Drömmar

För ungefär 5 år sedan hälsade jag på min farfar då han låg på sjukhus och kämpade mot sin cancer. Han hade då redan kämpat i många år och började själv inse att slutet inte var långt bort. Han berättade om saker han gjort i sitt liv som han var glad att han gjort. Han berättade även om sånt som han hade velat göra men som inte farmor hade velat och därför hade han inte fått göra det. Jag hörde på hans röst när han berättade att han verkligen var ledsen för de upplevelser som han inte fått med sig.

Hans berättelse har följt med mig sen dess. Den påverkar mig även nu och den påverkade mig när maken kom hem och sa att han ville söka utlandstjänst igen. Det är en del i hans dröm om vad han vill göra i sitt liv. En dröm som i allra högsta grad involverar mig och barnen. Jag måste vara införstådd i det och till 100% med på att genomföra det för att det ska gå. Så det är ett gemensamt beslut att han skulle åka igen och jag är med på att få det att fungera.
Att leva ihop är också att stötta varandra att just få uppleva och genomföra sina drömmar. Mina drömmar om saker jag vill göra i mitt liv får stå tillbaks just det här året men jag vet att när det är dags för mig att förverkliga dom så kommer han att ställa upp för mig. Så den dagen det är dags för våra Slut hoppas jag att vi kan tänka tillbaks på allt vi gjort och inte det vi inte tillåtit varandra att göra.

Att låna ut pappa till landet osams

Nu är det två veckor sedan vi började den här resan. Än så länge förflyter det bra. Barnen tar situationen bättre än jag riktigt vågade hoppas på dom kvällarna innan när den stora prinsessan var otröstlig innan hon skulle sova.
En av dom där kvällarna satt vi på sängen och gick igenom vad hon kände och var orolig för.
Jag kände där och då att jag ville vända hennes oro från pappa och omvandla den till det positiva som pappa förhoppningsvis kan vara med att genomföra för någon annan i Afghanistan.

I mitt yrke som förskollärare har det fallit sig så att dom förskolor som jag jobbat på har haft det gemensamt att de legat i invandrartäta områden. Jag har mött barn och föräldrar från hela världen, alla med olika livsöden bakom sig.
För nån dryg månad sen började en ny pojke på förskolan där jag jobbar. Pojken kom från just Afghanistan med ett alldeles eget öde i sitt bagage.
Han flydde tillsammans med sina föräldrar från sitt hemland för att de tillsammans skulle kunna få ett bättre liv någon annanstans. Påvägen mot Medelhavets kust avlider hans mamma. Pojken och hans pappa får fortsätta utan en älskad familjemedlem för att korsa Medelhavet mot ett bättre liv. Under resan över havet går båten under. Pojken räddas ur vattnet efter många timmar men hans pappa överlever inte.
Så kommer han till Sverige, ett nytt land med ett nytt språk där han inte förstår ett ord och ingen förstår honom och med hans största trygghet tagen ifrån honom. Han bor nu hos släktingar och har fått börja på förskolan.

Jag berättar för henne om pojken, hans livsöde och hur han förlorat båda sina föräldrar för att nångång förhoppningsvis kunna få det lika bra som hon har det. Jag frågar henne sen om hon inte kan tänka sig att låna ut sin pappa några månader för att han ska kunna hjälpa någon eller några att få det lite bättre och kunna bo kvar i sitt land.
Hennes stora tårfyllda ögon slutar att rinna och hon nickar till svar. Hon kramar sitt gosedjur och vi säger god natt. Hon somnar tryggt i sin säng i landet lagom.

Landar in i verkligheten

En helg i Maj varje år åker vi till Danmark med ett glatt gäng av makens kollegor med respektive. I år sammanföll det med min första gräsänkahelg. Först tvekade jag lite att åka med själv men tänkte att det skulle bli kul ändå och skönt att komma iväg själv och bara behöva tänka på mig själv lite.
Det blev en lugn och skön helg. Det hela går ut på att koppla av, umgås och äta gott tillsammans.

Barnen fick också en bra helg med farmor, farfar, faster, farbror, kusinen och ett besök på Astrid Lindgrens Värld.
Tyvärr blev den stora magsjuk och vi fick vara hemma igår. Den lilla åkte också på det igår och nu håller jag tummarna att själv slippa...
Den stora har stor dansavslutning ikväll och tyvärr måste jag och lillan stanna hemma. Farmor rycker ut och är med och tittar och får filma så att vi också får se. Får skicka filmen till pappa också så att han också får se.

Idag gick vi ut en sväng så barnen skulle få lite luft. Lillan sprang runt med sin springcykel en stund sen frågade jag henne om hon ville testa den riktiga cykeln. Det ville hon. Hon fick lite hjälp först men sen testade hon helt själv och fixade det perfekt. Mamman fick filma så att även den filmen kan skickas till pappa. Att få honom delaktig i barnens liv och framsteg är viktigt och det är smidigt med dagens teknik. Han missar tyvärr en del när han är borta men jag får göra det bästa jag kan för att göra honom delaktig. Jag beundrar honom för att han klarar av att vara ifrån barnen så länge. Jag hade längtat ihjäl mig!

I väntan på Affe

Hörde från maken senast igår kväll. Dom mellanlandade då på Kastrup. Därifrån skulle dom vidare till Turkiet-Kabul-Mazar och han visste inte när han kunde höra av sig nästa gång...

Klockan ringde 5.15 även idag. Kollade mobilen efter meddelanden det första jag gjorde. Nä, inget från honom.
Väckte barnen och packade en frukostkorg till mig och den stora prinsessan. Vi skulle åka till Göteborg till en läkare med henne. Först iväg med lillasyster till dagmamma och sen raka spåret till Götet.
Väl klara hos läkaren åkte vi ner på stan och hade en riktig tjejdag bara vi två, det händer för sällan! Lite shopping först, sen lunch och ett besök på största godisaffären innan vi styrde hemåt. Efter ett stopp på en hästsportbutik påvägen hem var även mamman färdigshoppad och enormt kaffesugen.

Lillasyster är hämtad och barnen roar sig med sin nya leklera vid köksbordet. Mamman ligger på soffan och skriver och avnjuter en enorm kopp kaffe. Ute regnar det...

Har fortfarande inte hört nåt från honom. Jag vet att det kanske kunde bli såhär idag, han kanske inte kan höra av sig men det är lite jobbigt att inte veta om han är framme. Är inte orolig att nåt har hänt direkt men hade gärna velat veta var i världen han befinner sig. Han är en person som man alltid får tag på, eller som alltid hör av sig så det känns konstigt när det är helt tyst. Det är bara att vänta vidare...

Det har börjat nu!

Det är söndag. Klockan ringer 7.30. Stänger av klockan och tänker ett par sekunder, just det, det är den dagen idag. Väcker den stora prinsessan som sovit mellan oss och samtidigt har den lilla vaknat och kommer in till oss. Vi måste gå upp nu, pappa ska åka idag. Vi går ner på undervåningen. Han har ätit, klätt på sig och håller på att borsta tänderna. Vi hinner sätta oss i soffan tillsammans en stund innan taxin kommer. Det är ganska tyst. Han håller om oss allihop i sina stora armar och vi kramar den sista närheten ur varandra för den här gången. För de nästkommande 8 veckorna fram till första leaven. Så kommer taxin. Han kramar barnen och talar om hur mycket han älskar dom. Tårarna rinner ner för deras kinder. Pappa får kämpa för att hålla ihop. Han tar sina grejer, kramar och pussar oss allihop en gång till och sen går han ut till bilen. Vi sätter oss i trappan och tittar på taxin när den rullar iväg... Nu har det börjat på riktigt...