I väntans tider...

Klockan ringde som vanligt kl 5.00, dags att kliva upp. Ut i stallet för att som vanligt börja dagen med en drös hästsysslor. Väl inne igen vid 5.45 startades kaffebryggaren och jag smög upp för att väcka Lillan.
-Nä, ja vill inte, ja vill vila mig mer!!!
-Ikväll kommer pappa hem! Nu måste du komma upp.
Hon satte sig upp och tittade på mig med sina stora trötta ögon.
-Kommer han idag?
-Ja, ikväll när vi kommit hem då kommer han med taxin.
-Ja kan vila mig tills dess då, sa hon och la sig ner igen.

Tiden går ju fortare när man sover så jag förstår hur hon tänker för nu längtar hon verkligen efter pappa. Och hon är inte ensam...

Det första hon frågade när vi satte oss i bilen på väg hem från dagmamma var när pappa kommer.
Nu går hon här hemma och väntar på att det ska komma en taxi och köra upp för framfartsvägen. För en stund sen dök det upp en bil, alldeles för tidigt mot vad pappa hade sagt. Men nej, vi blev lurade, det var hovslagaren som dök upp på ett litet spontanbesök för att förse Smilla med snösulor.
Om 2 och en halvtimma ska han vara hemma så vi får vänta en stund till. Sen är det äntligen slut, den dagen som kändes så avlägsen den 26 Maj när han åkte ner till Afghanistan är faktiskt här nu! Vi har klarat det och det ganska bra, bättre än vad jag trodde!
Samtidigt som alla anhöriga till Fs 19 nu får hem sina anhöriga så sitter lika många anhöriga nu i den situationen som vi gjorde för 7 månader sedan. Fs 20 tar vid där våra soldater slutat. Till er som nu står inför det som jag precis avslutat vill jag bara säga att det kommer att gå fint. Man hittar en vardag att leva med det också men det går i en ständig emotionell berg och dalbana under hela missionen. Mitt knep för att det skulle kännas lättare var att hålla mig upptagen med så mycket som möjligt hela tiden, allt för att inte få så mycket tid över till att tänka. Med en dotter på 2 år, ett heltidsjobb, två hästar, och en gård att ta hand om har sysselsättning inte varit något problem direkt och det är jag glad för.

Men nu är det över. Tiden med ordet Afghanistan som pulshöjare är nu slut. Kanske kommer det en ny tid med en ny mission, man vet aldrig men kommer den tiden så ligger den många år framåt. Det är mycket annat som vi måste göra innan dess.

Afghanistan- over and out!