. Vilken tid återstår väl att se, hitills har han inte varit i tid en enda gång. Så tredje gången gillt kanske.
Även den här gången kommer han att vara hemma i 12 dagar innan det bär tillbaka till Affeland för sista gången. När han åker tillbaka är det bara för 3 och en halv vecka och sen är det dags för rotation och Fs20 får ta över därnere. Och så har hela långa 2010 snart nått sin ände. Jag får ofta frågan om jag inte tycker att det har gått väldigt fort, det är ju vad min omgivning tycker, och jo, det har gått ganska fort. På det stora hela har det gått fortare än vad jag trodde att det skulle göra när det här året började. Det har även gått smidigare och flutit på lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Detta mycket tack vare att jag har haft både mina och min mans föräldrar som har ställt upp och hjälpt mig så mycket dom har kunnat så fort jag har behövt det. Utan dom hade jag aldrig klarat det här så lätt som jag har gjort. Det största av tack till dom! Ni är bäst!
Men nu är det skönt att det snart är över. Det märks att den mörka och kalla årstiden har tagit sitt grepp på riktigt. Det är mörkt när man går upp och det dröjer inte länge förrän det är mörkt när man kommer hem. Snart börjar mörka, kalla och blöta November, den tråkigaste och mest oinspirerande månaderna av dom alla....men det får gå, bara den tar mig till slutet av 2010!
Det ska bli så skönt att det ska bli som vanligt igen och att vi kan lyfta blicken mot framtiden med allt vad det innebär!
lördag 16 oktober 2010
Jag har inte så många ord...
Jag vet inte vart jag ska börja. Fs 19 har fått sin första och förhoppningsvis enda förlust av soldat. Mina anhöriga därnere är okej men en utav dom var med i fordonet som hade tillkallat förstärkning. Det blev otäckt nära den här gången...
Att tänka sig in i den situationen som den avlidnes anhöriga befinner sig i just nu känns nära men ändå så långt bort. Tanken på att det skulle vara någon av mina gör ont. Samtidigt som jag känner enormt mycket för de som drabbats av det hemska så känner jag en enorm lättnad över att mina anhöriga är oskadda. Det känns en aning egotrippat men är förmodligen helt mänskligt.
Det är "bara" 63 dagar kvar med allt det här, det ska bli så skönt när det här är över!
Dom varmaste av tankar till alla anhöriga till den stupade och de skadade!
Att tänka sig in i den situationen som den avlidnes anhöriga befinner sig i just nu känns nära men ändå så långt bort. Tanken på att det skulle vara någon av mina gör ont. Samtidigt som jag känner enormt mycket för de som drabbats av det hemska så känner jag en enorm lättnad över att mina anhöriga är oskadda. Det känns en aning egotrippat men är förmodligen helt mänskligt.
Det är "bara" 63 dagar kvar med allt det här, det ska bli så skönt när det här är över!
Dom varmaste av tankar till alla anhöriga till den stupade och de skadade!
torsdag 23 september 2010
I tid.....NOT!!!
Ett sms dök upp i telefonen imorse som utlovat!
"Vi lyfter från Afghanistan nu, vi ses ikväll!". Bra då var det okej så långt.
Jag åkte till jobbet och kände att det skulle bli en bra dag!
Telefonen ringde strax efter frukosten på jobbet och i andra ändan fanns en välbekant stämma som sa att han var i Turkiet och väntade på att de skulle tanka och byta personal på planet sen skulle de lyfta mot Stockholm efter ca 1,5 timme.
Telefonen ringer igen efter ca 3 timmar. "Du kommer inte att tro mig, jag är kvar i Turkiet! Planet får inte lyft på grund av tekniskt fel!" Bonus!!!
Så istället för att bli kvar i Turkiet fick han åka med Danskarnas plan vilket bar med sig att han först kom till Köpenhamn, hoppa på ett nytt plan därifrån till Stockholm och skulle därifrån sen ta sig till Göteborg för att sen kunna åka taxi hem.
Efter många om och men, felbokade tågbiljetter och ett och annat svärord är han nu äntligen på ett tåg till Göteborg.
Från början fanns inte någon taxi som skulle ta honom från Göteborg och hem så det lutade åt att jag skulle bli tvungen att åka dit och hämta honom. Vilket hade varit en mindre rolig tripp på ca 12 mil enkel väg. Till slut, efter tjat och många telefonsamtal till de som har hand om bokningarna av hemresorna så är nu även det fixat och han kommer förmodligen vara hemma vid 00.30 i natt.
Lillan har varit uppe och väntat på pappa. Vi har pratat om att han ju skulle komma idag och när jag hämtade henne hos dagmamma i eftermiddags så började hon fråga efter honom i bilen på vägen hem. Jag svarade att han ska komma ikväll och att hon ska få vara vaken tills han kommer hem. Sen vi kom hem har hon trott att han kommit varje gång hon har hört en bil eller det har låtit vid ytterdörren. Varje gång har jag sagt "Nej, men pappa kommer snart!"
När jag för en stund sedan fick ett samtal från honom och han sa att han var påväg och att taxi skulle köra hem honom och jag i och med det insåg att han kommer att komma så sent att hon inte kan vara vaken så känns det återigen som om jag ljuit för henne. Jag hade lovat henne att pappa skulle komma hem och att han skulle läsa Castor för henne ikväll men så blev det inte riktigt.
Men han kommer i alla fall hem om än senare än tänkt precis som förra gången...
Jag ska brygga en stor kopp kaffe och sitta uppe och vänta i alla fall!
"Vi lyfter från Afghanistan nu, vi ses ikväll!". Bra då var det okej så långt.
Jag åkte till jobbet och kände att det skulle bli en bra dag!
Telefonen ringde strax efter frukosten på jobbet och i andra ändan fanns en välbekant stämma som sa att han var i Turkiet och väntade på att de skulle tanka och byta personal på planet sen skulle de lyfta mot Stockholm efter ca 1,5 timme.
Telefonen ringer igen efter ca 3 timmar. "Du kommer inte att tro mig, jag är kvar i Turkiet! Planet får inte lyft på grund av tekniskt fel!" Bonus!!!
Så istället för att bli kvar i Turkiet fick han åka med Danskarnas plan vilket bar med sig att han först kom till Köpenhamn, hoppa på ett nytt plan därifrån till Stockholm och skulle därifrån sen ta sig till Göteborg för att sen kunna åka taxi hem.
Efter många om och men, felbokade tågbiljetter och ett och annat svärord är han nu äntligen på ett tåg till Göteborg.
Från början fanns inte någon taxi som skulle ta honom från Göteborg och hem så det lutade åt att jag skulle bli tvungen att åka dit och hämta honom. Vilket hade varit en mindre rolig tripp på ca 12 mil enkel väg. Till slut, efter tjat och många telefonsamtal till de som har hand om bokningarna av hemresorna så är nu även det fixat och han kommer förmodligen vara hemma vid 00.30 i natt.
Lillan har varit uppe och väntat på pappa. Vi har pratat om att han ju skulle komma idag och när jag hämtade henne hos dagmamma i eftermiddags så började hon fråga efter honom i bilen på vägen hem. Jag svarade att han ska komma ikväll och att hon ska få vara vaken tills han kommer hem. Sen vi kom hem har hon trott att han kommit varje gång hon har hört en bil eller det har låtit vid ytterdörren. Varje gång har jag sagt "Nej, men pappa kommer snart!"
När jag för en stund sedan fick ett samtal från honom och han sa att han var påväg och att taxi skulle köra hem honom och jag i och med det insåg att han kommer att komma så sent att hon inte kan vara vaken så känns det återigen som om jag ljuit för henne. Jag hade lovat henne att pappa skulle komma hem och att han skulle läsa Castor för henne ikväll men så blev det inte riktigt.
Men han kommer i alla fall hem om än senare än tänkt precis som förra gången...
Jag ska brygga en stor kopp kaffe och sitta uppe och vänta i alla fall!
onsdag 22 september 2010
I morgon!
Jag hade två missade samtal på mobilen förut, det stod "Missat samtal från Afghanistan". Telefonen hade inte ens ringt, det var dålig mottagning där den låg. Skit!
Det fanns ett röstmeddelande i inkorgen. Jag visste ju vem det var och jag lyssnade av det med hopp om att han inte skulle säga att planet var försenat. Han sa att de var påväg till CNL och mot Marmal och att det i nuläget såg ut som om planet ska vara i tid, skönt!
Han skulle skicka ett sms imorgon innan han satte sig på planet och skulle nåt gå snett så att de inte kommer iväg i tid skulle han höra av sig.
Har precis stoppat ner Lillan i sängen och läst "Castor Odlar" för henne för miljonte gången.
När jag läst färdigt så pratade vi om pappa. Nu kunde jag säga att pappa kommer hem imorgon. Imorgon är det inte jag som läser Castor för miljonte gången, då är det pappa som läser Castor för första gången! Det är pappa som stoppar henne i säng och pussar henne god natt och säger "Pappa älskar dig, sov gott!"
Det är en konstig känsla att han kommer imorgon. Det känns som om han har varit borta i en evighet men samtidigt har tiden gått fort. Hur går det ihop? Skitsamma, jag längtar efter honom oavsett.
Nu hoppas jag bara att när jag sätter på min telefon imorgon så säger smset att han ska sätta sig på planet och "Vi ses ikväll!"
Det fanns ett röstmeddelande i inkorgen. Jag visste ju vem det var och jag lyssnade av det med hopp om att han inte skulle säga att planet var försenat. Han sa att de var påväg till CNL och mot Marmal och att det i nuläget såg ut som om planet ska vara i tid, skönt!
Han skulle skicka ett sms imorgon innan han satte sig på planet och skulle nåt gå snett så att de inte kommer iväg i tid skulle han höra av sig.
Har precis stoppat ner Lillan i sängen och läst "Castor Odlar" för henne för miljonte gången.
När jag läst färdigt så pratade vi om pappa. Nu kunde jag säga att pappa kommer hem imorgon. Imorgon är det inte jag som läser Castor för miljonte gången, då är det pappa som läser Castor för första gången! Det är pappa som stoppar henne i säng och pussar henne god natt och säger "Pappa älskar dig, sov gott!"
Det är en konstig känsla att han kommer imorgon. Det känns som om han har varit borta i en evighet men samtidigt har tiden gått fort. Hur går det ihop? Skitsamma, jag längtar efter honom oavsett.
Nu hoppas jag bara att när jag sätter på min telefon imorgon så säger smset att han ska sätta sig på planet och "Vi ses ikväll!"
måndag 20 september 2010
Om tre dagar!
Nu är det nära! På Torsdagkväll vid 18 tiden är det tänkt att han ska komma klivande över våran tröskel igen! Så skönt det ska bli!
Nu hoppas jag bara att allt går enligt planerna den här gången och att han verkligen kommer i tid. Vid förra leavet blev han ett helt dygn försenad hem på grund av att planet kom iväg för sent från Sverige när det skulle åka ner och lämna och hämta soldater i Afghanistan.
När han nu kommer hem har han detta och ett leave kvar innan missionen är slut. Det värsta är på något sätt över, de längsta perioderna ifrån varandra har vi bakom oss och nu är det bara en liten liten bit kvar tills det är helt över och han kommer hem igen.
Med tanke på hur valet igår föll ut så kommer förmodligen möjligheten att åka tillbaka igen att finnas kvar under några år framöver.
Jag har frågat honom om han kan tänka sig att göra om det och i nuläget är svaret "nej, inte med försvaret". När jag får frågan om jag skulle låta honom åka igen så känns svaret i nuläget som ett klart Nej!
Nu har han fått göra det, nu ska vi fortsätta familjelivet tillsammans, fortsätta att förvandla våran lilla idyll till det som är tanken att det ska bli förvandlat till. När vi har gjort det så kanske tanken kan få passera min hjärna igen men de närmaste åren känns det otänkbart. Men man ska aldrig säga aldrig.
Nu hoppas jag bara att allt går enligt planerna den här gången och att han verkligen kommer i tid. Vid förra leavet blev han ett helt dygn försenad hem på grund av att planet kom iväg för sent från Sverige när det skulle åka ner och lämna och hämta soldater i Afghanistan.
När han nu kommer hem har han detta och ett leave kvar innan missionen är slut. Det värsta är på något sätt över, de längsta perioderna ifrån varandra har vi bakom oss och nu är det bara en liten liten bit kvar tills det är helt över och han kommer hem igen.
Med tanke på hur valet igår föll ut så kommer förmodligen möjligheten att åka tillbaka igen att finnas kvar under några år framöver.
Jag har frågat honom om han kan tänka sig att göra om det och i nuläget är svaret "nej, inte med försvaret". När jag får frågan om jag skulle låta honom åka igen så känns svaret i nuläget som ett klart Nej!
Nu har han fått göra det, nu ska vi fortsätta familjelivet tillsammans, fortsätta att förvandla våran lilla idyll till det som är tanken att det ska bli förvandlat till. När vi har gjort det så kanske tanken kan få passera min hjärna igen men de närmaste åren känns det otänkbart. Men man ska aldrig säga aldrig.
söndag 19 september 2010
Jag överlevde valet!
Idag var det då äntligen dags för det här som surrat i media de senaste månaderna, det är valdagen!
För mig var det nu tredje gången som jag har fått rösta och givetvis gör jag det. Jag kan erkänna att jag inte är så jättepolitiskt intresserad och därmed heller inte speciellt insatt. I år har jag dock faktiskt försökt att sätta mig in i det hela lite mer. Jag har tittat på en del program på Tv, lyssnat på debatter och partiledarutfrågningar och när det nu var dags att gå till vallokalen för att slicka igen kuverten visste jag vad jag skulle rösta på.
Jag snörade på mig skorna, satte på mig jackan, satte Lillan i vagnen och gick ner till vår vallokal med röstkortet i högsta hugg.
Väl framme fanns det ingen som hotade mig eller ifrågasatte varför jag som ju är kvinna var där. Väl inne stod det ett stort bord med massor av valsedlar uppdukade. Alla partier fanns representerade och jag fick välja helt själv vilka valsedlar jag ville ha. Det fanns ingen som försökte hota eller muta mig till att välja just deras partis valsedeln. Namnen på valsedlarna är i övervägande del vanliga hederliga människor som är engagerade och brinner för sin politiska övertygelse. Inget av namnen figurerar högt uppsatt i den kriminella världen vad jag vet i alla fall.
Efter jag valt mina valsedlar fick jag tre vita kuvert av en kvinna och jag fick lugnt gå bakom en grön skärm och lägga sedlarna i sina kuvert. Jag lämnade sedan mina kuvert till kontrollanten som la dom i en stor låda, blev avprickad i röstlängden och sedan var det klart. När jag gick därifrån kunde jag göra det med samma lugn som jag kom dit. Det fanns ingen som försökte få mig att säga vad jag hade röstat på för att kunna skjuta mig om svaret på den frågan hade varit "fel". Jag behövde heller inte smyga mig ut med rädsla för att någon skulle upptäcka att jag varit där.
Nu är valet avslutat, vallokalen har sängt och det räknas röster för fullt. Jag har inte hört några rapporter om att någon vallokal har bombhotats eller att någon har försökt stjäla någon låda med röster. Jag har heller inte hört att någon vallokal har behövt uniformerade soldater utanför sina dörrar för att kunna garantera säkerheten för de som röstat.
Det värsta som hände mig under den här valrörelsen var att jag idag skar mig lite på läppen när jag slickade igen det ena kuvertet i vallokalen. Det värsta som hände en kvinna i Afghanistan under valet där var att hon blev skjuten för att hon uttalat sig om valet på ett "felaktigt" sätt.
Afghanistan valde igår, vi valde idag men det skiljer många hundra år på sättet som demokratin fungerar i de båda länderna.
Vi har det allt rätt bra i vårt avlånga land när man tänker efter.
För mig var det nu tredje gången som jag har fått rösta och givetvis gör jag det. Jag kan erkänna att jag inte är så jättepolitiskt intresserad och därmed heller inte speciellt insatt. I år har jag dock faktiskt försökt att sätta mig in i det hela lite mer. Jag har tittat på en del program på Tv, lyssnat på debatter och partiledarutfrågningar och när det nu var dags att gå till vallokalen för att slicka igen kuverten visste jag vad jag skulle rösta på.
Jag snörade på mig skorna, satte på mig jackan, satte Lillan i vagnen och gick ner till vår vallokal med röstkortet i högsta hugg.
Väl framme fanns det ingen som hotade mig eller ifrågasatte varför jag som ju är kvinna var där. Väl inne stod det ett stort bord med massor av valsedlar uppdukade. Alla partier fanns representerade och jag fick välja helt själv vilka valsedlar jag ville ha. Det fanns ingen som försökte hota eller muta mig till att välja just deras partis valsedeln. Namnen på valsedlarna är i övervägande del vanliga hederliga människor som är engagerade och brinner för sin politiska övertygelse. Inget av namnen figurerar högt uppsatt i den kriminella världen vad jag vet i alla fall.
Efter jag valt mina valsedlar fick jag tre vita kuvert av en kvinna och jag fick lugnt gå bakom en grön skärm och lägga sedlarna i sina kuvert. Jag lämnade sedan mina kuvert till kontrollanten som la dom i en stor låda, blev avprickad i röstlängden och sedan var det klart. När jag gick därifrån kunde jag göra det med samma lugn som jag kom dit. Det fanns ingen som försökte få mig att säga vad jag hade röstat på för att kunna skjuta mig om svaret på den frågan hade varit "fel". Jag behövde heller inte smyga mig ut med rädsla för att någon skulle upptäcka att jag varit där.
Nu är valet avslutat, vallokalen har sängt och det räknas röster för fullt. Jag har inte hört några rapporter om att någon vallokal har bombhotats eller att någon har försökt stjäla någon låda med röster. Jag har heller inte hört att någon vallokal har behövt uniformerade soldater utanför sina dörrar för att kunna garantera säkerheten för de som röstat.
Det värsta som hände mig under den här valrörelsen var att jag idag skar mig lite på läppen när jag slickade igen det ena kuvertet i vallokalen. Det värsta som hände en kvinna i Afghanistan under valet där var att hon blev skjuten för att hon uttalat sig om valet på ett "felaktigt" sätt.
Afghanistan valde igår, vi valde idag men det skiljer många hundra år på sättet som demokratin fungerar i de båda länderna.
Vi har det allt rätt bra i vårt avlånga land när man tänker efter.
måndag 13 september 2010
Hur länge kan snart vara snart???
Nu är det snart 8 veckor sedan han åkte tillbaka efter sitt första leave. När han åkte så sa han till Lillan att han snart kommer hem igen. Efter att han åkt så har jag med jämna mellanrum sagt henne samma sak när vi pratat om pappa. Nu sista tiden har vi pratat om det varje kväll efter att vi läst god nattsagan. Vi har pratat om vad hon vill göra med pappa när han kommer hem och varje kväll har jag sagt att han snart kommer hem. Egentligen känns det som om jag har ljugit för henne nästan hela tiden förutom nu, de senaste dagarna. Nu är det snart dags, nu kommer han snart hem och då menar jag snart på riktigt, inte snart som om 8 veckor utan snart som i om bara 9 dagar!
Igår kväll pratade vi om vad hon ville göra med pappa när han kommer hem. "Vi ska busa! Såhär!" sa hon och höll upp båda händerna framför sig som om hon vore en farlig tiger med vassa klor!
"Men pappa ska väl få en jättestor kram och en go puss också!" Då tänkte hon efter lite och sen sa hon "Näää, pappa ä vass. Han måste duscha och raka sig föst!"
Till saken hör att pappan i fråga har lagt sig till med ett rejält helskägg under sina senaste veckor i Affeland och detta är något som inte helt uppskattas av fru och barn...
När han väl kommer hem har jag planerat en liten överraskning åt oss. Lillan ska få vara hos mormor och morfar första helgen han kommer hem och vi ska få ett drygt dygn för oss själva någonstans i norden. Det var alldeles för längesen vi ordnade barnvakt för att göra något bara han och jag så nu är det på tiden. Det ska bli så mysigt att bara få vara vi en stund. Jag har tagit tre dagars semester ena veckan han är hemma också och då ska vi passa på att bara vara hemma och vara en liten familj i några dagar igen!
Vi längtar så det blöder i hjärtat men snart, snart är vi där, på riktigt!
Igår kväll pratade vi om vad hon ville göra med pappa när han kommer hem. "Vi ska busa! Såhär!" sa hon och höll upp båda händerna framför sig som om hon vore en farlig tiger med vassa klor!
"Men pappa ska väl få en jättestor kram och en go puss också!" Då tänkte hon efter lite och sen sa hon "Näää, pappa ä vass. Han måste duscha och raka sig föst!"
Till saken hör att pappan i fråga har lagt sig till med ett rejält helskägg under sina senaste veckor i Affeland och detta är något som inte helt uppskattas av fru och barn...
När han väl kommer hem har jag planerat en liten överraskning åt oss. Lillan ska få vara hos mormor och morfar första helgen han kommer hem och vi ska få ett drygt dygn för oss själva någonstans i norden. Det var alldeles för längesen vi ordnade barnvakt för att göra något bara han och jag så nu är det på tiden. Det ska bli så mysigt att bara få vara vi en stund. Jag har tagit tre dagars semester ena veckan han är hemma också och då ska vi passa på att bara vara hemma och vara en liten familj i några dagar igen!
Vi längtar så det blöder i hjärtat men snart, snart är vi där, på riktigt!
söndag 12 september 2010
Vem är du?
Ibland undrar jag vilka som egentligen läser det jag skriver här. Många vet jag vilka de är men det måste finnas nån som läser utan att vi känner varandra. Varför läser just du min blogg?
Det hade varit roligt om du bara lämnade en kommentar. Givetvis behöver man inte nämna sitt namn, hade bara varit roligt att veta varför du läser och om vi känner varandra eller inte. Inte märkvärdigare än så.
Det hade varit roligt om du bara lämnade en kommentar. Givetvis behöver man inte nämna sitt namn, hade bara varit roligt att veta varför du läser och om vi känner varandra eller inte. Inte märkvärdigare än så.
torsdag 9 september 2010
När vi två blir tre.
Var sak har sin tjusning och just nu känner jag att det är så skönt att hösten kommer på riktigt. Höst innebr att allt lugnar ner sig lite. Man behöver inte göra lika mycket som på sommaren, det ska inte flängas runt överallt och hittas på något hela tiden utan det är helt okej att bara sätta sig framför Tv:n under en filt och titta på meningslös underhållning en stund innan man kryper ner i sängen. Ute slutar gräset snart att växa, ogräset likaså och man behöver inte ägna tid åt trädgården på samma sätt längre. Stressen lägger sig en aning och det är skönt!
Om två veckor är det dags för leave nummer två. Om två veckor är han hemma om allt går som planerat och det inte blir några förseningar. Det ska också bli skönt! Jag har nästan glömt hur det är att leva ett helt vanligt familjeliv, jag har varit så uppe i att få allt att gå runt och fungera här hemma för mig och Lillan att jag nästan inte kommer ihåg hur det var innan han åkte. Men tiden har faktiskt gått ganska fort, nu är det bara slutspurten kvar och om 100 dagar är allt det här äntligen slut! Om ytterligare 15 dagar till efter det är hela 2010 slut och det som kändes som det skulle bli det längsta året i mitt liv den 16 Januari i år är då slut! För även om själva vistelsen i Afghanistan är 6 månader så har hela 2010 gått åt till förberedelser både för oss och för honom. Han var på livgardet hela våren från Januari fram till det att han åkte och veckorna då skiljer sig inte från hur veckorna är nu, under Afghanistan tiden har varit. För mig har det varit samma pussel att lägga för att få ihop vardagen. Men när det här väl är över så blir vi två om att lägga pusslet igen och det är ju så jag vill ha det.
Vi längtar efter honom så det gör ont men två veckor går fort. Om två veckor sitter jag inte vid datorn, då sitter jag och Lillan uppkrupna i hans stora varma famn och är en familj en stund igen!
Om två veckor är det dags för leave nummer två. Om två veckor är han hemma om allt går som planerat och det inte blir några förseningar. Det ska också bli skönt! Jag har nästan glömt hur det är att leva ett helt vanligt familjeliv, jag har varit så uppe i att få allt att gå runt och fungera här hemma för mig och Lillan att jag nästan inte kommer ihåg hur det var innan han åkte. Men tiden har faktiskt gått ganska fort, nu är det bara slutspurten kvar och om 100 dagar är allt det här äntligen slut! Om ytterligare 15 dagar till efter det är hela 2010 slut och det som kändes som det skulle bli det längsta året i mitt liv den 16 Januari i år är då slut! För även om själva vistelsen i Afghanistan är 6 månader så har hela 2010 gått åt till förberedelser både för oss och för honom. Han var på livgardet hela våren från Januari fram till det att han åkte och veckorna då skiljer sig inte från hur veckorna är nu, under Afghanistan tiden har varit. För mig har det varit samma pussel att lägga för att få ihop vardagen. Men när det här väl är över så blir vi två om att lägga pusslet igen och det är ju så jag vill ha det.
Vi längtar efter honom så det gör ont men två veckor går fort. Om två veckor sitter jag inte vid datorn, då sitter jag och Lillan uppkrupna i hans stora varma famn och är en familj en stund igen!
tisdag 7 september 2010
Konsten att njuta!
Förra helgen hade jag besök av makens kollegor, vilka tillika är att betrakta som våra vänner. De tittade förbi en sväng för att se hur vi hade det och för att få en kopp kaffe. Helgen i övrigt var fullspäckad med en massa tråkiga måsten som skulle göras och jag betade av den långa att göra listan allteftersom helgen gick. Eftersom jag sällan hinner med så mycket på veckorna var jag lite stressad över att få gjort undan allt som jag hade tänkt mig att få gjort.
Under den lilla fikastunden i solväggen med det trevliga sällskapet säger en av makens kollegor:
"Om jag vore du skulle jag sätta mig här en stund och bara njuta lite. Du vet väl om att du bor i en idyll?"
Min något stressade hjärna svarade lite snabbt "Jo, jag vet att jag bor i en idyll men gör du allt åt mig under tiden jag sitter här då?"
Vi fortsatte att prata och fika en stund innan de var tvunga att åka vidare och jag skulle återgå till min lista.
Undertiden jag fortsatte att jobba av listan så fortsatte hans ord att eka i mitt huvud och jag började tänka efter. Jag har varit extremt dålig på att just njuta av det lilla i sommar. Det slog mig att jag nästan inte alls har suttit på altanen över huvudtaget. Jag har varit alldeles för dålig på att sitta tyst på trappan med ett glas vin i handen och bara njuta av min idyll och den tystnad som omfamnar den. Det har heller inte blivit många kaffekoppar i solväggen utan de har svepts i samband med att jag gjort något av mina måsten.
Den här helgen som gick blev det annorlunda. Jag hade en lista även för den passerade helgen men jag tog det lugnt, jag fick gjort allt jag skulle ändå! Mitt kaffe avnjöt jag i solväggen de fantastiska dagar som helgen bjöd mig och jag tog mig tid att sitta tyst och bara vara den stunden. Bara sitta och lyssna på skördetröskornas dova muller och pipet från när de backade och det var så skönt! Varför har jag inte gjort detta oftare under sommaren? Kanske för att den stunden gör mig så påtakligt ensam eller för att jag saknar honom just då, att ha honom nära och prata med om ditt och datt.
Men det spelar ingen roll, från och med nu så ska jag unna mig den stunden varje dag under helgerna. Den stunden är bara min!
Tack T för att du påminde mig om att njuta av här och nu!
Under den lilla fikastunden i solväggen med det trevliga sällskapet säger en av makens kollegor:
"Om jag vore du skulle jag sätta mig här en stund och bara njuta lite. Du vet väl om att du bor i en idyll?"
Min något stressade hjärna svarade lite snabbt "Jo, jag vet att jag bor i en idyll men gör du allt åt mig under tiden jag sitter här då?"
Vi fortsatte att prata och fika en stund innan de var tvunga att åka vidare och jag skulle återgå till min lista.
Undertiden jag fortsatte att jobba av listan så fortsatte hans ord att eka i mitt huvud och jag började tänka efter. Jag har varit extremt dålig på att just njuta av det lilla i sommar. Det slog mig att jag nästan inte alls har suttit på altanen över huvudtaget. Jag har varit alldeles för dålig på att sitta tyst på trappan med ett glas vin i handen och bara njuta av min idyll och den tystnad som omfamnar den. Det har heller inte blivit många kaffekoppar i solväggen utan de har svepts i samband med att jag gjort något av mina måsten.
Den här helgen som gick blev det annorlunda. Jag hade en lista även för den passerade helgen men jag tog det lugnt, jag fick gjort allt jag skulle ändå! Mitt kaffe avnjöt jag i solväggen de fantastiska dagar som helgen bjöd mig och jag tog mig tid att sitta tyst och bara vara den stunden. Bara sitta och lyssna på skördetröskornas dova muller och pipet från när de backade och det var så skönt! Varför har jag inte gjort detta oftare under sommaren? Kanske för att den stunden gör mig så påtakligt ensam eller för att jag saknar honom just då, att ha honom nära och prata med om ditt och datt.
Men det spelar ingen roll, från och med nu så ska jag unna mig den stunden varje dag under helgerna. Den stunden är bara min!
Tack T för att du påminde mig om att njuta av här och nu!
onsdag 25 augusti 2010
En tillfällig svacka
Kom hem från jobbet med ganska gott mod och ambitionen om att få något gjort. Jag har påbörjat ett litet projekt med min hästtransport som behöver en liten uppfräschning och tänkte att jag skulle hinna börja måla den lite idag.
Väl hemma så kände jag mig helt plötsligt trött, pratade med maken som vanligt direkt när jag kom hem och kände då hur allt bara kom över mig. Plötsligt kändes allt tungt, och jag känner inte att jag räcker till. Jag hinner inte med allt jag vill och behöver få gjort här hemma. Får jag gjort något ute så är det ingen som har tagit ifrån mig arbetet på insidan huset under tiden heller. Det finns något som ska göras hela tiden. Det finns alltid disk, tvätt, städning inne och diverse olika sysslor ute som någon måste göra för att hålla allt i rullning. Vem ska göra det då? Jo det är ju jag!
På veckorna finns inget utrymme för att hinna med så mycket mer än att laga middag och lägga Lillan sen är dagen slut. Måndagar är jag hemma tidigast 19.30 så då hinner jag ingenting utöver att jobba. Tisdag och onsdag är jag hemma 17.00 och Torsdagar kl 16.00. Fredagar är jag ledig, i alla fall från jobbet. De brukar gå åt till disk, tvätt, städning, uträtta ärenden och eventuellt storhandla. Sen kommer helgen och då ska jag hinna med allt det där andra som inte bara är vardags sysslor men som också behöver bli gjort. Till detta kan också läggas alla andra kringliggande måsten, bilen som ska på service, besiktigas, telefonsamtal som måste ringas för att kolla upp vissa saker, tider som ska passas till olika ändamål, alla sådana mycket små saker egentligen men som bara får mig att vilja skrika rakt ut!!!!
Nånstans upp i alla måste ska jag hinna vara en bra mamma också. Jag är en bra mamma på det sättet att hon har rena kläder, får mat varje dag och har det bra på det sättet men jag är ingen bra kvalitetsmamma. Jag hinner helt enkelt inte alltid leka med henne och vara närvarande på det sättet. Och nu sitter jag här och känner mig rutten på alla möjliga sätt och att jag inte räcker till åt något håll. Nu kommer alla känslorna på samma gång. Samtidigt mitt upp i allt så är jag trött vilket inte gör saken bättre. Att säga "Jag orkar inte mer!" ligger nära till hands men jag ska inte säga det, jag ska kämpa på, har jag klarat det så här långt så ska jag klara lite till.
Jag antar att det är nu man egentligen ska ringa till alla de där vännerna som sa "Är det nåt så ring bara, du vet vart vi finns" men jag orkar inte prata med nån, det känns bara som ännu en belastning. Jag vill bara vara tyst en stund och få vara i fred och vila.
Jag vet att dessa känslor bara är tillfälliga, jag känner så här bara just nu. Får jag sova i natt så kommer de inte att finnas kvar i morgon, jag vet ju det men bara för att det är så så känns det inte mindre jobbigt just nu för det.
Nu ska jag gå och lägga mig och vakna upp till mitt vanliga pigga och glada jag imorgon! God natt!
Väl hemma så kände jag mig helt plötsligt trött, pratade med maken som vanligt direkt när jag kom hem och kände då hur allt bara kom över mig. Plötsligt kändes allt tungt, och jag känner inte att jag räcker till. Jag hinner inte med allt jag vill och behöver få gjort här hemma. Får jag gjort något ute så är det ingen som har tagit ifrån mig arbetet på insidan huset under tiden heller. Det finns något som ska göras hela tiden. Det finns alltid disk, tvätt, städning inne och diverse olika sysslor ute som någon måste göra för att hålla allt i rullning. Vem ska göra det då? Jo det är ju jag!
På veckorna finns inget utrymme för att hinna med så mycket mer än att laga middag och lägga Lillan sen är dagen slut. Måndagar är jag hemma tidigast 19.30 så då hinner jag ingenting utöver att jobba. Tisdag och onsdag är jag hemma 17.00 och Torsdagar kl 16.00. Fredagar är jag ledig, i alla fall från jobbet. De brukar gå åt till disk, tvätt, städning, uträtta ärenden och eventuellt storhandla. Sen kommer helgen och då ska jag hinna med allt det där andra som inte bara är vardags sysslor men som också behöver bli gjort. Till detta kan också läggas alla andra kringliggande måsten, bilen som ska på service, besiktigas, telefonsamtal som måste ringas för att kolla upp vissa saker, tider som ska passas till olika ändamål, alla sådana mycket små saker egentligen men som bara får mig att vilja skrika rakt ut!!!!
Nånstans upp i alla måste ska jag hinna vara en bra mamma också. Jag är en bra mamma på det sättet att hon har rena kläder, får mat varje dag och har det bra på det sättet men jag är ingen bra kvalitetsmamma. Jag hinner helt enkelt inte alltid leka med henne och vara närvarande på det sättet. Och nu sitter jag här och känner mig rutten på alla möjliga sätt och att jag inte räcker till åt något håll. Nu kommer alla känslorna på samma gång. Samtidigt mitt upp i allt så är jag trött vilket inte gör saken bättre. Att säga "Jag orkar inte mer!" ligger nära till hands men jag ska inte säga det, jag ska kämpa på, har jag klarat det så här långt så ska jag klara lite till.
Jag antar att det är nu man egentligen ska ringa till alla de där vännerna som sa "Är det nåt så ring bara, du vet vart vi finns" men jag orkar inte prata med nån, det känns bara som ännu en belastning. Jag vill bara vara tyst en stund och få vara i fred och vila.
Jag vet att dessa känslor bara är tillfälliga, jag känner så här bara just nu. Får jag sova i natt så kommer de inte att finnas kvar i morgon, jag vet ju det men bara för att det är så så känns det inte mindre jobbigt just nu för det.
Nu ska jag gå och lägga mig och vakna upp till mitt vanliga pigga och glada jag imorgon! God natt!
måndag 23 augusti 2010
Att sakna en pappa...
Lillan sitter i sin bilstol på vägen hem från några bekanta. Hon är trött efter dagens äventyr och hon tittar på mig med sjumilablicken och säger tyst "Ja sakaj min pappa. Pappa komme snat hem. Pappa ä i Apsastan..."
Nu har han varit borta i 4 och en halv vecka och det är lika lång tid innan han kommer hem på sin andra Leave. Det är den längsta perioden mellan två leave just nu och nu har vi gjort halva tiden.
Efter att han åkt tillbaka var Lillan väldigt anti sin pappa under en period. Hon ville inte prata om honom och inte prata med honom i telefonen. Hon sa ibland "pappa äska inte mig" och frågade jag henne om hon saknade honom blev hon arg och skrek "Nej!". Hennes reaktion var helt normal och det var hennes sätt att visa sitt misstycke över situationen och hennes sätt att straffa pappa för att han gjorde så mot henne. Mitt sätt att hantera situationen var att prata mycket om pappa. Prata om allt roligt vi gjorde när han var hemma på Leave, prata om vad vi trodde att han gjorde just då därnere i Afghanistan. När vi åt middag så pratade vi om vad pappa fick att äta i Afghansitan, den pedagogiska förmågan sattes på prov.
Det var jobbigt att höra henne säga de där orden om att hon inte trodde att pappa älskade henne för mig. Hur det kändes i pappas hjärta kan jag bara föreställa mig. För honom var det förmodligen mycket värre än han har sagt till mig.
Men nu har det som tur är vänt. Nu pratar hon gärna med pappa och berättar om vad hon har gjort och vad hon ska göra. Hon hittar på egna små historier om vad pappa gör i Afghanistan och säger att hon saknar honom.
Varje kväll när hon ska sova så säger jag alltid "God natt, mamma älskar dig och pappa älskar dig" men härom kvällen så sa jag bara att mamma älskar henne. De stora blå spärrades då upp, nappen togs ur den lilla munnen och hon sa mycket bestämt "pappa äska mig åsså!"
Något som hon har fullständigt rätt i!
Nu har han varit borta i 4 och en halv vecka och det är lika lång tid innan han kommer hem på sin andra Leave. Det är den längsta perioden mellan två leave just nu och nu har vi gjort halva tiden.
Efter att han åkt tillbaka var Lillan väldigt anti sin pappa under en period. Hon ville inte prata om honom och inte prata med honom i telefonen. Hon sa ibland "pappa äska inte mig" och frågade jag henne om hon saknade honom blev hon arg och skrek "Nej!". Hennes reaktion var helt normal och det var hennes sätt att visa sitt misstycke över situationen och hennes sätt att straffa pappa för att han gjorde så mot henne. Mitt sätt att hantera situationen var att prata mycket om pappa. Prata om allt roligt vi gjorde när han var hemma på Leave, prata om vad vi trodde att han gjorde just då därnere i Afghanistan. När vi åt middag så pratade vi om vad pappa fick att äta i Afghansitan, den pedagogiska förmågan sattes på prov.
Det var jobbigt att höra henne säga de där orden om att hon inte trodde att pappa älskade henne för mig. Hur det kändes i pappas hjärta kan jag bara föreställa mig. För honom var det förmodligen mycket värre än han har sagt till mig.
Men nu har det som tur är vänt. Nu pratar hon gärna med pappa och berättar om vad hon har gjort och vad hon ska göra. Hon hittar på egna små historier om vad pappa gör i Afghanistan och säger att hon saknar honom.
Varje kväll när hon ska sova så säger jag alltid "God natt, mamma älskar dig och pappa älskar dig" men härom kvällen så sa jag bara att mamma älskar henne. De stora blå spärrades då upp, nappen togs ur den lilla munnen och hon sa mycket bestämt "pappa äska mig åsså!"
Något som hon har fullständigt rätt i!
onsdag 18 augusti 2010
Tillräckligt otillräcklig!
Vardagen är tillbaka och alla måsten hänger över huvudet igen. Upp på morgonen (6.00), göra sig i ordning, väcka Lillan, få på henne kläder, ut i bilen och iväg till dagmamma. (7.15) Lämna Lillan och sätta sig i bilen och köra de 4.3 milen till jobbet. (8.00) Jobba sina 8 timmar, (16.00) ut i bilen igen och 4.3 mil tillbaka hemåt. (16.45) Hämta Lillan och åka direkt till mormor och morfar med henne de dagar jag tänkt rida. Stressa sig igenom stallsysslorna lite för att inte bli allt för sen. (ca 18.30) Hämta Lillan hos mormor och morfar, åka hem. Slänga ihop lite middag, äta och prata om dagen, prata det dagliga samtalet med maken. Duscha Lillan, borsta tänderna, ta på pyjamasen och sedan mysa i soffan en stund. (20.00) Dags att gå upp i sängen, läsa Castor bakar för miljonte gången, släcka lampan, säga "god natt, älskar dig. Vi ses imorgon"
En stunds lugn och ro lägger sig över huset. Nåt att se på Tv? Nähä, då blir det en stund vid datorn.
(22.00) Trött! Dags att sova för imorgon börjar det om igen...
All respekt åt alla ensamstående föräldrar därute, det är kämpigt ibland. Man orkar inte alltid, man hinner sällan med allt som ska göras, det går på löpande band det mesta men det tar sig framåt. Ganska ofta kväver alla måsten ens tillgänglighet som förälder, en räcker inte alltid till. Det är då man saknar tvåsamheten, familjelivet och någon att dela ansvaret med. Till skillnad från alla andra ensamstående föräldrar så är mitt ensamstående högst tillfälligt, jag är bara ensam i ca 3,5 månad till sen är det över, förutsatt att han kommer hem hel. Då är vi två igen och under den tiden som jag har varit ensam har jag inte behövt tänka på några ekonomiska besvär. Jag har inte behövt vrida och vända på slantarna för att få det att gå ihop som många, många ensamstående faktiskt tvingas till. Å andra sidan så har de ensamstående heller inte nån partner att oroa sig för. Ingen som sitter på andra sidan jorden i ett land som befinner sig i krig och den ständiga oro som det bär med sig. Det finns för och nackdelar med allt och det är kanske tur på nåt sätt...
En stunds lugn och ro lägger sig över huset. Nåt att se på Tv? Nähä, då blir det en stund vid datorn.
(22.00) Trött! Dags att sova för imorgon börjar det om igen...
All respekt åt alla ensamstående föräldrar därute, det är kämpigt ibland. Man orkar inte alltid, man hinner sällan med allt som ska göras, det går på löpande band det mesta men det tar sig framåt. Ganska ofta kväver alla måsten ens tillgänglighet som förälder, en räcker inte alltid till. Det är då man saknar tvåsamheten, familjelivet och någon att dela ansvaret med. Till skillnad från alla andra ensamstående föräldrar så är mitt ensamstående högst tillfälligt, jag är bara ensam i ca 3,5 månad till sen är det över, förutsatt att han kommer hem hel. Då är vi två igen och under den tiden som jag har varit ensam har jag inte behövt tänka på några ekonomiska besvär. Jag har inte behövt vrida och vända på slantarna för att få det att gå ihop som många, många ensamstående faktiskt tvingas till. Å andra sidan så har de ensamstående heller inte nån partner att oroa sig för. Ingen som sitter på andra sidan jorden i ett land som befinner sig i krig och den ständiga oro som det bär med sig. Det finns för och nackdelar med allt och det är kanske tur på nåt sätt...
tisdag 10 augusti 2010
Bollen är i rullning!
Han ringde förut, det dagliga samtalet. Han frågade hur vi hade det och hur det gick med allt här hemma. Jag svarade som det var, det är bra, vardagen har börjat rulla på igen i och med att semestern är slut och vi har det så bra vi kan ha det.
-"Vill du att jag ska komma hem?"
Jag blev lite ställd av frågan, den var så direkt.
-"Nä, jag klarar mig. Det är ingen fara, det går bra"
-"Blir det för jobbigt så säg bara till så skiter jag i det här och kommer hem. Jag vill inte riskera något mellan oss bara för att jag gör det här"
Det var något väldigt fint i det han sa. Behöver jag räddas så räddar han hellre mig än världen. Det är inte blommor och choklad, det är äkta kärlek!
Tanken på att jag vill ha hem honom så mycket att jag skulle vilja att han avbröt missionen har aldrig slagit mig. Visst är det jobbigt att vara ensam ibland. Det är jobbigt att han inte är hemma rent fysiskt. Att inte kunna krama och pussa på honom. Det blir ibland väldigt jobbigt när faktum om allt som ska göras kommer över mig men dessa känslor varar aldrig längre än en dag eller någon timme sen är det som vanligt igen och jag kör bara på i vardagen som på nåt vis är det bästa sättet att tackla situationen. Sen kan jag erkänna att det i nuläget är mest jobbigt att vara hästägare mitt upp i allt annat. Hästen tar mycket tid varav ridningen är en ganska liten del. Än så länge går det bra men snart kommer installningen och då blir det jobbigare. Då medför det en väldig massa kringuppgifter som inte är roliga men nödvändiga. Men samtidigt så hade jag inte haft min häst så hade jag inte mått lika bra som människa heller! Hon laddar mina batterier!
Man ska väl inte ojja sig över en självvald situation kanske, att jag får "skylla mig själv" har jag fått höra, kanske inte rakt ut men mellan raderna. Och visst, jag får väl skylla mig själv för att jag är intresserad av hästar istället för någon mer lättskött hobby. Jag är fullt medveten om mina val i livet och vad de innebär, men jag vill inte ha det på nåt annat sätt! Och jag får "skylla mig själv" att jag är ensam med allt nu eftersom jag har "släppt iväg honom!"
Men jag är stolt över att jag har gett honom den här möjligheten att förverkliga sin dröm! Jag fixar det här!
Bollen rullar och den kommer att rulla hela vägen in i mål!
-"Vill du att jag ska komma hem?"
Jag blev lite ställd av frågan, den var så direkt.
-"Nä, jag klarar mig. Det är ingen fara, det går bra"
-"Blir det för jobbigt så säg bara till så skiter jag i det här och kommer hem. Jag vill inte riskera något mellan oss bara för att jag gör det här"
Det var något väldigt fint i det han sa. Behöver jag räddas så räddar han hellre mig än världen. Det är inte blommor och choklad, det är äkta kärlek!
Tanken på att jag vill ha hem honom så mycket att jag skulle vilja att han avbröt missionen har aldrig slagit mig. Visst är det jobbigt att vara ensam ibland. Det är jobbigt att han inte är hemma rent fysiskt. Att inte kunna krama och pussa på honom. Det blir ibland väldigt jobbigt när faktum om allt som ska göras kommer över mig men dessa känslor varar aldrig längre än en dag eller någon timme sen är det som vanligt igen och jag kör bara på i vardagen som på nåt vis är det bästa sättet att tackla situationen. Sen kan jag erkänna att det i nuläget är mest jobbigt att vara hästägare mitt upp i allt annat. Hästen tar mycket tid varav ridningen är en ganska liten del. Än så länge går det bra men snart kommer installningen och då blir det jobbigare. Då medför det en väldig massa kringuppgifter som inte är roliga men nödvändiga. Men samtidigt så hade jag inte haft min häst så hade jag inte mått lika bra som människa heller! Hon laddar mina batterier!
Man ska väl inte ojja sig över en självvald situation kanske, att jag får "skylla mig själv" har jag fått höra, kanske inte rakt ut men mellan raderna. Och visst, jag får väl skylla mig själv för att jag är intresserad av hästar istället för någon mer lättskött hobby. Jag är fullt medveten om mina val i livet och vad de innebär, men jag vill inte ha det på nåt annat sätt! Och jag får "skylla mig själv" att jag är ensam med allt nu eftersom jag har "släppt iväg honom!"
Men jag är stolt över att jag har gett honom den här möjligheten att förverkliga sin dröm! Jag fixar det här!
Bollen rullar och den kommer att rulla hela vägen in i mål!
söndag 8 augusti 2010
Back to work!
Nu är den slut, semestern! I morgon ringer väckarklockan kl 6 igen och det är dags att lämna Lillan hos "världens bästa dagmamma" och åka till jobbet, vardagen står för dörren...
En del av mig vill inte till jobbet imorgon och en del vill. Det ska bli skönt med de vardagliga rutinerna igen men med det så kommer ju allt ansvar som det innebär och som jag själv måste stå för. Samtidigt så går vi mot den mörka, blöta och tråkiga delen på året. Snart är det dags att bära in ved, tända i brasan, stalla in hästarna och gå upp extra tidigt för att hinna fodra, mocka och släppa ut dom på morgonen innan jobbet. Det känns som att det kommer bli en lång höst.
Fördelen är dock att maken har två leave perioder kvar innan december då missionen är slut för gott. Han kommer hem vecka 38-40 och vecka 44-46 och den 19 december är det slut på allt.
Nu har han varit ute på uppdrag sedan natten till fredag, jag har inte pratat med honom sen i torsdags men han har skickat två sms. Förmodligen är han tillbaka på campen imorgon så att han kan ringa igen, det ska bli skönt att få prata med honom lite. Just nu är saknaden ganska stor...
Kan det inte bli 19 december snart?!
En del av mig vill inte till jobbet imorgon och en del vill. Det ska bli skönt med de vardagliga rutinerna igen men med det så kommer ju allt ansvar som det innebär och som jag själv måste stå för. Samtidigt så går vi mot den mörka, blöta och tråkiga delen på året. Snart är det dags att bära in ved, tända i brasan, stalla in hästarna och gå upp extra tidigt för att hinna fodra, mocka och släppa ut dom på morgonen innan jobbet. Det känns som att det kommer bli en lång höst.
Fördelen är dock att maken har två leave perioder kvar innan december då missionen är slut för gott. Han kommer hem vecka 38-40 och vecka 44-46 och den 19 december är det slut på allt.
Nu har han varit ute på uppdrag sedan natten till fredag, jag har inte pratat med honom sen i torsdags men han har skickat två sms. Förmodligen är han tillbaka på campen imorgon så att han kan ringa igen, det ska bli skönt att få prata med honom lite. Just nu är saknaden ganska stor...
Kan det inte bli 19 december snart?!
fredag 6 augusti 2010
"Allt är OK" sms......
Torsdags förra veckan hände det. Han ringde först det vanliga samtalet som kommer varje dag. Vi pratade lite om ditt och datt och sa sedan hejdå. En timme senare ungefär så ringde han igen. Nu lät han allvarligare. Han sa att de skulle åka ut under natten och han visste inte när de skulle kunna vara tillbaka. Jag hörde på hans röst att det var något som inte stämde. Han sa att han skulle höra av sig så fort han kunde och om han inte kom tillbaka till campen under fredagen så skulle han i alla fall skicka ett sms.
Fredagen kom och jag väntade på att höra något ifrån honom. Under eftermiddagen kom det till slut. "Vi har varit i en sammanstötning. Allt är okej! Jag ringer så fort jag kan"
Det visade sig att de hade blivit beskjutna under ett uppdrag i ett område som är oroligt. De blev beskjutna på långt håll och det var ingen större fara men ändå, de var fortfarande beskjutna! Jag gick hela kvällen och väntade på samtalet, jag ville bara höra hans röst! Till slut ringde han och det var väldigt skönt att få prata med honom och få veta mer om vad som hänt.
I skrivandets stund är han åter tillbaka på uppdrag i samma område. Han ringde igår och sa då att de skulle åka tillbaka dit under natten till idag och att de kunde bli ute ända upp till 4 dygn. Han skulle försöka skicka ett sms idag och bara höra av sig. Än är telefonen väldigt tyst. Jag kollar alla hemsidor med info och det har i alla fall inte hänt några incidenter så det är väl bara att hålla huvudet kallt och inte oroa sig men det ska bli väldigt skönt att höra från honom när än det nu blir...
Fredagen kom och jag väntade på att höra något ifrån honom. Under eftermiddagen kom det till slut. "Vi har varit i en sammanstötning. Allt är okej! Jag ringer så fort jag kan"
Det visade sig att de hade blivit beskjutna under ett uppdrag i ett område som är oroligt. De blev beskjutna på långt håll och det var ingen större fara men ändå, de var fortfarande beskjutna! Jag gick hela kvällen och väntade på samtalet, jag ville bara höra hans röst! Till slut ringde han och det var väldigt skönt att få prata med honom och få veta mer om vad som hänt.
I skrivandets stund är han åter tillbaka på uppdrag i samma område. Han ringde igår och sa då att de skulle åka tillbaka dit under natten till idag och att de kunde bli ute ända upp till 4 dygn. Han skulle försöka skicka ett sms idag och bara höra av sig. Än är telefonen väldigt tyst. Jag kollar alla hemsidor med info och det har i alla fall inte hänt några incidenter så det är väl bara att hålla huvudet kallt och inte oroa sig men det ska bli väldigt skönt att höra från honom när än det nu blir...
lördag 24 juli 2010
Om det inte varit för musiken...
Jag såg dagens ljus i en ganska omusikalisk famlij i början på det neonsprakande 80-talet. Min mamma sjunger hellre än bra och det enda jag nånsin hört min pappa sjunga är "Mitt lilla fejs" som han glatt stämde upp i när vi åkte traktor när jag var liten. I övrigt var musiserandet ganska obefintligt i min famlilj. Det lyssnades på musik av mina föräldrar och då i stort sett bara Lasse Stefanz. Alla de där 40 milen till skidorten varje vinter och hela vägen hem igen och samma sak på somrarna när husvagnen hängdes på och det bar ut till diverse campingplatser runt om i Sverige, alltid till tonerna av Lasse Stefanz och andra dansband. Så visst, jag kan texten på alla gamla Lasse Stefanz dängor utan och innan...vare sig jag vill eller inte.
När jag var 8 fick man börja spela något instrument i skolan. Det var blockflöjt eller fiol som gällde. För mig blev det blockflöjten. Jag tutade på i den i ett år och förstod att spela något instrument ville jag göra men kanske inte just blockflöjt. I 3an fick vi under musiklektionerna spela i orkester i musikskolans regi. Nu skulle vi få prova andra instrument och bli tilldelade något instrument för att det skulle kunna bli en orkester av det hela.
Jag ville spela trumpet men fick inte ljud i den. Istället blev jag tilldelad saxofon och eftersom jag var ganska lång fick jag en tenor. Lagom nöjd över fördelningen började jag ändå tuta på i den. Ganska snart förstod jag att det nog var bättre med saxofonen än trumpeten och vi fattade tycke för varandra! Mina föräldrar köpte en saxofon åt mig och jag spelade på. Varje vecka var det enskild lektion och orkesterrep på musikskolan. Så höll jag på genom hela mellan och högstadiet. När det var dags att välja till gymnasiet blev det musikestetiska programmet för mig. Det är nog de absolut roligaste 3 åren i mitt liv! Vi var ett gott gäng i klassen som höll ihop. Vi spelade, sjöng och skrattade ihop.
Under första året på gymnasiet började jag spela i musikskolans största orkester, ett beslut som kom att medföra en hel del.
Under åren på gymnsiet spelade jag mycket och blev ganska duktig, det var dags att byta upp sig, både en ny lärare och en ny saxofon skaffades. En sprillans ny svart Yanagisawa 991 fick det bli!
Och så var det det där med orkestern. Vi spelade mycket och varje år satte vi upp en stor konsert i stadens idrottshus där vi bjöd in någon känd artist att gästa oss.
Vi hade även mindre konserter och åkte på läger och spelresor lite varstans.
I saxofon sektionen var vi 7 stycken om jag minns rätt. Längst ut i andra ändan satt det en kille som jag inte riktigt visste vem det var, han var lite äldre än mig och han var nerifrån stan. Han pratade ganska mycket och kom med små komentarer titt som tätt under repen. Jag tänkte inte så mycket på honom, han liksom satt bara där.
Så en helg i Maj 1999 skulle vi på en liten spelresa till Aalborg i Danmark.
Vi spelade på dagarna och på kvällarna umgicks vi och hade roligt.
Han, killen från stan var också med. Han verkade va en riktigt clown, han höll låda på kvällarna och pratade och skojade med alla. Vi började prata och visst, han var rätt trevlig. Det började visst bli lite flörtigt...men inte så mycket mer just då.
När vi kom hem så började det dimpa ner mail i min mailbox, det chattades och telefonen ringde titt som tätt. En kväll kom det en vit ford scorpio och svängde upp utanför dörren med en påse godis i ena handen och "Under belägring" i den andra. Det blev början på något som kom att bli stort.
Första halvåret var dock inte riktigt optimalt, det var lite hit och dit. Lite ihop och lite isär, fram och tillbaka men vi kunde under den här tiden ändå inte riktigt bryta helt med varandra. Till slut kände jag dock att det här går inte, jag mådde kass av hela situationen och sa till honom att antingen fick vi bestämma att vara tillsammans eller också ville jag aldrig se honom igen. Nu, 10 år senare, äger vi en hästgård, är gifta och har världens sötaste lilla dotter ihop och vårat förhållande är starkare än nånsin!
Spelar gör vi fortfarande, i samma orkester som då. Musiken har inte bara gett oss varandra utan även många oförglömliga minnen, vänner, fantastiska upplevelser och många, många skratt. Hade det inte varit för musiken så hade vi förmodligen inte varit där vi är idag, så tack alla som någonsin varit inblandade i våran musikaliska bana!
När jag var 8 fick man börja spela något instrument i skolan. Det var blockflöjt eller fiol som gällde. För mig blev det blockflöjten. Jag tutade på i den i ett år och förstod att spela något instrument ville jag göra men kanske inte just blockflöjt. I 3an fick vi under musiklektionerna spela i orkester i musikskolans regi. Nu skulle vi få prova andra instrument och bli tilldelade något instrument för att det skulle kunna bli en orkester av det hela.
Jag ville spela trumpet men fick inte ljud i den. Istället blev jag tilldelad saxofon och eftersom jag var ganska lång fick jag en tenor. Lagom nöjd över fördelningen började jag ändå tuta på i den. Ganska snart förstod jag att det nog var bättre med saxofonen än trumpeten och vi fattade tycke för varandra! Mina föräldrar köpte en saxofon åt mig och jag spelade på. Varje vecka var det enskild lektion och orkesterrep på musikskolan. Så höll jag på genom hela mellan och högstadiet. När det var dags att välja till gymnasiet blev det musikestetiska programmet för mig. Det är nog de absolut roligaste 3 åren i mitt liv! Vi var ett gott gäng i klassen som höll ihop. Vi spelade, sjöng och skrattade ihop.
Under första året på gymnasiet började jag spela i musikskolans största orkester, ett beslut som kom att medföra en hel del.
Under åren på gymnsiet spelade jag mycket och blev ganska duktig, det var dags att byta upp sig, både en ny lärare och en ny saxofon skaffades. En sprillans ny svart Yanagisawa 991 fick det bli!
Och så var det det där med orkestern. Vi spelade mycket och varje år satte vi upp en stor konsert i stadens idrottshus där vi bjöd in någon känd artist att gästa oss.
Vi hade även mindre konserter och åkte på läger och spelresor lite varstans.
I saxofon sektionen var vi 7 stycken om jag minns rätt. Längst ut i andra ändan satt det en kille som jag inte riktigt visste vem det var, han var lite äldre än mig och han var nerifrån stan. Han pratade ganska mycket och kom med små komentarer titt som tätt under repen. Jag tänkte inte så mycket på honom, han liksom satt bara där.
Så en helg i Maj 1999 skulle vi på en liten spelresa till Aalborg i Danmark.
Vi spelade på dagarna och på kvällarna umgicks vi och hade roligt.
Han, killen från stan var också med. Han verkade va en riktigt clown, han höll låda på kvällarna och pratade och skojade med alla. Vi började prata och visst, han var rätt trevlig. Det började visst bli lite flörtigt...men inte så mycket mer just då.
När vi kom hem så började det dimpa ner mail i min mailbox, det chattades och telefonen ringde titt som tätt. En kväll kom det en vit ford scorpio och svängde upp utanför dörren med en påse godis i ena handen och "Under belägring" i den andra. Det blev början på något som kom att bli stort.
Första halvåret var dock inte riktigt optimalt, det var lite hit och dit. Lite ihop och lite isär, fram och tillbaka men vi kunde under den här tiden ändå inte riktigt bryta helt med varandra. Till slut kände jag dock att det här går inte, jag mådde kass av hela situationen och sa till honom att antingen fick vi bestämma att vara tillsammans eller också ville jag aldrig se honom igen. Nu, 10 år senare, äger vi en hästgård, är gifta och har världens sötaste lilla dotter ihop och vårat förhållande är starkare än nånsin!
Spelar gör vi fortfarande, i samma orkester som då. Musiken har inte bara gett oss varandra utan även många oförglömliga minnen, vänner, fantastiska upplevelser och många, många skratt. Hade det inte varit för musiken så hade vi förmodligen inte varit där vi är idag, så tack alla som någonsin varit inblandade i våran musikaliska bana!
onsdag 21 juli 2010
Ensam igen...
Så kom då dagen och taxin väntade. Jag hade tänkt att jag skulle ha gått upp och väntat med honom men jag somnade om. 6.15 kom han upp i sovrummet "Taxin är här" sa han. Jag vaknade till och tittade yrvaket på när han pussade Lillan hej då, hon sov fortfarande. Jag gick med ner och såg hur han snabbt plockade ihop det sista innan det var dags att gå ut i bilen.
"Jag älskar dig, vi ses snart igen!" En lång kram och en puss och sen gick han ut i bilen. Tårarna rullade i takt med taxin när den rullade ner för framfartvägen och mot flygplatsen.
Lillan sov fortfarande så jag gick och lade mig igen. Tänkte inte att jag skulle kunna somna om men det gjorde jag.
"Mamma, var är pappa?" Var orden hon väckte mig med.
"Pappa har åkt till Afghanistan igen gumman"
"Pappa åka plugplan å va botta länge!"
Hon förstår precis på sitt sätt!
Det är bara 9 veckor tills vi ses igen. På´t igen!
"Jag älskar dig, vi ses snart igen!" En lång kram och en puss och sen gick han ut i bilen. Tårarna rullade i takt med taxin när den rullade ner för framfartvägen och mot flygplatsen.
Lillan sov fortfarande så jag gick och lade mig igen. Tänkte inte att jag skulle kunna somna om men det gjorde jag.
"Mamma, var är pappa?" Var orden hon väckte mig med.
"Pappa har åkt till Afghanistan igen gumman"
"Pappa åka plugplan å va botta länge!"
Hon förstår precis på sitt sätt!
Det är bara 9 veckor tills vi ses igen. På´t igen!
tisdag 20 juli 2010
Tiden går fort när man har roligt!
Och så har de där långa 11 dagarna snart passerat och imorgon kl 6 kommer taxin igen och det är dags för honom att åka tillbaka till Afghansitan.
Dagarna som han varit hemma har bara rusat iväg, det har varit fullt upp med att få besök och besöka andra. Alla vill passa på att träffas när han är hemma vilket är helt förståeligt och väldigt trevligt. Vi har varit hos vänner och några av hans kollegor på grillkvällar hit och dit och även haft vänner och släktingar hemma på grillning. Det har varit nåt inbokat i stort sett varje dag och ändå har vi inte riktigt hunnit med att träffa alla. Men det får bli nästa gång.
Jo, vi har fått lite tid för varandra och med bara vår lilla familj också. Igår hade vi en liten familjeutflyktsdag. Vi åkte till en stor djurpark med Lillan, festligt värre! Lillan sprang över hela parken och faccinerades mest av Tigrarna, inte konstigt, dom var imponerande!
På hemvägen hälsade vi på en kollega till maken och hans goa famlij. Det är sällan man träffar människor som dom. Första gången jag träffade makens kollega så kändes det efter fem minuter som om jag hade känt honom hela livet. Resten av famlijen är lika trevliga och goa dom med!
Nu när maken är i Afghanistan så ringer hans kollega ibland och tittar förbi med jämna mellanrum bara för att se hur jag har det och fråga hur jag mår, något som jag uppskattar mycket! Det är alltid skönt med lite genuin omtanke!
Kollegan bor vid kusten och har givetvis en båt. Det blev en båttur, lite bad för Lillan och god mat och vin på kvällen! Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Tusen tack!
Men inget roligt varar för evigt. Imorgon åker han igen, tillbaka till damm, sand, grus och sten och tillbaka till att göra världen lite bättre.
Den här gången dröjer det 9 veckor innan nästa leave. Det känns ändå just nu inte lika jobbigt att han åker. Nu vet jag ju vad som väntar mig på ett annat sätt och jag vet att det går. Jag har fortfarande 2,5 veckas semester kvar när han åker och det känns skönt, lite lugn och ro innan det är dags att ta tag i vardagens alla måsten. Om 5 månader är han hemma för gott och kan dela dom med mig igen...
Dagarna som han varit hemma har bara rusat iväg, det har varit fullt upp med att få besök och besöka andra. Alla vill passa på att träffas när han är hemma vilket är helt förståeligt och väldigt trevligt. Vi har varit hos vänner och några av hans kollegor på grillkvällar hit och dit och även haft vänner och släktingar hemma på grillning. Det har varit nåt inbokat i stort sett varje dag och ändå har vi inte riktigt hunnit med att träffa alla. Men det får bli nästa gång.
Jo, vi har fått lite tid för varandra och med bara vår lilla familj också. Igår hade vi en liten familjeutflyktsdag. Vi åkte till en stor djurpark med Lillan, festligt värre! Lillan sprang över hela parken och faccinerades mest av Tigrarna, inte konstigt, dom var imponerande!
På hemvägen hälsade vi på en kollega till maken och hans goa famlij. Det är sällan man träffar människor som dom. Första gången jag träffade makens kollega så kändes det efter fem minuter som om jag hade känt honom hela livet. Resten av famlijen är lika trevliga och goa dom med!
Nu när maken är i Afghanistan så ringer hans kollega ibland och tittar förbi med jämna mellanrum bara för att se hur jag har det och fråga hur jag mår, något som jag uppskattar mycket! Det är alltid skönt med lite genuin omtanke!
Kollegan bor vid kusten och har givetvis en båt. Det blev en båttur, lite bad för Lillan och god mat och vin på kvällen! Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Tusen tack!
Men inget roligt varar för evigt. Imorgon åker han igen, tillbaka till damm, sand, grus och sten och tillbaka till att göra världen lite bättre.
Den här gången dröjer det 9 veckor innan nästa leave. Det känns ändå just nu inte lika jobbigt att han åker. Nu vet jag ju vad som väntar mig på ett annat sätt och jag vet att det går. Jag har fortfarande 2,5 veckas semester kvar när han åker och det känns skönt, lite lugn och ro innan det är dags att ta tag i vardagens alla måsten. Om 5 månader är han hemma för gott och kan dela dom med mig igen...
söndag 11 juli 2010
Han är hemma nu!
Ett dygn försenad kom så äntligen maken hem på sin första leave i fredags. Han möttes av en jublande dotter som kramade om sin pappa under förtjusning. Jag var fortfarande kvar i Falsterbo när han kom hem och han och Lillan kom och plockade upp mig när jag kom hem. Där stod jag och väntade utanför en mataffär på att han skulle komma. Plötsligt kommer den blåa bilen farande i racerfart, gör en u-sväng och försvann igen! Va?! han såg mig inte! Tog upp mobilen och ringde honom.
Jaha, schysst att du bara kör förbi!
Men jag såg dig inte, jag kommer tillbaka!
Den blåa bilen dyker upp igen och den hann knappt stanna innan han klev ur och kom emot mig.
Hjärtat dunkade lite som om det var första gången jag så honom och jag gav honom den största, längsta och hårdaste kramen som han någonsin har fått. Han såg ut som vanligt, bara brunare, han luktade som vanligt och några glädjetårar över att han var hemma rann ner för kinderna.
Nu ska han vara hemma i 10 dagar till. Konstigt nog så kändes det som om han aldrig hade varit borta, tiden som han varit därnere har ändå gått så fort på något sätt och det är väl ändå tur!
Nu har vi 10 dagars famlijeliv framför oss och det ska bli så härligt!
Jaha, schysst att du bara kör förbi!
Men jag såg dig inte, jag kommer tillbaka!
Den blåa bilen dyker upp igen och den hann knappt stanna innan han klev ur och kom emot mig.
Hjärtat dunkade lite som om det var första gången jag så honom och jag gav honom den största, längsta och hårdaste kramen som han någonsin har fått. Han såg ut som vanligt, bara brunare, han luktade som vanligt och några glädjetårar över att han var hemma rann ner för kinderna.
Nu ska han vara hemma i 10 dagar till. Konstigt nog så kändes det som om han aldrig hade varit borta, tiden som han varit därnere har ändå gått så fort på något sätt och det är väl ändå tur!
Nu har vi 10 dagars famlijeliv framför oss och det ska bli så härligt!
Falsterbo that´s the shit!
Spenderade förra veckan i Falsterbo tillsammans med vän E, vän A och vän L. Vi skulle spendera 4 dagar med varandra, hästar och ett och annat glas vin. Sagt och gjort!
Väl framme ställdes den lilla husvagnen upp och förtältet plockades fram. Snabbt och smidigt var allt på plats och vi slog oss ner i solen och korkade upp. Härligt, lite semester på riktigt! Vi bodde på en camping som egentligen inte är någon camping utan bara uppstår varje år då Falsterbo horse show går av stapeln. Vi intog festplats på campingen eftersom vi tänkt ägna lite tid åt detta! Man skulle kunna säga att det var många andra som hade tänkt ägna mycket mer tid åt detta än vad vi hade tänkt. Vi tillhörde den "äldre generationen" på festområdet skulle man kunna säga...men detta var inget problem för oss. Framåt kvällen drog det igång och spelades musik i högtalare från var och varannan vagn och den ena spelade högre än den andra. Våran lilla musikanläggning framstod plötsligt överflödig och de dyra batterier som införskaffats till den behövde aldrig krypa ur förpackningarna.
På kvällarna var det lite fest som gällde men vi var absolut bland de lugnare på campingen. Det kryllade av 18-20 åringar som man inte visste riktigt varifrån de kom eller var de hörde hemma, alla var vid allas tält och husvagnar utan någon större ordning. Vi höll oss i vårat förtält och tog det en aning lugnare. Kväll två fick vi dock besök av våra grannar i den så kallade "Ligga vagnen". Aledningen till detta smeknamn var att de hade en husvagn, modell äldre som de målat helt svart och skrivit lite olika saker på den bland annat så stod det "Ligga?" och ett telefon nummer på den och där av fick den sitt namn.
Ligga vagnens invånare var 4 glada gossar från Strängnäs som var 19 och 20 år gamla. Dom tröttnade tydligen lite på alla fjortis besökare som flockades runt deras vagn så de övergav den för att sitta hos oss och prata en stund. Dom gav oss en inblick i hur det var att vara 20 igen och några riktigt goa skratt.
Dagarna spenderades på Falsterbo horse show där vi tittade på hästar, hästar och åter hästar. Många timmar spenderades på dressyrframridningen där världsstjärnorna avlöste varandra och den ena hästen var vackrare än den andra. Ett nytt ord fick även sin debut när en ryttare först gjorde en piaff och sedan gick direkt in i ökad galopp för detta fanns bara ett ord som kunde förklara tjusningen och det myntades av vän E, hon beskrev det hela som ren och skär "dressyrporr" och det hade hon helt rätt i!
Det var 4 riktigt trevliga dagar och en riktig egotripp. Det var så skönt att bara få vara sig själv och bara behöva tänka på sig själv några dagar. Få sova lite längre än vanligt och leva lite som man gjorde innan man blev mamma. Det är skönt att vara "mammaledig" men det är även skönt när man får komma hem till Lillan igen! Hon fick hem en mycket trött men glad mamma igen!
Väl framme ställdes den lilla husvagnen upp och förtältet plockades fram. Snabbt och smidigt var allt på plats och vi slog oss ner i solen och korkade upp. Härligt, lite semester på riktigt! Vi bodde på en camping som egentligen inte är någon camping utan bara uppstår varje år då Falsterbo horse show går av stapeln. Vi intog festplats på campingen eftersom vi tänkt ägna lite tid åt detta! Man skulle kunna säga att det var många andra som hade tänkt ägna mycket mer tid åt detta än vad vi hade tänkt. Vi tillhörde den "äldre generationen" på festområdet skulle man kunna säga...men detta var inget problem för oss. Framåt kvällen drog det igång och spelades musik i högtalare från var och varannan vagn och den ena spelade högre än den andra. Våran lilla musikanläggning framstod plötsligt överflödig och de dyra batterier som införskaffats till den behövde aldrig krypa ur förpackningarna.
På kvällarna var det lite fest som gällde men vi var absolut bland de lugnare på campingen. Det kryllade av 18-20 åringar som man inte visste riktigt varifrån de kom eller var de hörde hemma, alla var vid allas tält och husvagnar utan någon större ordning. Vi höll oss i vårat förtält och tog det en aning lugnare. Kväll två fick vi dock besök av våra grannar i den så kallade "Ligga vagnen". Aledningen till detta smeknamn var att de hade en husvagn, modell äldre som de målat helt svart och skrivit lite olika saker på den bland annat så stod det "Ligga?" och ett telefon nummer på den och där av fick den sitt namn.
Ligga vagnens invånare var 4 glada gossar från Strängnäs som var 19 och 20 år gamla. Dom tröttnade tydligen lite på alla fjortis besökare som flockades runt deras vagn så de övergav den för att sitta hos oss och prata en stund. Dom gav oss en inblick i hur det var att vara 20 igen och några riktigt goa skratt.
Dagarna spenderades på Falsterbo horse show där vi tittade på hästar, hästar och åter hästar. Många timmar spenderades på dressyrframridningen där världsstjärnorna avlöste varandra och den ena hästen var vackrare än den andra. Ett nytt ord fick även sin debut när en ryttare först gjorde en piaff och sedan gick direkt in i ökad galopp för detta fanns bara ett ord som kunde förklara tjusningen och det myntades av vän E, hon beskrev det hela som ren och skär "dressyrporr" och det hade hon helt rätt i!
Det var 4 riktigt trevliga dagar och en riktig egotripp. Det var så skönt att bara få vara sig själv och bara behöva tänka på sig själv några dagar. Få sova lite längre än vanligt och leva lite som man gjorde innan man blev mamma. Det är skönt att vara "mammaledig" men det är även skönt när man får komma hem till Lillan igen! Hon fick hem en mycket trött men glad mamma igen!
torsdag 1 juli 2010
Det hjälper inte att vara orolig
Jag får ibland frågan om jag inte är orolig över att mannen är i Afghanistan. Men nej, det är jag inte konstigt nog. Jag vet att det inte är ofarligt där han befinner sig men jag känner ingen större oro ändå. I hans vanliga jobb är han också ständigt utsatt för en högre risk och mycket farliga situationer kan uppstå även där, rutinsituationer kan snabbt vända och bli farliga och jag kan inte gå omkring och vara ständigt orolig. Kanske är jag lite avtrubbad.
Vi har känt varandra i 11 år och under alla de åren har han alltid velat vara där det finns en liten högre risk. Han har alltid sökt spänningen och utmaningar i sina jobb och sökt sig till yrken och tjänster där man står längst fram där det händer. Han är förmodligen bara en sån personlighet och jag vet att han använder huvudet i farliga situationer och jag är ganska säker på att han inte skulle göra nåt dumdristigt. Jag måste lita på hans omdöme i de situationerna helt enkelt.
En del undrar ändå om jag inte blir påverkad av saker som det rapporteras om i media och jo, det är väl klart att jag reagerar och tänker att det skulle kunna vara honom det stod om men jag blir inte orolig av det. Jag mår inte bättre av att gå och oroa mig och jag måste må bra om jag ska klara av den här tiden och kunna vara en bra mamma åt Lillan.
Som det har varit hitills så har vi kunnat ha daglig kontakt via telefon. Min mans farbror sa vid ett tillfälle att han trodde att min man var född med en telefonlur vid örat för han är alltid tillgänglig och går inte många meter ifrån sin telefon och det ligger något i det. Han finns alltid tillgänglig här hemma. När han jobbar så ses vi inte på 2 dagar och då ringer han alltid hem en eller ett par gånger om dagen för att se hur vi har det, han bara är sån och just nu är det väldigt skönt. Skulle det gå en dag utan att jag hörde något från honom så skulle det nog oroa mig mer än om det som står i tidningarna. Sen är det även så att skulle det hända honom någonting därnere så skulle jag få reda på det innan jag får se det på nyheterna så det som det raporteras om där vet jag att han inte har varit med om.
Snart kommer han hem på sin första leave. Om en vecka så sitter han därinne i soffan och tittar på Tv precis som vanligt. Om en vecka är vi en familj på riktigt igen i nästan två veckor innan vi måste lämna tillbaka honom till ISAF. Det ska bli skönt att få låna honom lite!
Vi har känt varandra i 11 år och under alla de åren har han alltid velat vara där det finns en liten högre risk. Han har alltid sökt spänningen och utmaningar i sina jobb och sökt sig till yrken och tjänster där man står längst fram där det händer. Han är förmodligen bara en sån personlighet och jag vet att han använder huvudet i farliga situationer och jag är ganska säker på att han inte skulle göra nåt dumdristigt. Jag måste lita på hans omdöme i de situationerna helt enkelt.
En del undrar ändå om jag inte blir påverkad av saker som det rapporteras om i media och jo, det är väl klart att jag reagerar och tänker att det skulle kunna vara honom det stod om men jag blir inte orolig av det. Jag mår inte bättre av att gå och oroa mig och jag måste må bra om jag ska klara av den här tiden och kunna vara en bra mamma åt Lillan.
Som det har varit hitills så har vi kunnat ha daglig kontakt via telefon. Min mans farbror sa vid ett tillfälle att han trodde att min man var född med en telefonlur vid örat för han är alltid tillgänglig och går inte många meter ifrån sin telefon och det ligger något i det. Han finns alltid tillgänglig här hemma. När han jobbar så ses vi inte på 2 dagar och då ringer han alltid hem en eller ett par gånger om dagen för att se hur vi har det, han bara är sån och just nu är det väldigt skönt. Skulle det gå en dag utan att jag hörde något från honom så skulle det nog oroa mig mer än om det som står i tidningarna. Sen är det även så att skulle det hända honom någonting därnere så skulle jag få reda på det innan jag får se det på nyheterna så det som det raporteras om där vet jag att han inte har varit med om.
Snart kommer han hem på sin första leave. Om en vecka så sitter han därinne i soffan och tittar på Tv precis som vanligt. Om en vecka är vi en familj på riktigt igen i nästan två veckor innan vi måste lämna tillbaka honom till ISAF. Det ska bli skönt att få låna honom lite!
måndag 28 juni 2010
Sånt händer inte så ofta längre...
När man skaffar barn förändras saker och ting på sitt eget naturliga sätt. Man springer inte ner dörrarna på krogen längre, reser inte iväg på några längre resor och blir inte heller lika flitig på att träffa kompisarna i samma utsträckning som förr. Livet slår in på en annan stig i livet och man kanske prioriterar annorlunda mer eller mindre medvetet.
Att hitta på något bara "tjejerna" händer nån gång om året efter noga planering så att det ska passa med barnvakter hit och dit.
Men nu ska vi slå till. Jag har en gammal kompis som på onsdag ska följa med mig till tatueraren, jag ska slå till på en ny gaddning och hon ska följa med.
Vi gick i skolan ihop under högstadiet men vi var inte direkt kompisar under skoltiden. Vi hade gemensamma vänner så vi hade umgåtts vid tillfällen men vi var väl inte direkt kompisar. När vi sen hade tagit studenten så hamnade vi på samma sommarjobb i samma "ärtfabrik" och på samma arbetsuppgift och det var där det började. Vi fann varandra och hade skitkul ihop under de många och långa arbetspassen i fabriken. Vi hade truckrace, tävlade i vem som var snabbast att försluta de stora säckarna med ärtor och la en och annan näve med frysta ärtor innanför tröjorna på varandra och andra. Eftersom det var säsongsbetonat jobb så fick vi jobba långa veckor. Vi gjorde mellan 50 och 70 timmar i veckan beroende på vilket skift vi gick så det var helt klart guld att fördriva dessa timmar ihop med någon som man hade så roligt ihop med. Vi fortsatte att jobba timmar under lågsäsongen och fulltid under sommarsäsongerna i 4 år. Det femte året var jag kvar själv då min kompis hade fått ett annat jobb. Efter fem år bland ärtorna var jag klar med min utbildning och sen dess har jag aldrig satt min fot i fabriken igen men jag har kvar min vän.
Efter ett par år fick vi båda barn med ett halvårs mellanrum. Perfekt! Nu hade vi ett halvårs mammaledigt ihop och vi träffades regelbundet och fikade, pratade och fördrev tiden tillsammans.
När vi sen båda började jobba igen så finns inte tiden till att träffas lika ofta på samma sätt men när vi väl gör det så har vi väldigt roligt.
På onsdag har vi tagit "mammaledigt" igen men den här gången tar vi ledigt från att vara mammor för en dag. Efter besöket hos tatueraren så får vi se vart vi hamnar. Är det fint väder är det mycket möjligt att någon västkust-småstad får besök av några schyssta pinglor!
Att hitta på något bara "tjejerna" händer nån gång om året efter noga planering så att det ska passa med barnvakter hit och dit.
Men nu ska vi slå till. Jag har en gammal kompis som på onsdag ska följa med mig till tatueraren, jag ska slå till på en ny gaddning och hon ska följa med.
Vi gick i skolan ihop under högstadiet men vi var inte direkt kompisar under skoltiden. Vi hade gemensamma vänner så vi hade umgåtts vid tillfällen men vi var väl inte direkt kompisar. När vi sen hade tagit studenten så hamnade vi på samma sommarjobb i samma "ärtfabrik" och på samma arbetsuppgift och det var där det började. Vi fann varandra och hade skitkul ihop under de många och långa arbetspassen i fabriken. Vi hade truckrace, tävlade i vem som var snabbast att försluta de stora säckarna med ärtor och la en och annan näve med frysta ärtor innanför tröjorna på varandra och andra. Eftersom det var säsongsbetonat jobb så fick vi jobba långa veckor. Vi gjorde mellan 50 och 70 timmar i veckan beroende på vilket skift vi gick så det var helt klart guld att fördriva dessa timmar ihop med någon som man hade så roligt ihop med. Vi fortsatte att jobba timmar under lågsäsongen och fulltid under sommarsäsongerna i 4 år. Det femte året var jag kvar själv då min kompis hade fått ett annat jobb. Efter fem år bland ärtorna var jag klar med min utbildning och sen dess har jag aldrig satt min fot i fabriken igen men jag har kvar min vän.
Efter ett par år fick vi båda barn med ett halvårs mellanrum. Perfekt! Nu hade vi ett halvårs mammaledigt ihop och vi träffades regelbundet och fikade, pratade och fördrev tiden tillsammans.
När vi sen båda började jobba igen så finns inte tiden till att träffas lika ofta på samma sätt men när vi väl gör det så har vi väldigt roligt.
På onsdag har vi tagit "mammaledigt" igen men den här gången tar vi ledigt från att vara mammor för en dag. Efter besöket hos tatueraren så får vi se vart vi hamnar. Är det fint väder är det mycket möjligt att någon västkust-småstad får besök av några schyssta pinglor!
fredag 25 juni 2010
Midsommar firande...eller inte.
Så kom då midsommar. Vanligtvis den här dagen brukar det vara full fart här hemma. Vi brukar nästa alltid ha fest här hemma med alla kompisar och detta brukar förberedas i flera dagar. Min man är lite av en midsommar fanatiker och tycker att det är den viktigaste dagen på året och då ska det slås på stort! Jag tycker väl också att det är trevligt men känner inte riktigt samma entusiasm runt det hela.
I år tänkte jag att det kunde vara trevligt att kanske bara ta det lugnt och bara ha det lite mysigt med Lillan, inga andra erbjudanden dök heller inte upp så det skulle väl bli så då. Igår sprang jag ihop med en kompis på köpcentrat och han tyckte att jag och Lillan skulle hänga på dom till några av deras vänner. Jag känner inte deras kompisar så väl men har träffat dom några gånger och tyckte att det kunde vara trevligt. Kul, nu fanns det nåt att hitta på!
Senaste veckan har jag dragits med en förkylning som inte vill ge med sig, har känt mig bättre under gårdagen och tänkte att nu ger den nog med sig men icke. Vaknade i morse med tät näsa och huvudvärk och totalt orkeslös. Väntade några timmar för att se om det kanske kunde ge med sig så att jag kunde vara pigg nog att följa med ikväll men det vill inte. Så det blir till att vara hemma och vara sjuk.
Skulle äta lite sill och potatis med Lillan till lunch och ha det lite midsommar mysigt men hon somnade på soffan innan maten var klar så där fick jag sitta själv med tv:n som sällskap och en slö humla som kröp i fönstret.
Jo, jag tycker lite synd om mig själv, mest för att allting bara är så typiskt.
När det nu blev såhär ändå så saknar jag honom bara mer dessutom...
I år tänkte jag att det kunde vara trevligt att kanske bara ta det lugnt och bara ha det lite mysigt med Lillan, inga andra erbjudanden dök heller inte upp så det skulle väl bli så då. Igår sprang jag ihop med en kompis på köpcentrat och han tyckte att jag och Lillan skulle hänga på dom till några av deras vänner. Jag känner inte deras kompisar så väl men har träffat dom några gånger och tyckte att det kunde vara trevligt. Kul, nu fanns det nåt att hitta på!
Senaste veckan har jag dragits med en förkylning som inte vill ge med sig, har känt mig bättre under gårdagen och tänkte att nu ger den nog med sig men icke. Vaknade i morse med tät näsa och huvudvärk och totalt orkeslös. Väntade några timmar för att se om det kanske kunde ge med sig så att jag kunde vara pigg nog att följa med ikväll men det vill inte. Så det blir till att vara hemma och vara sjuk.
Skulle äta lite sill och potatis med Lillan till lunch och ha det lite midsommar mysigt men hon somnade på soffan innan maten var klar så där fick jag sitta själv med tv:n som sällskap och en slö humla som kröp i fönstret.
Jo, jag tycker lite synd om mig själv, mest för att allting bara är så typiskt.
När det nu blev såhär ändå så saknar jag honom bara mer dessutom...
onsdag 23 juni 2010
Vi ses om två veckor!
Imorgon är det två veckor tills han kommer hem på sin första leave! Det ska bli så skönt att få hem honom lite. Det finns en liten här som saknar sin pappa mycket!
När han kommer hem har han varit borta i 7 veckor. Det har varit sju veckor som faktiskt har gått ganska snabbt. Jag har fullt upp i veckorna så jag hinner inte tänka så mycket, det är bara att köra på och göra allt som måste göras. Det märks mest att han är borta när Lillan har lagt sig och det är dags att sätta sig i soffan en stund och titta på TV. Visst är det skönt att kunna välja själv vad man vill se på men det hade varit ännu skönare att ha en hand att hålla i, en famn att krypa upp i och nån att småprata lite med om dagen och framtiden.
Jag saknar verkligen vuxenpratet mycket. Eftersom jag är förskollärare så har jag barn omkring mig jämt. Visst har jag goa kollegor att prata med på jobbet men barnen är alltid runt omkring och även om jag älskar både mitt jobb och min egen dotter så är det skönt att slippa barn emellanåt och få den där stunden på kvällen när det bara är vuxna som pratar. Den där stunden när man går igenom dagen eller veckan, vad som har gjorts och vad som ska göras. Prata lite om framtiden om man ska hitta på nåt till helgen eller inte. Bara småprata lite om allt och inget, helt enkelt dela livet med den man har valt att dela livet med.
Nu kommer han att vara hemma i ca 12 dagar vilket innebär 12 dagar med vanligt familjeliv igen! När de 12 dagarna gått och han åker tillbaka igen dröjer det hela 10 veckor innan han kommer hem på sin andra leave. Det känns redan nu att det kommer bli tuffare men det kommer också att gå. När han åker tillbaka första gången har jag nästan 3 veckors semester kvar och det dröjer fortfarande lite innan den svårare årstiden kommer.
Under hösten kommer han komma hem två gånger innan han kommer för gott i december och det känns ganska bra med tanke på att hösten alltid är lite kämpigare. Det mörknar ute, blir kallt och hästarna är installade igen med allt extra arbete som det medför. Då är det skönt att det inte blir så långt mellan gångerna som han kommer hem.
Men just nu längtar jag bara efter honom och vill att de två närmaste veckorna bara ska gå så att jag får krama om honom igen!
När han kommer hem har han varit borta i 7 veckor. Det har varit sju veckor som faktiskt har gått ganska snabbt. Jag har fullt upp i veckorna så jag hinner inte tänka så mycket, det är bara att köra på och göra allt som måste göras. Det märks mest att han är borta när Lillan har lagt sig och det är dags att sätta sig i soffan en stund och titta på TV. Visst är det skönt att kunna välja själv vad man vill se på men det hade varit ännu skönare att ha en hand att hålla i, en famn att krypa upp i och nån att småprata lite med om dagen och framtiden.
Jag saknar verkligen vuxenpratet mycket. Eftersom jag är förskollärare så har jag barn omkring mig jämt. Visst har jag goa kollegor att prata med på jobbet men barnen är alltid runt omkring och även om jag älskar både mitt jobb och min egen dotter så är det skönt att slippa barn emellanåt och få den där stunden på kvällen när det bara är vuxna som pratar. Den där stunden när man går igenom dagen eller veckan, vad som har gjorts och vad som ska göras. Prata lite om framtiden om man ska hitta på nåt till helgen eller inte. Bara småprata lite om allt och inget, helt enkelt dela livet med den man har valt att dela livet med.
Nu kommer han att vara hemma i ca 12 dagar vilket innebär 12 dagar med vanligt familjeliv igen! När de 12 dagarna gått och han åker tillbaka igen dröjer det hela 10 veckor innan han kommer hem på sin andra leave. Det känns redan nu att det kommer bli tuffare men det kommer också att gå. När han åker tillbaka första gången har jag nästan 3 veckors semester kvar och det dröjer fortfarande lite innan den svårare årstiden kommer.
Under hösten kommer han komma hem två gånger innan han kommer för gott i december och det känns ganska bra med tanke på att hösten alltid är lite kämpigare. Det mörknar ute, blir kallt och hästarna är installade igen med allt extra arbete som det medför. Då är det skönt att det inte blir så långt mellan gångerna som han kommer hem.
Men just nu längtar jag bara efter honom och vill att de två närmaste veckorna bara ska gå så att jag får krama om honom igen!
lördag 19 juni 2010
Bröllopstider....
Det kan väl inte ha ungått någon att det är en viss bröllopsdag idag. Kungligt, stort och överpampigt!
Inte utan att detta diskuterades på rasten på den kvinnliga arbetsplatsen härom dagen. Just när det gäller bröllop och hur det ska vara, vilka som ska bjudas och hur man ska och inte ska göra så finns det så många åsikter. En del menar på att det ska vara kyrkligt med alla nära och kära släktingar och vänner på plats. Andra menar att festen ändå är det viktigaste och att vigseln bara är för de två som ska gifta sig.
När jag och maken slog till gjordes det lite hastigt och lustigt. Vi skulle döpa Lillan och tänkte att det är väl lika bra att slå till då när alla ändå är på plats. Jag har alltid tyckt att det där med att gifta sig helst skulle vara bara vi två och sen skulle det vara klart. Maken ville inte heller ha något stort bröllop men han ville ha sina föräldrar närvarande. Vi kompromissade lite och bestämde att bara bjuda släktingar till Lillans dop och sen ha själva bröllopet som en överraskning för gästerna. De enda som fick veta att vi även skulle gifta oss var våra föräldrar och våra syskon, de andra fick inget veta.
Det blev ett litet fint bröllop precis som vi ville ha det!
Eftersom inga utav våra vänner var bjudna så ställde vi till med bröllopsfest för dem vid ett senare tillfälle, vi kunde ju inte snuva dom på en bra fest! Och dom så även till att vi i efterhand fick var våran "straffrunda". En mycket rolig dag som var precis lagom förnedrande!
När man väljer att gifta sig i smyg så stöter man ibland på komentarer om att det är fusk och lite fegt. Jaha, det skiter väl jag i! Det var vi som skulle gifta oss och vi valde att göra det på det sättet som vi ville och vad alla andra tycker om det bryr jag mig inte om. Även om vi hade ett litet bröllop så är vi lika mycket gifta som de som väljer att ha ett stort pampigt och dyrt bröllop.
Vi har vänner som har gift sig i smyg, vänner som valt ett mindre bröllop och vänner som slagit till på det storslagna. Jag har glädjs åt alla deras val för de har gjort det på det sättet som de har velat göra och det är huvudsaken! Det finns bara ett rätt i bröllops sammanhang och det är att göra det på sitt sätt!
Inte utan att detta diskuterades på rasten på den kvinnliga arbetsplatsen härom dagen. Just när det gäller bröllop och hur det ska vara, vilka som ska bjudas och hur man ska och inte ska göra så finns det så många åsikter. En del menar på att det ska vara kyrkligt med alla nära och kära släktingar och vänner på plats. Andra menar att festen ändå är det viktigaste och att vigseln bara är för de två som ska gifta sig.
När jag och maken slog till gjordes det lite hastigt och lustigt. Vi skulle döpa Lillan och tänkte att det är väl lika bra att slå till då när alla ändå är på plats. Jag har alltid tyckt att det där med att gifta sig helst skulle vara bara vi två och sen skulle det vara klart. Maken ville inte heller ha något stort bröllop men han ville ha sina föräldrar närvarande. Vi kompromissade lite och bestämde att bara bjuda släktingar till Lillans dop och sen ha själva bröllopet som en överraskning för gästerna. De enda som fick veta att vi även skulle gifta oss var våra föräldrar och våra syskon, de andra fick inget veta.
Det blev ett litet fint bröllop precis som vi ville ha det!
Eftersom inga utav våra vänner var bjudna så ställde vi till med bröllopsfest för dem vid ett senare tillfälle, vi kunde ju inte snuva dom på en bra fest! Och dom så även till att vi i efterhand fick var våran "straffrunda". En mycket rolig dag som var precis lagom förnedrande!
När man väljer att gifta sig i smyg så stöter man ibland på komentarer om att det är fusk och lite fegt. Jaha, det skiter väl jag i! Det var vi som skulle gifta oss och vi valde att göra det på det sättet som vi ville och vad alla andra tycker om det bryr jag mig inte om. Även om vi hade ett litet bröllop så är vi lika mycket gifta som de som väljer att ha ett stort pampigt och dyrt bröllop.
Vi har vänner som har gift sig i smyg, vänner som valt ett mindre bröllop och vänner som slagit till på det storslagna. Jag har glädjs åt alla deras val för de har gjort det på det sättet som de har velat göra och det är huvudsaken! Det finns bara ett rätt i bröllops sammanhang och det är att göra det på sitt sätt!
onsdag 16 juni 2010
Dessa I-landsproblem!
Någon gång under varje dag brukar det faställas någon typ av I-landproblem på mitt jobb. I diskussioner med kollegor där det ibland klagas eller ventileras problem man stöter på brukar det sluta med att ett I-landsproblem fastställs. För det är ju precis det det är.
Det kan vara problem som "vad ska vi äta idag?", ett ganska vanligt problem. Detta problem kan medföra andra problem till exempel att man är sugen på nåt särskilt men det finns inte hemma just den dagen. Då måste man ju åka till affären på vägen hem för att hoppa in och köpa just det. Åh, vad jobbigt det kan vara! Förmodligen är hela frysen och kylen där hemma redan full med andra fullt ätbara råvaror men det är inte det man är sugen på just idag. Det händer även att man helt enkelt inte orkar laga mat, då kanske det blir en sväng förbi pizzerian på vägen hem. Just att man inte orkar laga mat är ett fenomen som inträffar främst på fredagar. Då är man trött efter den långa arbetsveckan på 40 timmar och man vill bara äta nåt som är gott men ger minsta möjliga ansträngning för att få det i ordning. En påse färska räkor och lite vitlöksbröd med ett glas vin till och sen somnar man gott i soffan framför Så ska det låta!
Ett annat ganska vanligt problem är den sega internet uppkopplingen som rådet på jobbet. Ibland när man ska logga in på mailen eller Facebook så går det inte, explorer låser sig och man måste kanske starta om hela datorn och lagom till rasten är slut har det äntligen hoppat igång igen, men då är det dags att återgå till arbetet och man får leva utan internet en stund, hemska tanke!
De flesta på jobbet har facebook vilket är skönt, då har vi ju koll på varandra även på helgerna :)
Hur höll man kontakt med folk innan Facebook fanns?? Ja just det, man kunde ju ringa till varandra! Nu för tiden är det minsann ingen som har tid att sitta i telefon längre. Man har ju så mycket annat att göra som kräver att man har båda händerna tillgängliga. Nä, vill vi varandra något så skickar vi ett sms, ett mail eller skriver ett inlägg på någons logg. Snabbt, informativt och minimalt!
Så här i nalkandes semestertider uppstår de verkliga lyx I-landsproblemen. Man diskuterar var smestrar skall tillbringas och med vem. Ska man resa nånstans eller ska man bara vara hemma. Hur som är det ju heller aldrig riktigt bra. Ska man vara hemma så kan det vara ett problem eftersom man gärna skulle vilja resa någonstans men vet inte var och därför får det bli att vara hemma. Andra vill och ska resa hela tiden och får därmed ett problem i och med att inte hinna med allt som ska göras hemma. Det absolut bästa I-landproblemet som hitills fastställts kring semestrarna är gjort av min kollega i en sandlåda i går förmiddag. Hon kläckte då följande mening: "Problemet med semestern är att det är alldeles för få semesterdagar. Jag vill ju resa gärna 3 veckor på vintern när det är kallt här och så vill jag ju vara ledig minst 3 veckor på sommaren också"
Det är ju inte lätt med dessa problem! Kanske vore det bättre att bo i Kina. Där får man bara ledigt en vecka om året och kan då resa hem till sin familj för att umgås lite med dom och sen hinner man inte med så mycket mer förän det är dags att återvända till jobbet och jobba resten av årets 51 veckor innan nästa ledighet dyker upp igen. Då kan man ju inte ha några problem med vad man ska göra på sin semester i alla fall.
Det kan vara problem som "vad ska vi äta idag?", ett ganska vanligt problem. Detta problem kan medföra andra problem till exempel att man är sugen på nåt särskilt men det finns inte hemma just den dagen. Då måste man ju åka till affären på vägen hem för att hoppa in och köpa just det. Åh, vad jobbigt det kan vara! Förmodligen är hela frysen och kylen där hemma redan full med andra fullt ätbara råvaror men det är inte det man är sugen på just idag. Det händer även att man helt enkelt inte orkar laga mat, då kanske det blir en sväng förbi pizzerian på vägen hem. Just att man inte orkar laga mat är ett fenomen som inträffar främst på fredagar. Då är man trött efter den långa arbetsveckan på 40 timmar och man vill bara äta nåt som är gott men ger minsta möjliga ansträngning för att få det i ordning. En påse färska räkor och lite vitlöksbröd med ett glas vin till och sen somnar man gott i soffan framför Så ska det låta!
Ett annat ganska vanligt problem är den sega internet uppkopplingen som rådet på jobbet. Ibland när man ska logga in på mailen eller Facebook så går det inte, explorer låser sig och man måste kanske starta om hela datorn och lagom till rasten är slut har det äntligen hoppat igång igen, men då är det dags att återgå till arbetet och man får leva utan internet en stund, hemska tanke!
De flesta på jobbet har facebook vilket är skönt, då har vi ju koll på varandra även på helgerna :)
Hur höll man kontakt med folk innan Facebook fanns?? Ja just det, man kunde ju ringa till varandra! Nu för tiden är det minsann ingen som har tid att sitta i telefon längre. Man har ju så mycket annat att göra som kräver att man har båda händerna tillgängliga. Nä, vill vi varandra något så skickar vi ett sms, ett mail eller skriver ett inlägg på någons logg. Snabbt, informativt och minimalt!
Så här i nalkandes semestertider uppstår de verkliga lyx I-landsproblemen. Man diskuterar var smestrar skall tillbringas och med vem. Ska man resa nånstans eller ska man bara vara hemma. Hur som är det ju heller aldrig riktigt bra. Ska man vara hemma så kan det vara ett problem eftersom man gärna skulle vilja resa någonstans men vet inte var och därför får det bli att vara hemma. Andra vill och ska resa hela tiden och får därmed ett problem i och med att inte hinna med allt som ska göras hemma. Det absolut bästa I-landproblemet som hitills fastställts kring semestrarna är gjort av min kollega i en sandlåda i går förmiddag. Hon kläckte då följande mening: "Problemet med semestern är att det är alldeles för få semesterdagar. Jag vill ju resa gärna 3 veckor på vintern när det är kallt här och så vill jag ju vara ledig minst 3 veckor på sommaren också"
Det är ju inte lätt med dessa problem! Kanske vore det bättre att bo i Kina. Där får man bara ledigt en vecka om året och kan då resa hem till sin familj för att umgås lite med dom och sen hinner man inte med så mycket mer förän det är dags att återvända till jobbet och jobba resten av årets 51 veckor innan nästa ledighet dyker upp igen. Då kan man ju inte ha några problem med vad man ska göra på sin semester i alla fall.
måndag 14 juni 2010
Snart är den här!
Nu närmar det sig på riktigt! bara 9 arbetsdagar kvar och sen väntar 5,5 veckas härlig semester! Får hoppas att vädret blir bättre än förra årets 5 veckor där alla dagar utom en innehöll regn.
Min semester i år kommer att börja med några dagar tillsammans med Lillan då vi ska vara lite nyttiga och få gjort undan lite grejer här hemma. Efter det blir det en liten "ego-tripp" till Falsterbo för mamma och några dagar hos mormor och morfar för Lillan. I Falsterbo ska det tittas på hästar, hästar och hästar samt förvaras 4 glada tjejer i en liten husvagn och förmodligen drickas ett och annat glas vin! Det kommer bli superkul!
När jag återvänder från Falsterbo är förmodligen maken hemma på leave och vi kommer få 10 dagar tillsammans som en familj igen innan han åker tillbaka. Hans 10 dagar är inte inbokade med något. Vi ska bara ta det lugnt och umgås och leva lite familjeliv. Förmodligen kommer han vilja träffa lite kompisar när han är hemma så det får vi passa på att göra också. Det ska bli skönt att få låna tillbaks honom från försvarsmakten en stund!
Resten av semestern ska helst spenderas vid sommarstugan med sol, bad och lata dagar. Nån mer fest kommer säkert sommaren också att bjuda på då det är festival i stan. Jag känner på mig att det kommer bli en kanonsommar! Bara 9 dagar kvar.....men vem räknar.
Min semester i år kommer att börja med några dagar tillsammans med Lillan då vi ska vara lite nyttiga och få gjort undan lite grejer här hemma. Efter det blir det en liten "ego-tripp" till Falsterbo för mamma och några dagar hos mormor och morfar för Lillan. I Falsterbo ska det tittas på hästar, hästar och hästar samt förvaras 4 glada tjejer i en liten husvagn och förmodligen drickas ett och annat glas vin! Det kommer bli superkul!
När jag återvänder från Falsterbo är förmodligen maken hemma på leave och vi kommer få 10 dagar tillsammans som en familj igen innan han åker tillbaka. Hans 10 dagar är inte inbokade med något. Vi ska bara ta det lugnt och umgås och leva lite familjeliv. Förmodligen kommer han vilja träffa lite kompisar när han är hemma så det får vi passa på att göra också. Det ska bli skönt att få låna tillbaks honom från försvarsmakten en stund!
Resten av semestern ska helst spenderas vid sommarstugan med sol, bad och lata dagar. Nån mer fest kommer säkert sommaren också att bjuda på då det är festival i stan. Jag känner på mig att det kommer bli en kanonsommar! Bara 9 dagar kvar.....men vem räknar.
söndag 13 juni 2010
Varför håller jag på med hästar!?!?
Min uppväxt bestod i stor utsträckning av hästar, träningar och tävlingar. När jag var 21 la jag av helt. Sålde sista ponnyn och slutade rida helt. Efter ca 2,5 år utan att ens ha varit i ett stall började jag rida igen hos en kompis på hennes 28 åriga inhysning.
Japp, det var ringrostigt men åh så roligt. Efter att ha hjälpt min kompis med hennes häst och inhysningen lite så kom tanken på att skaffa en egen igen tillbaka. Vi flyttade dessutom till en liten gård och möjligheten fanns återigen.
Jag började titta på annonser, var och tittade på några hästar men ingen av dem passade mig helt. Tanken var att jag skulle ha mig en mörk, gärna svart, valack!
Ridskolan i närheten annonserade ut en lektionshäst, jag ringde på den. Tog med mig kompisen och åkte och tittade. En vecka senare var jag lycklig ägare till ett skimmel (vitt) sto vid namn Smilla.
Gravid i tredje månaden var jag men jag satte igång att rida igen med fullt engagemang. När jag var i sjunde månaden trappade jag ner ridningen lite men slutade inte helt. Jag var ju inte jättestor så lite klarade jag allt av att rida, hade henne uppstallad hos min kompis i väntan på att mitt stall skulle bli färdigt så jag hade tillgång till ridhus.
När Lillan väl tittat ut, bara 19 dagar senare än tänkt, och stallet hemma var klart fick min Smilla flytta hem. Perfekt! Ett helt år av mammaledigt som skulle fyllas av min älskade dotter och ridning var tanken. Våren 2008 kom med värme och härliga dagar för ridning. Till en dag i maj. Jag skulle ut och rida och gick för att hämta Smilla i hagen. Hon stod lite konstigt såg jag när jag gick fram till henne. När jag kom nära så såg jag att hela vänstra frambenet var så svullet det bara kunde bli från armbågen hela vägen ner till hoven och hon var blockhalt!
En och en halv vecka senare hämtade jag henne från djursjukhuset där dom hade konstaterat att hon hade en skada på djupa böjsenans förstärkningsband. Med rätt rehabilitering så kunde hon bli ridbar igen om ca 10-12 månader!!!
Den sommaren bestod i att lägga om bandage, se till att hon inte sprang och två återbesök till djursjukhuset vilket var 2 timmars enkel väg bort.
Efter ytterligare ett återbesök i oktober sa veterinären att jag kunde börja skritta henne för hand, börja försiktigt och sen trappa upp till 45 minuter om dagen. Fy vad tråkigt det var!!! Men jag gjorde det. Jag gick fram och tillbaka på våran 250 meter långa framfartsväg 45 minuter varje dag i ca 4 månader. I Januari 2009 var vi på sista återbesöket. Hon blev friskförklarad! Allt slit hade lönat sig och jag fick börja rida igen, givetvis med stor försiktighet för att se att hon höll och det gjorde hon!
Jag satte igång henne och kom igång bra under sommaren. Under hösten byggde vi en paddock så att det skulle finnas bättre möjligheter till att rida ordentligt.
Under hösten var hon emellanåt svullen i bakbenen när jag tog in henne från betet men visade ingen hälta. Rådfrågade min dåvarande hovslagare som kunde mycket om hästar men han förstod inte heller vad det berodde på. Jag började googla för att komma fram till ett svar. Fick fram information om en klöversort som kunde vara giftig för hästar och kunde ge svullna ben som symtom och kunde ge upphov till fång. En sjukdom som är varje hästägares mardröm. Ut och titta i hagen, ja, där var den förbannade klövern! Bara till att haga in nästa gärde, släppa på hästarna där istället. Ta upp det nästan en kilometer långa staketet och sätta plogen i marken.
Sen kom vintern 2009/2010 och har man förr aldrig funderat över varför man håller på med hästar så var det inte utan att man gjorde det då, flera gånger om dagen!
Det slutatde med en meter snö som förstörde stängslet, la på en decimeter tjock is på trådarna som fick brytas loss för hand. Snöplogen begravde staketet nere vid vägen så hagen fick stängas av för att hästarna inte bara skulle kunna gå på snön rätt ut i friheten. Vattnet frös, hästarna gick ständigt i täcke och hö var en ständig orsak till arbete.
Så kom till slut den efterlängtade våren 2010! All snö försvann och livet blev lite lättare. Tills nu. Betet i den enda hagen jag har att släppa dom i är dåligt, vad göra? Bara till att fatta släggan och gå ut och göra en ny i skogen för att kunna ge den stora hagen en chans att återhämta sig lite. Har även delat av den stora hagen i två för att växelvis kunna släppa dom i två så att gräset kan få chans att växa emellanåt. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att laga och göra hagar i år och man ska nog inte räkna efter heller men det är många. När nu den nyinsådda hagen till hösten ska kunna gå att använda så smått är det ytterliggare ca 100 stolpar och nästan 2 kilometer tråd som ska sättas upp. Då ska även hagen dom går i nu tas upp och det skall sås in nytt på den med nästa år men sen är det klart!
Med alla dessa timmar som läggs i arbete runt om det som är det roliga, det vill säga ridningen, så undrar man varför man håller på.
Men när man sitter som jag gjorde idag och rider och allt stämmer. Alla de tråkiga övningarna som man slitit med för att få hästen dit man vill helt plötsligt ger resultat och allt klaffar. Hästen går bättre än hon någonsin har gjort och det är så jäkla kul att rida. Då glömmer man allt det där slitet runt om kring för just då är det det bästa som finns och det är bara mitt!
Japp, det var ringrostigt men åh så roligt. Efter att ha hjälpt min kompis med hennes häst och inhysningen lite så kom tanken på att skaffa en egen igen tillbaka. Vi flyttade dessutom till en liten gård och möjligheten fanns återigen.
Jag började titta på annonser, var och tittade på några hästar men ingen av dem passade mig helt. Tanken var att jag skulle ha mig en mörk, gärna svart, valack!
Ridskolan i närheten annonserade ut en lektionshäst, jag ringde på den. Tog med mig kompisen och åkte och tittade. En vecka senare var jag lycklig ägare till ett skimmel (vitt) sto vid namn Smilla.
Gravid i tredje månaden var jag men jag satte igång att rida igen med fullt engagemang. När jag var i sjunde månaden trappade jag ner ridningen lite men slutade inte helt. Jag var ju inte jättestor så lite klarade jag allt av att rida, hade henne uppstallad hos min kompis i väntan på att mitt stall skulle bli färdigt så jag hade tillgång till ridhus.
När Lillan väl tittat ut, bara 19 dagar senare än tänkt, och stallet hemma var klart fick min Smilla flytta hem. Perfekt! Ett helt år av mammaledigt som skulle fyllas av min älskade dotter och ridning var tanken. Våren 2008 kom med värme och härliga dagar för ridning. Till en dag i maj. Jag skulle ut och rida och gick för att hämta Smilla i hagen. Hon stod lite konstigt såg jag när jag gick fram till henne. När jag kom nära så såg jag att hela vänstra frambenet var så svullet det bara kunde bli från armbågen hela vägen ner till hoven och hon var blockhalt!
En och en halv vecka senare hämtade jag henne från djursjukhuset där dom hade konstaterat att hon hade en skada på djupa böjsenans förstärkningsband. Med rätt rehabilitering så kunde hon bli ridbar igen om ca 10-12 månader!!!
Den sommaren bestod i att lägga om bandage, se till att hon inte sprang och två återbesök till djursjukhuset vilket var 2 timmars enkel väg bort.
Efter ytterligare ett återbesök i oktober sa veterinären att jag kunde börja skritta henne för hand, börja försiktigt och sen trappa upp till 45 minuter om dagen. Fy vad tråkigt det var!!! Men jag gjorde det. Jag gick fram och tillbaka på våran 250 meter långa framfartsväg 45 minuter varje dag i ca 4 månader. I Januari 2009 var vi på sista återbesöket. Hon blev friskförklarad! Allt slit hade lönat sig och jag fick börja rida igen, givetvis med stor försiktighet för att se att hon höll och det gjorde hon!
Jag satte igång henne och kom igång bra under sommaren. Under hösten byggde vi en paddock så att det skulle finnas bättre möjligheter till att rida ordentligt.
Under hösten var hon emellanåt svullen i bakbenen när jag tog in henne från betet men visade ingen hälta. Rådfrågade min dåvarande hovslagare som kunde mycket om hästar men han förstod inte heller vad det berodde på. Jag började googla för att komma fram till ett svar. Fick fram information om en klöversort som kunde vara giftig för hästar och kunde ge svullna ben som symtom och kunde ge upphov till fång. En sjukdom som är varje hästägares mardröm. Ut och titta i hagen, ja, där var den förbannade klövern! Bara till att haga in nästa gärde, släppa på hästarna där istället. Ta upp det nästan en kilometer långa staketet och sätta plogen i marken.
Sen kom vintern 2009/2010 och har man förr aldrig funderat över varför man håller på med hästar så var det inte utan att man gjorde det då, flera gånger om dagen!
Det slutatde med en meter snö som förstörde stängslet, la på en decimeter tjock is på trådarna som fick brytas loss för hand. Snöplogen begravde staketet nere vid vägen så hagen fick stängas av för att hästarna inte bara skulle kunna gå på snön rätt ut i friheten. Vattnet frös, hästarna gick ständigt i täcke och hö var en ständig orsak till arbete.
Så kom till slut den efterlängtade våren 2010! All snö försvann och livet blev lite lättare. Tills nu. Betet i den enda hagen jag har att släppa dom i är dåligt, vad göra? Bara till att fatta släggan och gå ut och göra en ny i skogen för att kunna ge den stora hagen en chans att återhämta sig lite. Har även delat av den stora hagen i två för att växelvis kunna släppa dom i två så att gräset kan få chans att växa emellanåt. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att laga och göra hagar i år och man ska nog inte räkna efter heller men det är många. När nu den nyinsådda hagen till hösten ska kunna gå att använda så smått är det ytterliggare ca 100 stolpar och nästan 2 kilometer tråd som ska sättas upp. Då ska även hagen dom går i nu tas upp och det skall sås in nytt på den med nästa år men sen är det klart!
Med alla dessa timmar som läggs i arbete runt om det som är det roliga, det vill säga ridningen, så undrar man varför man håller på.
Men när man sitter som jag gjorde idag och rider och allt stämmer. Alla de tråkiga övningarna som man slitit med för att få hästen dit man vill helt plötsligt ger resultat och allt klaffar. Hästen går bättre än hon någonsin har gjort och det är så jäkla kul att rida. Då glömmer man allt det där slitet runt om kring för just då är det det bästa som finns och det är bara mitt!
fredag 11 juni 2010
Jag saknar honom när:
-Gräsklipparen går sönder
-Jag behöver hjälp att slå i stolpar till nya hagen
-Jag behöver få igång den gamla traktorn
-Jag ska göra nåt som hade gått smidigare om man vart två
-Jag inte hittar hans verktyg som jag behöver låna
-Jag inte orkar diska, men någon måste göra det
-Jag inte orkar ta en konflikt till med Lillan
Men jag saknar honom ännu mer när:
-Jag vill ha någon att prata med om dagen vid middagsbordet
-Lillan har somnat och jag sitter ensam i soffan
-Jag behöver en kram
-Jag behöver en varm och stor famna att krypa upp i
-Jag lägger mig ensam i den stora sängen på kvällen
-Jag stäcker ut handen på morgonen och ingen är där
-Jag vill dela mitt liv!
Men jag älskar honom och stöttar hans val ändå!!!
-Jag behöver hjälp att slå i stolpar till nya hagen
-Jag behöver få igång den gamla traktorn
-Jag ska göra nåt som hade gått smidigare om man vart två
-Jag inte hittar hans verktyg som jag behöver låna
-Jag inte orkar diska, men någon måste göra det
-Jag inte orkar ta en konflikt till med Lillan
Men jag saknar honom ännu mer när:
-Jag vill ha någon att prata med om dagen vid middagsbordet
-Lillan har somnat och jag sitter ensam i soffan
-Jag behöver en kram
-Jag behöver en varm och stor famna att krypa upp i
-Jag lägger mig ensam i den stora sängen på kvällen
-Jag stäcker ut handen på morgonen och ingen är där
-Jag vill dela mitt liv!
Men jag älskar honom och stöttar hans val ändå!!!
torsdag 10 juni 2010
Frustrerande....
Telefonen ringer, på numret ser jag vem det är. Efter jag svarat är det den där välbekanta och efterlängtade stämman i andra ändan. Vi pratar en stund, mest om vad vi har gjort här hemma, vad lillan gör för tokigheter och om hur det flyter på.
Jag frågar om hur han har det och han svarar på det han kan. Eftersom telefonen med ganska stor sannolikhet kan vara avlyssnad så kan han inte säga vad som helst och han kan heller inte berätta mer ingående om vad dom gör på dagarna. Allt blir liksom bara ytligt. Detta är en aning frustrerande. Jag förstår varför han inte kan göra det men det är synd. Jag vill ju veta mer om vad han gör, vad han får se och vad han upplever därnere men det går inte. Jag bubblar av frågor som det inte är någon idé att ställa för jag vet att han ändå inte kan svara.
Igår var det en påskjutning av en svensk-finsk patrull väster om Mazar och givetvis ville jag fråga om detta. Han svarade det han kunde och det jag behövde veta men det blir korta svar om det mest nödvändiga. Får hoppas att han kan berätta mer när han kommer hem på leave.
Jag frågar om hur han har det och han svarar på det han kan. Eftersom telefonen med ganska stor sannolikhet kan vara avlyssnad så kan han inte säga vad som helst och han kan heller inte berätta mer ingående om vad dom gör på dagarna. Allt blir liksom bara ytligt. Detta är en aning frustrerande. Jag förstår varför han inte kan göra det men det är synd. Jag vill ju veta mer om vad han gör, vad han får se och vad han upplever därnere men det går inte. Jag bubblar av frågor som det inte är någon idé att ställa för jag vet att han ändå inte kan svara.
Igår var det en påskjutning av en svensk-finsk patrull väster om Mazar och givetvis ville jag fråga om detta. Han svarade det han kunde och det jag behövde veta men det blir korta svar om det mest nödvändiga. Får hoppas att han kan berätta mer när han kommer hem på leave.
söndag 6 juni 2010
Därför gör jag det!
Igår var det tjejkväll som stod på schemat. Det var dessutom festival i stan och mycket folk ute. I vimmlet av folk så träffade jag på en hel del vänner och bekanta. De jag träffade som vet att maken åkt frågade naturligtvis hur han har det och hur det går för mig. En annan vanlig fråga var varför jag låter honom åka när vi har barn. Så, jag tar väl och svarar på den en gång för alla.
Så länge som vi känt varandra så har han alltid haft drömmen om att åka på någon utlandsmission. Nu fick han möjlighet till det och då kan inte jag stoppa honom. Man lever bara en gång och får man då chansen att uppfylla en dröm så ska man givetvis ta den chansen. Jag kan då inte säga nej och hindra hans dröm. Jag ska leva med honom resten av mitt liv och jag vill inte sitta där om 40 år med honom och få höra att jag hindrat honom från detta. Att leva ihop är att ge och att ta, inte bara ta och tänka på sig själv. Tänker man så så ska man nog inte leva ihop med någon annan.
Jag har ett tidskrävande och ganska kostsamt intresse i min häst och min dröm var att få den lilla hästgård som vi nu har och han har gått med på min dröm så nu var det hans tur. Vilka drömmar som väntar längre fram i livet får vi se. De flesta kommer vi säkert att dela men man måste ha några egna också och hjälpas åt för att kunna förverkliga dom. Jag vill inte ligga i en säng och vänta på döden och känna att jag inte har gjort det jag ville i mitt liv. Man lever bara en gång och det är bara jag som kan göra mitt liv till det jag vill att det ska vara!
Så länge som vi känt varandra så har han alltid haft drömmen om att åka på någon utlandsmission. Nu fick han möjlighet till det och då kan inte jag stoppa honom. Man lever bara en gång och får man då chansen att uppfylla en dröm så ska man givetvis ta den chansen. Jag kan då inte säga nej och hindra hans dröm. Jag ska leva med honom resten av mitt liv och jag vill inte sitta där om 40 år med honom och få höra att jag hindrat honom från detta. Att leva ihop är att ge och att ta, inte bara ta och tänka på sig själv. Tänker man så så ska man nog inte leva ihop med någon annan.
Jag har ett tidskrävande och ganska kostsamt intresse i min häst och min dröm var att få den lilla hästgård som vi nu har och han har gått med på min dröm så nu var det hans tur. Vilka drömmar som väntar längre fram i livet får vi se. De flesta kommer vi säkert att dela men man måste ha några egna också och hjälpas åt för att kunna förverkliga dom. Jag vill inte ligga i en säng och vänta på döden och känna att jag inte har gjort det jag ville i mitt liv. Man lever bara en gång och det är bara jag som kan göra mitt liv till det jag vill att det ska vara!
tisdag 1 juni 2010
Första veckan- Check!
Nu är det redan en vecka sen han åkte. Den har gått fort. Fort för mig men förmodligen ännu fortare för honom som jag förstod på honom. Han har kommit till rätta i Sar e pol och har nu tagit över efter sin företrädare helt. Överlämningen hade väl lämnat en del kvar att önska men det är inte så mycket att göra åt saken utan bara kasta sig in i jobbet.
Här hemma har det flutit på. Det är rätt igenom vardag om än lite besvärligare än om vi varit två men det går. Jag har ju faktiskt varit själv på veckorna sedan vecka 2 så det är ingen större skillnad mot innan han åkte men det var otroligt skönt de två veckorna han var hemma innan han åkte till Afghanistan. Det var så skönt att slippa lämna lillan någon morgon och det var skönt att slippa stressa för att hämta henne direkt efter jobbet. Det var skönt att ha någon som hjälpte till med disk, tvätt och matlagning och det var framförallt skönt att kunna gå ut och rida utan att behöva känna sig stressad över att belasta mormor och morfar med Lillan för att jag ska kunna få ägna mig åt mitt stora intresse för en stund. Jag är ganska övertygad om att de inte ser henne som någon jättebelastning den stunden hon är hos dom men det är klart att det inte känns 100% bra för mig att det här ska gå ut över dom i allt för stor utsträckning men jag hade inte klarat mig utan dom. Jag är så enormt tacksam för deras hjälp!
Här hemma har det flutit på. Det är rätt igenom vardag om än lite besvärligare än om vi varit två men det går. Jag har ju faktiskt varit själv på veckorna sedan vecka 2 så det är ingen större skillnad mot innan han åkte men det var otroligt skönt de två veckorna han var hemma innan han åkte till Afghanistan. Det var så skönt att slippa lämna lillan någon morgon och det var skönt att slippa stressa för att hämta henne direkt efter jobbet. Det var skönt att ha någon som hjälpte till med disk, tvätt och matlagning och det var framförallt skönt att kunna gå ut och rida utan att behöva känna sig stressad över att belasta mormor och morfar med Lillan för att jag ska kunna få ägna mig åt mitt stora intresse för en stund. Jag är ganska övertygad om att de inte ser henne som någon jättebelastning den stunden hon är hos dom men det är klart att det inte känns 100% bra för mig att det här ska gå ut över dom i allt för stor utsträckning men jag hade inte klarat mig utan dom. Jag är så enormt tacksam för deras hjälp!
måndag 31 maj 2010
Små tankar om stora saker!
Efter en lång dag igår ville jag inget hellre än att gå och lägga mig. Eftersom Lillan var uppe på övertid och också skulle krypa ner i sängen fick hon lägga sig i pappas säng och sova där. Det är lite mysigt att ha henne nära.
Men nej, hon hade inga större planer på att sova direkt. Hon låg och pratade och sjöng om vart annat en lång stund. Efter en stund så sätter hon sig upp i sängen, tittar på mig och säger: "go natt mamma, äskar dig! Ja, åka Apsastan nu. Ja bli botta länge!"
Jag svarar "Jaha, vad ska du göra där då?"
"Ja, åka plugplan å äta mat å sova"
"Jaha, då får du hälsa pappa när du kommer fram då"
"Ja hjälpa pappa i Apsastan!!! Go natt, ses i mojjon mamma"
Hon är för härlig emellanåt. Jag är så glad att jag har henne just nu!
Men nej, hon hade inga större planer på att sova direkt. Hon låg och pratade och sjöng om vart annat en lång stund. Efter en stund så sätter hon sig upp i sängen, tittar på mig och säger: "go natt mamma, äskar dig! Ja, åka Apsastan nu. Ja bli botta länge!"
Jag svarar "Jaha, vad ska du göra där då?"
"Ja, åka plugplan å äta mat å sova"
"Jaha, då får du hälsa pappa när du kommer fram då"
"Ja hjälpa pappa i Apsastan!!! Go natt, ses i mojjon mamma"
Hon är för härlig emellanåt. Jag är så glad att jag har henne just nu!
lördag 29 maj 2010
Är det kärlek?
Ja, han ringer varje dag men jag har inte fullt ut fattat var han faktiskt befinner sig. Kanske kommer jag aldrig att fatta det heller. Förutom fördröjningen när man pratar i telefon så är ju allt som vanligt. Jag hör honom lika bra som om han skulle ringa från huset brevid. Han har skickat både mail och sms och han har uppdaterat sin Fb status men ändå är han så långt borta...
Han är i en värld som jag aldrig kommer att kunna förstå fullt ut eller kunna dela med honom. Han kommer att uppleva saker, situationer, människor och människoöden som jag inte kommer att komma i närheten av. Hur kommer detta påverka honom? Vem får jag hem? Vilken pappa får Lillan hem?
Att vara ensam är jag ganska van vid och jag tycker att det är ganska skönt att vara ensam emellanåt, jag är van vid det och har skapat mig rutiner kring det som jag gillar och är noga med att få behålla men nu är läget annorlunda. Han befinner sig på ett ställe i världen där han förmodligen löper större risk att dö. Han är inte bara på jobbet.
Ja, jag saknar honom. Hade han bara varit på jobbet hade jag förmodligen inte saknat honom på samma sätt som jag gör nu. Kanske är det avståndet som gör det, kanske är det risken eller att jag vet att det dröjer innan jag får se honom igen.
Men hur det än är och hur jag än känner så stöttar jag honom fullt ut i hans val. Är inte det kärlek ändå...
Han är i en värld som jag aldrig kommer att kunna förstå fullt ut eller kunna dela med honom. Han kommer att uppleva saker, situationer, människor och människoöden som jag inte kommer att komma i närheten av. Hur kommer detta påverka honom? Vem får jag hem? Vilken pappa får Lillan hem?
Att vara ensam är jag ganska van vid och jag tycker att det är ganska skönt att vara ensam emellanåt, jag är van vid det och har skapat mig rutiner kring det som jag gillar och är noga med att få behålla men nu är läget annorlunda. Han befinner sig på ett ställe i världen där han förmodligen löper större risk att dö. Han är inte bara på jobbet.
Ja, jag saknar honom. Hade han bara varit på jobbet hade jag förmodligen inte saknat honom på samma sätt som jag gör nu. Kanske är det avståndet som gör det, kanske är det risken eller att jag vet att det dröjer innan jag får se honom igen.
Men hur det än är och hur jag än känner så stöttar jag honom fullt ut i hans val. Är inte det kärlek ändå...
torsdag 27 maj 2010
I väntan på Afghanistan!
Det hela blev inte riktigt som det var tänkt från början. Planet mot Afghanistan skulle ha lyft från Västerås kl 17.20 igår men väl på plats får de veta att det har blivit försenat från Afghanistan på grund av dåligt väder. Det blir en lång väntan på flygplatsen och innan jag gick och lade mig igår pratade jag med honom. De hade då fått ny tid och trodde att de skulle få lyfta från Sverige vid 00.30. Vi sa "God natt, älskar dig och sköt om dig!" och sen var det dags att sova.
När jag vaknade och satte på telefonen imorse kom det ett sms efter en stund. Det stod att de äntligen skulle få lyfta och att klockan var 02.05. Det hade varit en lång väntan i början av äventyret.
På vägen till jobbet kom det ytterligare ett sms, då var de i Turkiet för att tanka och byta personal på planet för att sedan kunna fortsätta resan till slutmålet.
Jag räknade ut att de skulle landa i Afghansitan vid 13.00 svensk tid och eftersom han lovat att höra av sig så fort som möjligt har alla telefoner funnits tillhands hela dagen men dom har varit väldigt tysta. Min vanliga mobil har varit i fickan hela dagen och "Afghanistan mobilen" har tittats till flera gånger för att se om det kommit nåt sms.
Jag kom hem och lagade middag, tittade på klockan och fick se att den var 17.30 här vilket innebär att den var 20.00 i A-stan. Då kom jag plötsligt ihåg vad kontingentsprästen sa på anhörigdagen i våras. Klockan 20.00 tänder de varje kväll ett ljus på CNL (Camp Nothern Lights)som är Sveriges bascamp i A-stan. De tänder ljuset för att tänka på dom där hemma en stund och han uppmanade oss anhöriga att göra det samma här hemma.
Jag rotade fram ett ljus och tände det på bänken bredvid mig. Efter bara nån minut ringer telefonen. Jag svarade och efter en kort stund säger en mycket välbekant stämma "Hej hjärtat!" i andra ändan. Det var så skönt att höra hans röst och att han kommit fram ordentligt. Tårarna rann lite av lättnad och för att jag blev glad att han äntligen ringde.
Resan hade trots förseningen gått bra och han hade kunnat sova en del på planet. Det var väldigt varmt därnere, ca 35 grader så det var lite skillnad mot här.
Han hade träffat sin syster när han kom ner och han skulle gå för att träffa henne igen när vi pratat färdigt.
Vi pratade en stund om hur dagen varit, vad Lillan sagt när han åkt och hur jag hade det. Det är en liten fördröjning när man pratar men det gick fint. Förmodligen ringer han på Lördag igen och då har de nog tagit sig ner till PO Sare pol där han ska bo under missionen.
Det är skönt att det har börjat nu...
När jag vaknade och satte på telefonen imorse kom det ett sms efter en stund. Det stod att de äntligen skulle få lyfta och att klockan var 02.05. Det hade varit en lång väntan i början av äventyret.
På vägen till jobbet kom det ytterligare ett sms, då var de i Turkiet för att tanka och byta personal på planet för att sedan kunna fortsätta resan till slutmålet.
Jag räknade ut att de skulle landa i Afghansitan vid 13.00 svensk tid och eftersom han lovat att höra av sig så fort som möjligt har alla telefoner funnits tillhands hela dagen men dom har varit väldigt tysta. Min vanliga mobil har varit i fickan hela dagen och "Afghanistan mobilen" har tittats till flera gånger för att se om det kommit nåt sms.
Jag kom hem och lagade middag, tittade på klockan och fick se att den var 17.30 här vilket innebär att den var 20.00 i A-stan. Då kom jag plötsligt ihåg vad kontingentsprästen sa på anhörigdagen i våras. Klockan 20.00 tänder de varje kväll ett ljus på CNL (Camp Nothern Lights)som är Sveriges bascamp i A-stan. De tänder ljuset för att tänka på dom där hemma en stund och han uppmanade oss anhöriga att göra det samma här hemma.
Jag rotade fram ett ljus och tände det på bänken bredvid mig. Efter bara nån minut ringer telefonen. Jag svarade och efter en kort stund säger en mycket välbekant stämma "Hej hjärtat!" i andra ändan. Det var så skönt att höra hans röst och att han kommit fram ordentligt. Tårarna rann lite av lättnad och för att jag blev glad att han äntligen ringde.
Resan hade trots förseningen gått bra och han hade kunnat sova en del på planet. Det var väldigt varmt därnere, ca 35 grader så det var lite skillnad mot här.
Han hade träffat sin syster när han kom ner och han skulle gå för att träffa henne igen när vi pratat färdigt.
Vi pratade en stund om hur dagen varit, vad Lillan sagt när han åkt och hur jag hade det. Det är en liten fördröjning när man pratar men det gick fint. Förmodligen ringer han på Lördag igen och då har de nog tagit sig ner till PO Sare pol där han ska bo under missionen.
Det är skönt att det har börjat nu...
tisdag 25 maj 2010
Så kom den då till slut...
Dagen D, avresedagen. 6.10 ringde hans väckarklocka och det var dags att gå upp, packa det sista, kontollera tusen gånger att allt var med och ta på sig uniformen...
Jag vaknade av hans klocka men låg kvar i sängen en stund. Tusen tankar for genom huvudet och det hela kändes mycket konstigt. Efter en liten stund vaknade Lillan. Jag hörde hur hon kröp ur sin säng och dom små nakna fötterna kom tassande över golvet och hon kom och kröp ner i min säng. "Ä du lessen mamma?" sa hon när hon såg mina tårar.
Jag försökte förklara för henne att pappa skulle åka idag. Hon förstod på sitt sätt och hon har förtått det i flera dagar, det har liksom märkts på hennes sätt att vara.
Vanligtvis vill hon gå upp med en gång när hon vaknat men idag ville hon ligga och mysa länge. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp.
Han åt frukost när vi kom upp. Vi satte oss bredvid honom i soffan och bara va en stund.
Sen blev det dags för honom att göra sig iordning. Han tog på sig uniformen, kängorna och satte baskern i fickan. "Nu kommer taxin" sa han och det högg liksom till i mitt hjärta. Under tiden som taxin körde upp längs våran framfartsväg så höll han bara om mig. Han tog den stora väskan och bar ut i bilen innan han kom för att säga hej då. Lillan gav honom en stor kram och sa "Hej då pappa, ja komme satna dig"
En kram, en puss och sen rullade han iväg i taxin. Nu börjar hans äventyr!
Han flyger nu först till Stockholm, därifrån åker dom buss till Västerås där dom går på planet ca 17.20 i eftermiddag. Dom landar i Finland och Turkiet på vägen och när jag vaknar imorgon har han satt sina fötter på Afghansk mark.
På nåt konstigt sätt är det skönt att det har börjat på riktigt nu. Nu har första etappen av andra delen i allt det här börjat och för varje dag som går så kommer slutet närmare.
Han kommer hem på sitt första leave i slutet på vecka 27 om allt går som planerat och dit är det inte allt för lång tid. Då kommer han vara hemma i ca 10 dagar och då har jag semester. Det ska bli skönt att få lite tid ihop då!
Jag vaknade av hans klocka men låg kvar i sängen en stund. Tusen tankar for genom huvudet och det hela kändes mycket konstigt. Efter en liten stund vaknade Lillan. Jag hörde hur hon kröp ur sin säng och dom små nakna fötterna kom tassande över golvet och hon kom och kröp ner i min säng. "Ä du lessen mamma?" sa hon när hon såg mina tårar.
Jag försökte förklara för henne att pappa skulle åka idag. Hon förstod på sitt sätt och hon har förtått det i flera dagar, det har liksom märkts på hennes sätt att vara.
Vanligtvis vill hon gå upp med en gång när hon vaknat men idag ville hon ligga och mysa länge. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp.
Han åt frukost när vi kom upp. Vi satte oss bredvid honom i soffan och bara va en stund.
Sen blev det dags för honom att göra sig iordning. Han tog på sig uniformen, kängorna och satte baskern i fickan. "Nu kommer taxin" sa han och det högg liksom till i mitt hjärta. Under tiden som taxin körde upp längs våran framfartsväg så höll han bara om mig. Han tog den stora väskan och bar ut i bilen innan han kom för att säga hej då. Lillan gav honom en stor kram och sa "Hej då pappa, ja komme satna dig"
En kram, en puss och sen rullade han iväg i taxin. Nu börjar hans äventyr!
Han flyger nu först till Stockholm, därifrån åker dom buss till Västerås där dom går på planet ca 17.20 i eftermiddag. Dom landar i Finland och Turkiet på vägen och när jag vaknar imorgon har han satt sina fötter på Afghansk mark.
På nåt konstigt sätt är det skönt att det har börjat på riktigt nu. Nu har första etappen av andra delen i allt det här börjat och för varje dag som går så kommer slutet närmare.
Han kommer hem på sitt första leave i slutet på vecka 27 om allt går som planerat och dit är det inte allt för lång tid. Då kommer han vara hemma i ca 10 dagar och då har jag semester. Det ska bli skönt att få lite tid ihop då!
måndag 17 maj 2010
Många goa kramar!
I helgen hade vi lite av en avskedsfest för maken där alla närmaste goaste vännerna var inbjudna. Det blev en mycket trevlig tillställning som varade långt in på småtimmarna. Maken fick lite presenter som kan vara mer eller mindra bra (lämpliga) att ha med sig ner till Afghanistan och jag fick ett enormt stöd från vännerna. Ni är så goa allihop och jag vet vart ni finns om jag behöver er. Tusen tack!
Nära, kära och vänner man möter är väldigt förstående och stöttande och listan på människor eller män som vill "ta hand om" mig har börjat bli ganska lång.
Häromdagen fick jag ett nytt namn på den listan men det här var av mer seriös art. Jag var med maken på hans vanliga arbetsplats och träffade där en av mina favoriter av hans kollegor. En man som är den varmaste människa jag någonsin träffat. Han är alltid väldigt vänlig och varm när jag möter honom och hans hjärta är verkligen av guld. Då de i sitt vardagliga arbete ständig får se det mörkaste av samhället, människors förfall, deras förmåga att skada sig själv och andra kan man tänka sig att man efter några år i det yrket skulle vara avdrubbad men inte han. Han verkar fortfarande efter många, många år i yrket ha kvar sin tro på människans förmåga till förändring och vilja att skaffa sig ett bättre liv. Att ha sett så mycket tråkigheter som människor gjort med och mot varnadra och ändå ha kvar sin empati och sympati för sina medmänniskor är stort.
Han tittade på mig med allvarlig blick och sa helt lugnt att var det något jag behövde någon gång så var det bara för mig att ringa honom. Lite skämtsamt sa jag att jag skulle ringa när jag behövde hjälp med disken och tvätten. Han tittade på mig igen med samma allvar i blicken och sa bara "gör det".
Jag vet att han verkligen menade vad han sa, många säger det men han menar det till 100% och det känns väldigt bra att veta!
Han har själv gjort ett par utlandsmissioner och vet hur det är för de anhöriga som blir kvar hemma så jag vet att han menade varenda ord han sa!
Deras yrke går i viss mån ut på att hjälpa människor som behöver det i situationer som är mindre trevliga. Skulle jag någon gång hamna i en sådan situation vill jag att det är han som kommer för att hjälpa, det skulle kännas otroligt tryggt!
För mig är han medmänskligheten personifierad och man vill bara krama honom!
Nära, kära och vänner man möter är väldigt förstående och stöttande och listan på människor eller män som vill "ta hand om" mig har börjat bli ganska lång.
Häromdagen fick jag ett nytt namn på den listan men det här var av mer seriös art. Jag var med maken på hans vanliga arbetsplats och träffade där en av mina favoriter av hans kollegor. En man som är den varmaste människa jag någonsin träffat. Han är alltid väldigt vänlig och varm när jag möter honom och hans hjärta är verkligen av guld. Då de i sitt vardagliga arbete ständig får se det mörkaste av samhället, människors förfall, deras förmåga att skada sig själv och andra kan man tänka sig att man efter några år i det yrket skulle vara avdrubbad men inte han. Han verkar fortfarande efter många, många år i yrket ha kvar sin tro på människans förmåga till förändring och vilja att skaffa sig ett bättre liv. Att ha sett så mycket tråkigheter som människor gjort med och mot varnadra och ändå ha kvar sin empati och sympati för sina medmänniskor är stort.
Han tittade på mig med allvarlig blick och sa helt lugnt att var det något jag behövde någon gång så var det bara för mig att ringa honom. Lite skämtsamt sa jag att jag skulle ringa när jag behövde hjälp med disken och tvätten. Han tittade på mig igen med samma allvar i blicken och sa bara "gör det".
Jag vet att han verkligen menade vad han sa, många säger det men han menar det till 100% och det känns väldigt bra att veta!
Han har själv gjort ett par utlandsmissioner och vet hur det är för de anhöriga som blir kvar hemma så jag vet att han menade varenda ord han sa!
Deras yrke går i viss mån ut på att hjälpa människor som behöver det i situationer som är mindre trevliga. Skulle jag någon gång hamna i en sådan situation vill jag att det är han som kommer för att hjälpa, det skulle kännas otroligt tryggt!
För mig är han medmänskligheten personifierad och man vill bara krama honom!
onsdag 12 maj 2010
Maken har fått ordet!
Ja, då var det snart dags. Idag, om fjorton dagar sitter vi i luften på väg mot ”Affe” för att utföra ett uppdrag som vi tagit på oss att fullfölja.
Det är inte utan att man blir fundersam på vad det egentligen är man gett sig in på, speciellt med tanke på senaste veckans händelser. 8 norrmän och 11 danskar skjutna. Talibanerna släpper ett pressmeddelande där de säger att de ska starta sin våroffensiv som bara ska inrikta sig mot västerlänningar.
Här åker flertalet av oss iväg från sambos, fruar, barn och familjer för att hjälpa ett annat folk som behöver allt stöd de kan få.
Vi åker till ett land som mer eller mindre befinner sig i krig. Vi åker till ett land där en del av befolkningen inte vill ha oss närvarande utan gör allt för att skada eller till och med döda oss.
Vi lämnar vår trygghet hemma för att frivilligt åka dit. Vad är det som driver oss?
Det har ju inte bara varit utbildning på Livgardet under våren utan även förberedelser här hemma för att kunna lämna hemmet.
Saker som måste göras, ärenden som skall utföras och för att inte glömma, det där berömda vita arkivet.
Det är en ganska makaber uppgift och känsla, att sätta sig och skriva ett brev till familjemedlemmar, nära och kära, för att ge dem en sista hälsning eller för att förklara och berätta vad, varför och hur.
Känslan att skriva de där breven, går inte att beskriva, den måste nog tyvärr bara upplevas. Man kommer in på sitt liv på ett annat sätt och man inser vad det är man håller kärt och hur mycket man uppskattar det man har.
Men det är mycket viktigt att göra det. Inte bara för sig själv, utan även för de efterlevande. Många frågor kan besvaras och det kommer förhoppningsvis hjälpa dem i efterarbetet om ”skiten träffar fläkten”.
Så vad är det som driver oss att åka dit då?? Är det äventyret eller är det uppgiften som vi är där för att lösa?
En personlig reflektion är att kombinationen uppdrag-äventyr är det som driver.
Vi som åker, vi är duktiga, vi är kompetenta och vi är rekryterade och utvalda av många sökande.
Vi har genomfört utbildning i 16 veckor mer eller mindre på Livgardet. Min känsla är att vi är väl förberedda. Är det kanske vi som har ”Det”?!
Många frågar om man inte är rädd för att åka. Jag måste säga som det är. JA! Det är jag!
Jag är rädd att något ska inträffa så att man inte kommer hem igen. Jag är rädd för att inte få träffa de där hemma igen. Jag är rädd för att någon annan av mina vänner och kollegor ska komma till skada.
Jag har ett arbete i det civila där jag sett mycket av samhällets ”svarta sida”. Det har gjort att jag inte är rädd för döden. Jag har, hur dumt det än må låta, kommit fram till att när man inte påverkar döden själv, så är det bara något som inträffar. Det är ”Någon annan” som bestämmer när ens tid är inne. Det är någon annan som kommer och tar bort dig från jordelivet. Och när den stunden är inne, så är det inget man kan göra.
Min största rädsla är att inte få träffa familjen igen.
Min uppfattning är att rädd, det ska man vara. Är man inte rädd, då är man farlig. Både för sig själv och sina kollegor. Man utsätter sig för onödiga risker och man äventyrar sina kollegors hälsa och säkerhet.
Jag ser fram mot den tid vi har framför oss på plats där nere och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra arbete.
De som gör den riktiga missionen är ju trots allt de som är kvar hemma. Den där andra hälften, som drar det tunga lasset. Det är ju Ni som gör det möjligt för oss andra att åka.
Utan ert stöd hade inte Vi funnits. Vi hade inte varit FS19, vi hade inte kunnat åka.
Ni anhöriga, ska alla ha en stor eloge som gör detta möjlig. Det är Ni som ställer upp för att få det att fungera och det är Ni som gör att Vi får möjligheten att åka.
Tack för att Ni släpper iväg era nära och kära så att Vi fått möjligheten att lära känna dem och få tjänstgöra med dem.
Tack.
Det är inte utan att man blir fundersam på vad det egentligen är man gett sig in på, speciellt med tanke på senaste veckans händelser. 8 norrmän och 11 danskar skjutna. Talibanerna släpper ett pressmeddelande där de säger att de ska starta sin våroffensiv som bara ska inrikta sig mot västerlänningar.
Här åker flertalet av oss iväg från sambos, fruar, barn och familjer för att hjälpa ett annat folk som behöver allt stöd de kan få.
Vi åker till ett land som mer eller mindre befinner sig i krig. Vi åker till ett land där en del av befolkningen inte vill ha oss närvarande utan gör allt för att skada eller till och med döda oss.
Vi lämnar vår trygghet hemma för att frivilligt åka dit. Vad är det som driver oss?
Det har ju inte bara varit utbildning på Livgardet under våren utan även förberedelser här hemma för att kunna lämna hemmet.
Saker som måste göras, ärenden som skall utföras och för att inte glömma, det där berömda vita arkivet.
Det är en ganska makaber uppgift och känsla, att sätta sig och skriva ett brev till familjemedlemmar, nära och kära, för att ge dem en sista hälsning eller för att förklara och berätta vad, varför och hur.
Känslan att skriva de där breven, går inte att beskriva, den måste nog tyvärr bara upplevas. Man kommer in på sitt liv på ett annat sätt och man inser vad det är man håller kärt och hur mycket man uppskattar det man har.
Men det är mycket viktigt att göra det. Inte bara för sig själv, utan även för de efterlevande. Många frågor kan besvaras och det kommer förhoppningsvis hjälpa dem i efterarbetet om ”skiten träffar fläkten”.
Så vad är det som driver oss att åka dit då?? Är det äventyret eller är det uppgiften som vi är där för att lösa?
En personlig reflektion är att kombinationen uppdrag-äventyr är det som driver.
Vi som åker, vi är duktiga, vi är kompetenta och vi är rekryterade och utvalda av många sökande.
Vi har genomfört utbildning i 16 veckor mer eller mindre på Livgardet. Min känsla är att vi är väl förberedda. Är det kanske vi som har ”Det”?!
Många frågar om man inte är rädd för att åka. Jag måste säga som det är. JA! Det är jag!
Jag är rädd att något ska inträffa så att man inte kommer hem igen. Jag är rädd för att inte få träffa de där hemma igen. Jag är rädd för att någon annan av mina vänner och kollegor ska komma till skada.
Jag har ett arbete i det civila där jag sett mycket av samhällets ”svarta sida”. Det har gjort att jag inte är rädd för döden. Jag har, hur dumt det än må låta, kommit fram till att när man inte påverkar döden själv, så är det bara något som inträffar. Det är ”Någon annan” som bestämmer när ens tid är inne. Det är någon annan som kommer och tar bort dig från jordelivet. Och när den stunden är inne, så är det inget man kan göra.
Min största rädsla är att inte få träffa familjen igen.
Min uppfattning är att rädd, det ska man vara. Är man inte rädd, då är man farlig. Både för sig själv och sina kollegor. Man utsätter sig för onödiga risker och man äventyrar sina kollegors hälsa och säkerhet.
Jag ser fram mot den tid vi har framför oss på plats där nere och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra arbete.
De som gör den riktiga missionen är ju trots allt de som är kvar hemma. Den där andra hälften, som drar det tunga lasset. Det är ju Ni som gör det möjligt för oss andra att åka.
Utan ert stöd hade inte Vi funnits. Vi hade inte varit FS19, vi hade inte kunnat åka.
Ni anhöriga, ska alla ha en stor eloge som gör detta möjlig. Det är Ni som ställer upp för att få det att fungera och det är Ni som gör att Vi får möjligheten att åka.
Tack för att Ni släpper iväg era nära och kära så att Vi fått möjligheten att lära känna dem och få tjänstgöra med dem.
Tack.
tisdag 11 maj 2010
Mycket ska hinnas med!
Om 15 dagar åker han. Nu är han hemma och ledig fram till dagen D. Det är skönt att ha honom hemma lite och minnas hur det var att ha ett familjeliv igen om än bara för ett par veckor.
Nu utnyttjas dagarna till att göra alla de där måstena som ska vara gjorda innan han åker till Afghanistan. Det finns bokade tider på banken för att se över hur eventuella försäkringar fungerar om det skulle gå illa. Vad händer med lånen på huset om jag blir själv, jag måste kunna bo kvar och kunna leva vidare utan att behöva bekymmra mig för det också om olyckan skulle vara framme.
Vi måste till vår revisor och deklarera så att det är klart.
Häromkvällen satte vi oss ner för att gå igenom olika viktiga papper som jag måste ha koll på. Han gav mig även det vita kuvertet. Jag vill aldrg någonsin behöva öppna det!
Där hade han samlat ihop allt som han skulle vilja säga till oss om det är så att han inte kommer hem levande. Han hade skrivit ett brev var till alla nära och kära förklarade han. Hans sista ord till oss. Han hade även skrivit ner hur han skulle vilja ha en begravning och var jag kan hitta alla försäkringar och lösenord för att kunna avsluta mailkonton och liknande. Allt detta finns nu samlat i det vita kuvertet som är väl förseglat och bara ska öppnas om det går åt skogen. Jag vill aldrig någonsin behöva öppna det! Bara blotta tanken på att öppna det kändes väldigt jobbig men jag måste ha ett sådant kuvert så det är ändå bra att det finns.
Men egentligen borde det alltid finnas ett sådant kuvert. Även om han nu ska bege sig iväg till ett land i krig och riskerna givetvis är större på många sätt så kan han lika gärna krocka med bilen på väg till jobbet här hemma. Men när man är hemma tänker man inte på att ha ett kuvert där allt finns färdigt för de efterlevande i alla fall inte när man fortfarande är ganska ung. Det hade nog varit bra med ett vitt kuvert i de flesta hem för man vet aldrig när det hemska och oförutsedda händer.
Nu utnyttjas dagarna till att göra alla de där måstena som ska vara gjorda innan han åker till Afghanistan. Det finns bokade tider på banken för att se över hur eventuella försäkringar fungerar om det skulle gå illa. Vad händer med lånen på huset om jag blir själv, jag måste kunna bo kvar och kunna leva vidare utan att behöva bekymmra mig för det också om olyckan skulle vara framme.
Vi måste till vår revisor och deklarera så att det är klart.
Häromkvällen satte vi oss ner för att gå igenom olika viktiga papper som jag måste ha koll på. Han gav mig även det vita kuvertet. Jag vill aldrg någonsin behöva öppna det!
Där hade han samlat ihop allt som han skulle vilja säga till oss om det är så att han inte kommer hem levande. Han hade skrivit ett brev var till alla nära och kära förklarade han. Hans sista ord till oss. Han hade även skrivit ner hur han skulle vilja ha en begravning och var jag kan hitta alla försäkringar och lösenord för att kunna avsluta mailkonton och liknande. Allt detta finns nu samlat i det vita kuvertet som är väl förseglat och bara ska öppnas om det går åt skogen. Jag vill aldrig någonsin behöva öppna det! Bara blotta tanken på att öppna det kändes väldigt jobbig men jag måste ha ett sådant kuvert så det är ändå bra att det finns.
Men egentligen borde det alltid finnas ett sådant kuvert. Även om han nu ska bege sig iväg till ett land i krig och riskerna givetvis är större på många sätt så kan han lika gärna krocka med bilen på väg till jobbet här hemma. Men när man är hemma tänker man inte på att ha ett kuvert där allt finns färdigt för de efterlevande i alla fall inte när man fortfarande är ganska ung. Det hade nog varit bra med ett vitt kuvert i de flesta hem för man vet aldrig när det hemska och oförutsedda händer.
tisdag 27 april 2010
Jag var i Afghanistan förra veckan...
...men bara i fantasin såklart!
Då vi reser till alla barnens ursprungsländer passade jag givetvis på att se till att jag fick ta hand om den veckan som skulle handla om Afghansitan. Det blev ett utmärkt tillfälle att sätta sig in i landet ur ett perspektiv som inte bara skulle handla om kriget och Sveriges insats utan om landet i sig.
Det hela skulle presenteras i ett bildspel så det var bara att sätta sig ner vid datorn och googla bilder. Det var inte helt lätt att hitta bilder som inte visade kriget, soldater, skadade människor eller kvinnor i burka. Lite förtvivald över att inte hitta så mycket nämnde jag detta för maken. Han pratade med en av sina kollegor på gardet som vart iväg på en mission redan, vips fick jag några bilder av honom som jag kunde använda. Tack!!!
Efter att ha tittat på bilderna som bara visade landskap, människor och djur slogs man av hur vackert det faktiskt är. Höga berg där snön fortfarande ligger kvar och djupa grönskande dalar, i alla fall delar av året...
Bra, då fanns det bildmaterial som visade landskapet. Då var det dags att leta fram mer intressanta fakta. Vad odlas förutom opium och vad kan det finnas för spännande djur?
När man väl börjar gräva och tar på sig "positiv" glasögonen så hittar man faktiskt en hel del. Jag lärde mig en del bra saker om Afghanistan under förra veckan som nu känns rätt skönt att veta men det är tråkigt att ett sånt vackert land brottas med sådana stora bekymmer. Men kanske, kanske någon gång blir det bättre även där...
Då vi reser till alla barnens ursprungsländer passade jag givetvis på att se till att jag fick ta hand om den veckan som skulle handla om Afghansitan. Det blev ett utmärkt tillfälle att sätta sig in i landet ur ett perspektiv som inte bara skulle handla om kriget och Sveriges insats utan om landet i sig.
Det hela skulle presenteras i ett bildspel så det var bara att sätta sig ner vid datorn och googla bilder. Det var inte helt lätt att hitta bilder som inte visade kriget, soldater, skadade människor eller kvinnor i burka. Lite förtvivald över att inte hitta så mycket nämnde jag detta för maken. Han pratade med en av sina kollegor på gardet som vart iväg på en mission redan, vips fick jag några bilder av honom som jag kunde använda. Tack!!!
Efter att ha tittat på bilderna som bara visade landskap, människor och djur slogs man av hur vackert det faktiskt är. Höga berg där snön fortfarande ligger kvar och djupa grönskande dalar, i alla fall delar av året...
Bra, då fanns det bildmaterial som visade landskapet. Då var det dags att leta fram mer intressanta fakta. Vad odlas förutom opium och vad kan det finnas för spännande djur?
När man väl börjar gräva och tar på sig "positiv" glasögonen så hittar man faktiskt en hel del. Jag lärde mig en del bra saker om Afghanistan under förra veckan som nu känns rätt skönt att veta men det är tråkigt att ett sånt vackert land brottas med sådana stora bekymmer. Men kanske, kanske någon gång blir det bättre även där...
måndag 26 april 2010
1 månad kvar.
Tiden bara rusar fram. Veckorna går så fort, det känns som om det bara är måndagar och fredagar.
Nu är det exakt 1 månad kvar innan han åker ner till Afghanistan. Det var ju så mycket som skulle göras innan han åker, mycket finns kvar att göra och allt kommer inte att hinnas med. Det känns som om jag inte kommer att ha några sysselsättningsproblem i sommar alls. Det finns massor att göra!
Det känns fortfarande helt okej att han ska åka men han kommer vara hemma till samma dag som han åker. Trodde från början att han skulle åka upp till Stockholm ett par dagar innan men så blir det inte, han åker härifrån samma dag som han ska sätta sig på planet ner.
Jag har svårt för just den biten, avsked. Det är jobbigt. Har gått och funderat på det här. Ska jag då säga hejdå till honom på morgonen och sen sätta mig i bilen och åka till jobbet som vanligt? Nej, jag har tagit ledigt den dagen, det är nog lugnast så. Då kan jag ha den dagen för mig själv och för mina egna tankar sen tar jag nya tag igen när han har åkt.
Sen börjar det på allvar. 6 månader av korta telefonsamtal, kanske nåt mail eller brev då och då och en liten gnagande oro i kroppen hela tiden. Frågor om hur han har det där nere och hur jag har det här hemma. Jag har förstått på andra anhöriga till utlandssoldater att de ofta möts av ett intresse för hur soldaten ifråga har det och inte så mycket frågor om hur vi som är kvar hemma klarar oss. Jag måste nog ändå säga att jag inte har mött det så mycket. Våra vänner frågar mest om hur det går för mig och hur jag klarar mig och hur jag mår. Det känns väldigt skönt på nåt sätt för vissa dagar är kämpiga och det kan vara svårt att hålla humöret uppe och då är det skönt att nån bara frågar, det räcker ganska långt faktiskt.
Nog för att han gör en mission i Afghanistan men samtidigt gör jag en här hemma för att hans överhuvudtaget ska kunna vara möjlig.
Nu är det exakt 1 månad kvar innan han åker ner till Afghanistan. Det var ju så mycket som skulle göras innan han åker, mycket finns kvar att göra och allt kommer inte att hinnas med. Det känns som om jag inte kommer att ha några sysselsättningsproblem i sommar alls. Det finns massor att göra!
Det känns fortfarande helt okej att han ska åka men han kommer vara hemma till samma dag som han åker. Trodde från början att han skulle åka upp till Stockholm ett par dagar innan men så blir det inte, han åker härifrån samma dag som han ska sätta sig på planet ner.
Jag har svårt för just den biten, avsked. Det är jobbigt. Har gått och funderat på det här. Ska jag då säga hejdå till honom på morgonen och sen sätta mig i bilen och åka till jobbet som vanligt? Nej, jag har tagit ledigt den dagen, det är nog lugnast så. Då kan jag ha den dagen för mig själv och för mina egna tankar sen tar jag nya tag igen när han har åkt.
Sen börjar det på allvar. 6 månader av korta telefonsamtal, kanske nåt mail eller brev då och då och en liten gnagande oro i kroppen hela tiden. Frågor om hur han har det där nere och hur jag har det här hemma. Jag har förstått på andra anhöriga till utlandssoldater att de ofta möts av ett intresse för hur soldaten ifråga har det och inte så mycket frågor om hur vi som är kvar hemma klarar oss. Jag måste nog ändå säga att jag inte har mött det så mycket. Våra vänner frågar mest om hur det går för mig och hur jag klarar mig och hur jag mår. Det känns väldigt skönt på nåt sätt för vissa dagar är kämpiga och det kan vara svårt att hålla humöret uppe och då är det skönt att nån bara frågar, det räcker ganska långt faktiskt.
Nog för att han gör en mission i Afghanistan men samtidigt gör jag en här hemma för att hans överhuvudtaget ska kunna vara möjlig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)