fredag 17 december 2010

I väntans tider...

Klockan ringde som vanligt kl 5.00, dags att kliva upp. Ut i stallet för att som vanligt börja dagen med en drös hästsysslor. Väl inne igen vid 5.45 startades kaffebryggaren och jag smög upp för att väcka Lillan.
-Nä, ja vill inte, ja vill vila mig mer!!!
-Ikväll kommer pappa hem! Nu måste du komma upp.
Hon satte sig upp och tittade på mig med sina stora trötta ögon.
-Kommer han idag?
-Ja, ikväll när vi kommit hem då kommer han med taxin.
-Ja kan vila mig tills dess då, sa hon och la sig ner igen.

Tiden går ju fortare när man sover så jag förstår hur hon tänker för nu längtar hon verkligen efter pappa. Och hon är inte ensam...

Det första hon frågade när vi satte oss i bilen på väg hem från dagmamma var när pappa kommer.
Nu går hon här hemma och väntar på att det ska komma en taxi och köra upp för framfartsvägen. För en stund sen dök det upp en bil, alldeles för tidigt mot vad pappa hade sagt. Men nej, vi blev lurade, det var hovslagaren som dök upp på ett litet spontanbesök för att förse Smilla med snösulor.
Om 2 och en halvtimma ska han vara hemma så vi får vänta en stund till. Sen är det äntligen slut, den dagen som kändes så avlägsen den 26 Maj när han åkte ner till Afghanistan är faktiskt här nu! Vi har klarat det och det ganska bra, bättre än vad jag trodde!
Samtidigt som alla anhöriga till Fs 19 nu får hem sina anhöriga så sitter lika många anhöriga nu i den situationen som vi gjorde för 7 månader sedan. Fs 20 tar vid där våra soldater slutat. Till er som nu står inför det som jag precis avslutat vill jag bara säga att det kommer att gå fint. Man hittar en vardag att leva med det också men det går i en ständig emotionell berg och dalbana under hela missionen. Mitt knep för att det skulle kännas lättare var att hålla mig upptagen med så mycket som möjligt hela tiden, allt för att inte få så mycket tid över till att tänka. Med en dotter på 2 år, ett heltidsjobb, två hästar, och en gård att ta hand om har sysselsättning inte varit något problem direkt och det är jag glad för.

Men nu är det över. Tiden med ordet Afghanistan som pulshöjare är nu slut. Kanske kommer det en ny tid med en ny mission, man vet aldrig men kommer den tiden så ligger den många år framåt. Det är mycket annat som vi måste göra innan dess.

Afghanistan- over and out!

lördag 11 december 2010

Sista veckan som gräsänka!

Nu närmar sig slutet på riktigt. Äntligen!!!
Om en vecka är han hemma, för gott! Just nu känns tiden som veckan innan man ska gå på sommarsemester, veckan tar aldrig slut medan batterierna har gjort det för längesen redan.
Jag är helt slut för tillfället, jag orkar inte stå emot längre. Lillan är 3 årstrotsig på sitt bästa sätt och jag orkar inte alltid, så jag erkänner, jag ger vika. För jag orkar inte helt enkelt! Jag försöker bara få dagarna att gå så fort som möjligt så att de ska ta slut så fort som möjligt så att det kan bli fredag nästa vecka så fort som möjligt.

Men jo, på det stora hela har året ändå gått fort faktiskt. Jag är även väldigt glad för att missionen har varit under den delen av året då det är vår och sommar. Att han skulle ha åkt på en mission under vintern och våren hade jag tyckt varit jobbigare. Sommaren flyter ju alltid på lite smidigare än den här delen på året.
Under året har jag många gånger fått höra att jag är så duktig och att jag är en kämpe. Jovisst, jag har väl fått kämpa stundtals men för mig har det åtminstonde alltid funnits ett slutdatum för allt slit. För många andra som lever ensamma finns det inget bestämt slut på slitet, dom får kämpa på ändå. Det har ändå varit nyttigt att leva själv ett tag, man lär sig saker om sig själv. För egen del har jag förstått att jag faktiskt klarar mer än jag tror och det som blir besvärligt går alltid att hitta lösningar på. När det kör ihop sig totalt och man inte ser nån lösning själv så är det faktiskt bara till att be om hjälp, det är inte farligt. Men jag har också kommit på att det inte är såhär jag vill leva, jag vill ha någon att dela vardagen, glädje, sorg och resten av livet med och jag har turen att faktiskt ha det och snart kommer han hem för gott!

Kanske slutar mitt liv som bloggare i och med att Fs 19 har gjort sitt i Afghanistan, kanske dyker bloggen upp igen i någon annan form, det har jag inte rikigt bestämt än.
Jag hoppas att den ändå har fått någon att känna igen sig, få en aha upplevelse, lockat fram både skratt och gråt emellanåt eller bara fått någon att känna sig lite starkare för en stund.
För mig har bloggen fungerat som en ventil, ett sätt att lätta på trycket och gå vidare och det har den fungerat utmärkt som. Det kommer förmodligen ett inlägg till när maken är på väg hem eller har kommit hem men det blir det sista i den här formen.