Jag har inte så många ord...

Jag vet inte vart jag ska börja. Fs 19 har fått sin första och förhoppningsvis enda förlust av soldat. Mina anhöriga därnere är okej men en utav dom var med i fordonet som hade tillkallat förstärkning. Det blev otäckt nära den här gången...
Att tänka sig in i den situationen som den avlidnes anhöriga befinner sig i just nu känns nära men ändå så långt bort. Tanken på att det skulle vara någon av mina gör ont. Samtidigt som jag känner enormt mycket för de som drabbats av det hemska så känner jag en enorm lättnad över att mina anhöriga är oskadda. Det känns en aning egotrippat men är förmodligen helt mänskligt.
Det är "bara" 63 dagar kvar med allt det här, det ska bli så skönt när det här är över!

Dom varmaste av tankar till alla anhöriga till den stupade och de skadade!