Jag var i Afghanistan förra veckan...

...men bara i fantasin såklart!
Då vi reser till alla barnens ursprungsländer passade jag givetvis på att se till att jag fick ta hand om den veckan som skulle handla om Afghansitan. Det blev ett utmärkt tillfälle att sätta sig in i landet ur ett perspektiv som inte bara skulle handla om kriget och Sveriges insats utan om landet i sig.
Det hela skulle presenteras i ett bildspel så det var bara att sätta sig ner vid datorn och googla bilder. Det var inte helt lätt att hitta bilder som inte visade kriget, soldater, skadade människor eller kvinnor i burka. Lite förtvivald över att inte hitta så mycket nämnde jag detta för maken. Han pratade med en av sina kollegor på gardet som vart iväg på en mission redan, vips fick jag några bilder av honom som jag kunde använda. Tack!!!



Efter att ha tittat på bilderna som bara visade landskap, människor och djur slogs man av hur vackert det faktiskt är. Höga berg där snön fortfarande ligger kvar och djupa grönskande dalar, i alla fall delar av året...
Bra, då fanns det bildmaterial som visade landskapet. Då var det dags att leta fram mer intressanta fakta. Vad odlas förutom opium och vad kan det finnas för spännande djur?
När man väl börjar gräva och tar på sig "positiv" glasögonen så hittar man faktiskt en hel del. Jag lärde mig en del bra saker om Afghanistan under förra veckan som nu känns rätt skönt att veta men det är tråkigt att ett sånt vackert land brottas med sådana stora bekymmer. Men kanske, kanske någon gång blir det bättre även där...

1 månad kvar.

Tiden bara rusar fram. Veckorna går så fort, det känns som om det bara är måndagar och fredagar.
Nu är det exakt 1 månad kvar innan han åker ner till Afghanistan. Det var ju så mycket som skulle göras innan han åker, mycket finns kvar att göra och allt kommer inte att hinnas med. Det känns som om jag inte kommer att ha några sysselsättningsproblem i sommar alls. Det finns massor att göra!

Det känns fortfarande helt okej att han ska åka men han kommer vara hemma till samma dag som han åker. Trodde från början att han skulle åka upp till Stockholm ett par dagar innan men så blir det inte, han åker härifrån samma dag som han ska sätta sig på planet ner.
Jag har svårt för just den biten, avsked. Det är jobbigt. Har gått och funderat på det här. Ska jag då säga hejdå till honom på morgonen och sen sätta mig i bilen och åka till jobbet som vanligt? Nej, jag har tagit ledigt den dagen, det är nog lugnast så. Då kan jag ha den dagen för mig själv och för mina egna tankar sen tar jag nya tag igen när han har åkt.
Sen börjar det på allvar. 6 månader av korta telefonsamtal, kanske nåt mail eller brev då och då och en liten gnagande oro i kroppen hela tiden. Frågor om hur han har det där nere och hur jag har det här hemma. Jag har förstått på andra anhöriga till utlandssoldater att de ofta möts av ett intresse för hur soldaten ifråga har det och inte så mycket frågor om hur vi som är kvar hemma klarar oss. Jag måste nog ändå säga att jag inte har mött det så mycket. Våra vänner frågar mest om hur det går för mig och hur jag klarar mig och hur jag mår. Det känns väldigt skönt på nåt sätt för vissa dagar är kämpiga och det kan vara svårt att hålla humöret uppe och då är det skönt att nån bara frågar, det räcker ganska långt faktiskt.
Nog för att han gör en mission i Afghanistan men samtidigt gör jag en här hemma för att hans överhuvudtaget ska kunna vara möjlig.

Även små koppar har öron!

Den senaste veckan har det pratats mycket om Afghanistan hemma hos oss. Vi har försökt förklara för lillan att det snart är dags för pappa att åka dit och att han kommer att vara borta länge. På något sätt har hon varit lite införstådd med att det kommer att hända någonting framöver länge. Hon har väl helt enkelt förstått det på allt vi har pratat om.

I onsdags åkte hennes faster ner till Afghanistan för att börja sin mission. När vi åkte hem på onsdagen så ringde vi henne för att säga hejdå. Hon satt då på flygplatsen och väntade på att få boarda planet. Lillan sa hej då och när vi lagt på försökte jag återigen förklara för henne att faster har åkt till Afghanistan och att hon kommer att vara borta länge. Lillan frågar lite om det och säger sen "faste K åka Assastan! Borta länge!"
Efter att vi pratat om att faster har åkt nämner jag även att pappa också kommer att åka till Afghanistan om några veckor. Vi har pratat om detta flera gånger tidigare och försöker förbereda henne så gott som möjligt inför att han ska vara borta. Jag har sagt att pappa också kommer att vara borta länge men att vi kommer att klara oss fint hon och jag. Varje gång som vi börjat prata om det så har hon velat byta samtalsämne och börjat prata om något annat men jag är helt övertygad om att hon förstår på sitt sätt.

Idag ringde faster. Hon hade kommit fram ordentligt och det var ca 35 grader varmt. Lillan fick säga hej till henne i telefonen och när vi lagt på sa hon "faste K ä Assastan!"

Människor sätter spår...

I mitt jobb som förskollärare hamnade jag av en ren slump på en förskola i ett mångkulturellt område i en mindre stad i västra sverige. I våran barngrupp på 27 barn har vi 10 olika nationaliteter och inget av våra barn har helsvenska föräldrar.
Detta medför en del kommunikationsproblem emellanåt och en hel del kulturkrockar men det är även berikande och utmanande för mig som pedagog.
Nu har vi börjat ett nytt tema som vi ska arbeta med resten av den här terminen. Vi ska tillsammans med barnen åka och hälsa på i alla barnens ursprungsländer, givetvis bara i fantasin.

I vår barngrupp har vi ett barn som har sitt ursprung i Afghanistan. Barnet är nu 6 år gammal och ska snart sluta hos oss för att gå vidare till skolan. Barnet började på vår förskola inte långt efter att jag började jobba där. Tillsammans med 2 syskon kom barnet flyendes till Sverige med sin mamma. Barnet var 9 månader när de kom hit och storasyskonen var ca 2 år och tvillingar. Bakom sig i Afghanistan hade de lämnat barnens pappa och 2 äldre syskon. Jag har svårt att föreställa mig hur det måste ha känts för mamman att vara tvungen att lämna kvar två av sina barn för att fly från sitt hemland och det med 3 så små barn med sig.
När de väl kommit till Sverige och till oss på förskolan så härmade barnen allt vi sa och snappade upp svenskan snabbt. Mamman kämpade på för att lära sig svenska och det tog inte lång tid förrän hon gjorde sig förstådd på svenska, hon kämpade verkligen för att ta sig in i det svenska samhället fort.
Samtidigt som hon kämpade för att ta hand om sin familj som hon fått med sig till sverige så kämpade hon även med svenska migrationsverket för att få ta hit sin mamma, barnens pappa och sina två äldsta barn.
En eftermiddag när hon skulle hämta barnen hade hon ett kuvert från migrationsverket med sig. Hon bad mig att förklara för henne vad som stod i brevet. På mycket korrekt byråkratsvenska stod det att hennes mamma inte skulle få komma till sverige. Jag förklarade detta för henne och hon såg besviken ut men verkade inte jätteöverraskad över vad hon precis fått höra. När hon gått ut genom dörren blev jag stående på en fläck en lång stund. Tänk om nästa brev handlar om barnen eller hennes man? Jag kände direkt att de breven vill inte jag läsa...

Någon månad efter att hon kommit med brevet gällande hennes mamma kom hon in genom våran dörr med världens största leende på läpparna och hon var så lycklig att hon skakade. Hon berättade kvittrande att hon hade fått veta att hennes två äldsta barn var påväg till sverige och att de skulle landa i Sverige dagen därpå. Jag fick gåshud över hela kroppen och kände verkligen att jag blev så lycklig för hennes skull!
Dagen därpå kom inte barnen sin vanliga tid. Vi tyckte att det var lite konstigt men tänkte att de nog skulle dyka upp lite senare bara. Till slut kom barnen med sin mamma och med sig hade hon en granne. Hon skakade i hela kroppen och var alldeles utomsig av oro. Hon hade svårt att stå upp och man såg hur hon kämpade mot tårarna. Grannen var med för att förklara vad som hade hänt då hon själv hade svårt att få fram vad hon ville säga. Det visade sig att det ena av barnen hade blivt sjukt under resan och befann sig nu i London på sjukhus och barnen skulle inte komma samma dag. Hon visste inte om hon skulle bli tvungen att åka till London eller hur illa det var med barnet men hon skulle få hjälp av grannen att hämta barnen på förskolan om hon inte kunde komma själv. Vi försäkrade henne om att vi skulle ta hand om barnen så länge vi hade öppet och att hon kunde se till att de andra barnen kom till Sverige som planerat.

Efter ett par dagar kom de stora barnen. Man såg hur mamma lyste när hon kom för att lämna de små hos oss och presentera de stora barnen för oss. Det var två lite blyga barn som artigt hälsade oss i handen och sa sina namn. De små syskonen var också märkbart blyga för sina äldre syskon vilket inte är så konstigt, de kom förmodligen inte ihåg sina syskon. De hade redan varit i Sverige i ett och ett halft år med bara sin mamma och nu fanns det helt plötsligt två syskon till.
Efter ytterligare nån månad kom även pappan till Sverige och hela familjen var åter samlad.
Den här familjen och dess resa har satt sig ordentligt i mitt minne och jag är övertygad om att de kommer att finnas på ett speciellt ställe i mitt hjärta resten av mitt liv och jag kommer att tänka på dom då och då så länge jag lever.

Vart tog tiden vägen?

Och helt plötsligt är de där långa 16 veckorna snart slut. Om 5 veckor åker han ner till Afghanistan för att börja missionen på riktigt. Det kändes så långt dit i Januari när jag släppte av honom vid tåget när han skulle upp till Livgardet första gången. Men nu är det snart slut på det och etapp två av hela det här äventyret ska ta sin början.
26 Maj åker han ner till det som ska vara hans tillvaro de närmaste 6 efterföljande månaderna. Till detta land som befunnit sig i krig de senaste 30 åren och tyvärr säkert har många år av krig framför sig.
De här veckorna har gått så snabbt och frågan är om det kommer gå lika snabbt när han är därnere. Då kommer han inte hem på helgerna längre utan vi får klara oss själva även då. Förhoppningsvis kommer han att komma hem på leave med ungefär 7 veckors mellanrum om allt går som planerat men det kan man inte veta säkert förän han sitter på planet hem på leaven.

Nu när det börjar dra ihop sig på riktigt får jag ofta frågan om jag inte vill att han ska stanna hemma. Det är klart att jag helst hade sett att det hade varit så men samtidigt vill jag att han ska åka. Jag vill att han ska få göra detta som jag vet att han så gärna vill göra. Jag är inte orolig för att nåt allvarligt ska hända. I hans vanliga jobb här hemma kan det också hända farliga saker varje dag men jag kan inte gå omkring och oroa mig för att något ska hända hela tiden, det skulle knäcka mig. Kanske är jag bara van vid att det är lite farligt runt honom hela tiden eller också är jag bara så inställd på det här som kommer så det har blivit en självklarhet för mig i nuläget. Att jag inte är orolig i nån större utsträckning betyder inte att jag inte älskar honom för det gör jag precis så mycket som det bara går! Jag vet bara att jag inte kommer att må bra av att gå och oroa mig hela tiden som han är därnere så därför försöker jag låta bli det.

När det väl är dags och han ska åka på riktigt vet jag inte hur jag kommer att må eller reagera. Kanske hänger jag i hans byxor för att hålla honom kvar här eller också gör jag det inte. Den situationen har jag aldrig varit i förut så jag vet inte hur jag kommer att reagera men i nuläget känns allt väldigt okej.
Det är en behjärtansvärd insats och det är förmodligen bara en väldigt liten del i allt arbete som krävs för att hjälpa landet på fötter om det någonsin kommer att komma på fötter.

"Det vi gör kan synas vara en droppe i havet, men havet vore mindre utan den droppen"
Moder Theresa