När man skaffar barn förändras saker och ting på sitt eget naturliga sätt. Man springer inte ner dörrarna på krogen längre, reser inte iväg på några längre resor och blir inte heller lika flitig på att träffa kompisarna i samma utsträckning som förr. Livet slår in på en annan stig i livet och man kanske prioriterar annorlunda mer eller mindre medvetet.
Att hitta på något bara "tjejerna" händer nån gång om året efter noga planering så att det ska passa med barnvakter hit och dit.
Men nu ska vi slå till. Jag har en gammal kompis som på onsdag ska följa med mig till tatueraren, jag ska slå till på en ny gaddning och hon ska följa med.
Vi gick i skolan ihop under högstadiet men vi var inte direkt kompisar under skoltiden. Vi hade gemensamma vänner så vi hade umgåtts vid tillfällen men vi var väl inte direkt kompisar. När vi sen hade tagit studenten så hamnade vi på samma sommarjobb i samma "ärtfabrik" och på samma arbetsuppgift och det var där det började. Vi fann varandra och hade skitkul ihop under de många och långa arbetspassen i fabriken. Vi hade truckrace, tävlade i vem som var snabbast att försluta de stora säckarna med ärtor och la en och annan näve med frysta ärtor innanför tröjorna på varandra och andra. Eftersom det var säsongsbetonat jobb så fick vi jobba långa veckor. Vi gjorde mellan 50 och 70 timmar i veckan beroende på vilket skift vi gick så det var helt klart guld att fördriva dessa timmar ihop med någon som man hade så roligt ihop med. Vi fortsatte att jobba timmar under lågsäsongen och fulltid under sommarsäsongerna i 4 år. Det femte året var jag kvar själv då min kompis hade fått ett annat jobb. Efter fem år bland ärtorna var jag klar med min utbildning och sen dess har jag aldrig satt min fot i fabriken igen men jag har kvar min vän.
Efter ett par år fick vi båda barn med ett halvårs mellanrum. Perfekt! Nu hade vi ett halvårs mammaledigt ihop och vi träffades regelbundet och fikade, pratade och fördrev tiden tillsammans.
När vi sen båda började jobba igen så finns inte tiden till att träffas lika ofta på samma sätt men när vi väl gör det så har vi väldigt roligt.
På onsdag har vi tagit "mammaledigt" igen men den här gången tar vi ledigt från att vara mammor för en dag. Efter besöket hos tatueraren så får vi se vart vi hamnar. Är det fint väder är det mycket möjligt att någon västkust-småstad får besök av några schyssta pinglor!
måndag 28 juni 2010
fredag 25 juni 2010
Midsommar firande...eller inte.
Så kom då midsommar. Vanligtvis den här dagen brukar det vara full fart här hemma. Vi brukar nästa alltid ha fest här hemma med alla kompisar och detta brukar förberedas i flera dagar. Min man är lite av en midsommar fanatiker och tycker att det är den viktigaste dagen på året och då ska det slås på stort! Jag tycker väl också att det är trevligt men känner inte riktigt samma entusiasm runt det hela.
I år tänkte jag att det kunde vara trevligt att kanske bara ta det lugnt och bara ha det lite mysigt med Lillan, inga andra erbjudanden dök heller inte upp så det skulle väl bli så då. Igår sprang jag ihop med en kompis på köpcentrat och han tyckte att jag och Lillan skulle hänga på dom till några av deras vänner. Jag känner inte deras kompisar så väl men har träffat dom några gånger och tyckte att det kunde vara trevligt. Kul, nu fanns det nåt att hitta på!
Senaste veckan har jag dragits med en förkylning som inte vill ge med sig, har känt mig bättre under gårdagen och tänkte att nu ger den nog med sig men icke. Vaknade i morse med tät näsa och huvudvärk och totalt orkeslös. Väntade några timmar för att se om det kanske kunde ge med sig så att jag kunde vara pigg nog att följa med ikväll men det vill inte. Så det blir till att vara hemma och vara sjuk.
Skulle äta lite sill och potatis med Lillan till lunch och ha det lite midsommar mysigt men hon somnade på soffan innan maten var klar så där fick jag sitta själv med tv:n som sällskap och en slö humla som kröp i fönstret.
Jo, jag tycker lite synd om mig själv, mest för att allting bara är så typiskt.
När det nu blev såhär ändå så saknar jag honom bara mer dessutom...
I år tänkte jag att det kunde vara trevligt att kanske bara ta det lugnt och bara ha det lite mysigt med Lillan, inga andra erbjudanden dök heller inte upp så det skulle väl bli så då. Igår sprang jag ihop med en kompis på köpcentrat och han tyckte att jag och Lillan skulle hänga på dom till några av deras vänner. Jag känner inte deras kompisar så väl men har träffat dom några gånger och tyckte att det kunde vara trevligt. Kul, nu fanns det nåt att hitta på!
Senaste veckan har jag dragits med en förkylning som inte vill ge med sig, har känt mig bättre under gårdagen och tänkte att nu ger den nog med sig men icke. Vaknade i morse med tät näsa och huvudvärk och totalt orkeslös. Väntade några timmar för att se om det kanske kunde ge med sig så att jag kunde vara pigg nog att följa med ikväll men det vill inte. Så det blir till att vara hemma och vara sjuk.
Skulle äta lite sill och potatis med Lillan till lunch och ha det lite midsommar mysigt men hon somnade på soffan innan maten var klar så där fick jag sitta själv med tv:n som sällskap och en slö humla som kröp i fönstret.
Jo, jag tycker lite synd om mig själv, mest för att allting bara är så typiskt.
När det nu blev såhär ändå så saknar jag honom bara mer dessutom...
onsdag 23 juni 2010
Vi ses om två veckor!
Imorgon är det två veckor tills han kommer hem på sin första leave! Det ska bli så skönt att få hem honom lite. Det finns en liten här som saknar sin pappa mycket!
När han kommer hem har han varit borta i 7 veckor. Det har varit sju veckor som faktiskt har gått ganska snabbt. Jag har fullt upp i veckorna så jag hinner inte tänka så mycket, det är bara att köra på och göra allt som måste göras. Det märks mest att han är borta när Lillan har lagt sig och det är dags att sätta sig i soffan en stund och titta på TV. Visst är det skönt att kunna välja själv vad man vill se på men det hade varit ännu skönare att ha en hand att hålla i, en famn att krypa upp i och nån att småprata lite med om dagen och framtiden.
Jag saknar verkligen vuxenpratet mycket. Eftersom jag är förskollärare så har jag barn omkring mig jämt. Visst har jag goa kollegor att prata med på jobbet men barnen är alltid runt omkring och även om jag älskar både mitt jobb och min egen dotter så är det skönt att slippa barn emellanåt och få den där stunden på kvällen när det bara är vuxna som pratar. Den där stunden när man går igenom dagen eller veckan, vad som har gjorts och vad som ska göras. Prata lite om framtiden om man ska hitta på nåt till helgen eller inte. Bara småprata lite om allt och inget, helt enkelt dela livet med den man har valt att dela livet med.
Nu kommer han att vara hemma i ca 12 dagar vilket innebär 12 dagar med vanligt familjeliv igen! När de 12 dagarna gått och han åker tillbaka igen dröjer det hela 10 veckor innan han kommer hem på sin andra leave. Det känns redan nu att det kommer bli tuffare men det kommer också att gå. När han åker tillbaka första gången har jag nästan 3 veckors semester kvar och det dröjer fortfarande lite innan den svårare årstiden kommer.
Under hösten kommer han komma hem två gånger innan han kommer för gott i december och det känns ganska bra med tanke på att hösten alltid är lite kämpigare. Det mörknar ute, blir kallt och hästarna är installade igen med allt extra arbete som det medför. Då är det skönt att det inte blir så långt mellan gångerna som han kommer hem.
Men just nu längtar jag bara efter honom och vill att de två närmaste veckorna bara ska gå så att jag får krama om honom igen!
När han kommer hem har han varit borta i 7 veckor. Det har varit sju veckor som faktiskt har gått ganska snabbt. Jag har fullt upp i veckorna så jag hinner inte tänka så mycket, det är bara att köra på och göra allt som måste göras. Det märks mest att han är borta när Lillan har lagt sig och det är dags att sätta sig i soffan en stund och titta på TV. Visst är det skönt att kunna välja själv vad man vill se på men det hade varit ännu skönare att ha en hand att hålla i, en famn att krypa upp i och nån att småprata lite med om dagen och framtiden.
Jag saknar verkligen vuxenpratet mycket. Eftersom jag är förskollärare så har jag barn omkring mig jämt. Visst har jag goa kollegor att prata med på jobbet men barnen är alltid runt omkring och även om jag älskar både mitt jobb och min egen dotter så är det skönt att slippa barn emellanåt och få den där stunden på kvällen när det bara är vuxna som pratar. Den där stunden när man går igenom dagen eller veckan, vad som har gjorts och vad som ska göras. Prata lite om framtiden om man ska hitta på nåt till helgen eller inte. Bara småprata lite om allt och inget, helt enkelt dela livet med den man har valt att dela livet med.
Nu kommer han att vara hemma i ca 12 dagar vilket innebär 12 dagar med vanligt familjeliv igen! När de 12 dagarna gått och han åker tillbaka igen dröjer det hela 10 veckor innan han kommer hem på sin andra leave. Det känns redan nu att det kommer bli tuffare men det kommer också att gå. När han åker tillbaka första gången har jag nästan 3 veckors semester kvar och det dröjer fortfarande lite innan den svårare årstiden kommer.
Under hösten kommer han komma hem två gånger innan han kommer för gott i december och det känns ganska bra med tanke på att hösten alltid är lite kämpigare. Det mörknar ute, blir kallt och hästarna är installade igen med allt extra arbete som det medför. Då är det skönt att det inte blir så långt mellan gångerna som han kommer hem.
Men just nu längtar jag bara efter honom och vill att de två närmaste veckorna bara ska gå så att jag får krama om honom igen!
lördag 19 juni 2010
Bröllopstider....
Det kan väl inte ha ungått någon att det är en viss bröllopsdag idag. Kungligt, stort och överpampigt!
Inte utan att detta diskuterades på rasten på den kvinnliga arbetsplatsen härom dagen. Just när det gäller bröllop och hur det ska vara, vilka som ska bjudas och hur man ska och inte ska göra så finns det så många åsikter. En del menar på att det ska vara kyrkligt med alla nära och kära släktingar och vänner på plats. Andra menar att festen ändå är det viktigaste och att vigseln bara är för de två som ska gifta sig.
När jag och maken slog till gjordes det lite hastigt och lustigt. Vi skulle döpa Lillan och tänkte att det är väl lika bra att slå till då när alla ändå är på plats. Jag har alltid tyckt att det där med att gifta sig helst skulle vara bara vi två och sen skulle det vara klart. Maken ville inte heller ha något stort bröllop men han ville ha sina föräldrar närvarande. Vi kompromissade lite och bestämde att bara bjuda släktingar till Lillans dop och sen ha själva bröllopet som en överraskning för gästerna. De enda som fick veta att vi även skulle gifta oss var våra föräldrar och våra syskon, de andra fick inget veta.
Det blev ett litet fint bröllop precis som vi ville ha det!
Eftersom inga utav våra vänner var bjudna så ställde vi till med bröllopsfest för dem vid ett senare tillfälle, vi kunde ju inte snuva dom på en bra fest! Och dom så även till att vi i efterhand fick var våran "straffrunda". En mycket rolig dag som var precis lagom förnedrande!
När man väljer att gifta sig i smyg så stöter man ibland på komentarer om att det är fusk och lite fegt. Jaha, det skiter väl jag i! Det var vi som skulle gifta oss och vi valde att göra det på det sättet som vi ville och vad alla andra tycker om det bryr jag mig inte om. Även om vi hade ett litet bröllop så är vi lika mycket gifta som de som väljer att ha ett stort pampigt och dyrt bröllop.
Vi har vänner som har gift sig i smyg, vänner som valt ett mindre bröllop och vänner som slagit till på det storslagna. Jag har glädjs åt alla deras val för de har gjort det på det sättet som de har velat göra och det är huvudsaken! Det finns bara ett rätt i bröllops sammanhang och det är att göra det på sitt sätt!
Inte utan att detta diskuterades på rasten på den kvinnliga arbetsplatsen härom dagen. Just när det gäller bröllop och hur det ska vara, vilka som ska bjudas och hur man ska och inte ska göra så finns det så många åsikter. En del menar på att det ska vara kyrkligt med alla nära och kära släktingar och vänner på plats. Andra menar att festen ändå är det viktigaste och att vigseln bara är för de två som ska gifta sig.
När jag och maken slog till gjordes det lite hastigt och lustigt. Vi skulle döpa Lillan och tänkte att det är väl lika bra att slå till då när alla ändå är på plats. Jag har alltid tyckt att det där med att gifta sig helst skulle vara bara vi två och sen skulle det vara klart. Maken ville inte heller ha något stort bröllop men han ville ha sina föräldrar närvarande. Vi kompromissade lite och bestämde att bara bjuda släktingar till Lillans dop och sen ha själva bröllopet som en överraskning för gästerna. De enda som fick veta att vi även skulle gifta oss var våra föräldrar och våra syskon, de andra fick inget veta.
Det blev ett litet fint bröllop precis som vi ville ha det!
Eftersom inga utav våra vänner var bjudna så ställde vi till med bröllopsfest för dem vid ett senare tillfälle, vi kunde ju inte snuva dom på en bra fest! Och dom så även till att vi i efterhand fick var våran "straffrunda". En mycket rolig dag som var precis lagom förnedrande!
När man väljer att gifta sig i smyg så stöter man ibland på komentarer om att det är fusk och lite fegt. Jaha, det skiter väl jag i! Det var vi som skulle gifta oss och vi valde att göra det på det sättet som vi ville och vad alla andra tycker om det bryr jag mig inte om. Även om vi hade ett litet bröllop så är vi lika mycket gifta som de som väljer att ha ett stort pampigt och dyrt bröllop.
Vi har vänner som har gift sig i smyg, vänner som valt ett mindre bröllop och vänner som slagit till på det storslagna. Jag har glädjs åt alla deras val för de har gjort det på det sättet som de har velat göra och det är huvudsaken! Det finns bara ett rätt i bröllops sammanhang och det är att göra det på sitt sätt!
onsdag 16 juni 2010
Dessa I-landsproblem!
Någon gång under varje dag brukar det faställas någon typ av I-landproblem på mitt jobb. I diskussioner med kollegor där det ibland klagas eller ventileras problem man stöter på brukar det sluta med att ett I-landsproblem fastställs. För det är ju precis det det är.
Det kan vara problem som "vad ska vi äta idag?", ett ganska vanligt problem. Detta problem kan medföra andra problem till exempel att man är sugen på nåt särskilt men det finns inte hemma just den dagen. Då måste man ju åka till affären på vägen hem för att hoppa in och köpa just det. Åh, vad jobbigt det kan vara! Förmodligen är hela frysen och kylen där hemma redan full med andra fullt ätbara råvaror men det är inte det man är sugen på just idag. Det händer även att man helt enkelt inte orkar laga mat, då kanske det blir en sväng förbi pizzerian på vägen hem. Just att man inte orkar laga mat är ett fenomen som inträffar främst på fredagar. Då är man trött efter den långa arbetsveckan på 40 timmar och man vill bara äta nåt som är gott men ger minsta möjliga ansträngning för att få det i ordning. En påse färska räkor och lite vitlöksbröd med ett glas vin till och sen somnar man gott i soffan framför Så ska det låta!
Ett annat ganska vanligt problem är den sega internet uppkopplingen som rådet på jobbet. Ibland när man ska logga in på mailen eller Facebook så går det inte, explorer låser sig och man måste kanske starta om hela datorn och lagom till rasten är slut har det äntligen hoppat igång igen, men då är det dags att återgå till arbetet och man får leva utan internet en stund, hemska tanke!
De flesta på jobbet har facebook vilket är skönt, då har vi ju koll på varandra även på helgerna :)
Hur höll man kontakt med folk innan Facebook fanns?? Ja just det, man kunde ju ringa till varandra! Nu för tiden är det minsann ingen som har tid att sitta i telefon längre. Man har ju så mycket annat att göra som kräver att man har båda händerna tillgängliga. Nä, vill vi varandra något så skickar vi ett sms, ett mail eller skriver ett inlägg på någons logg. Snabbt, informativt och minimalt!
Så här i nalkandes semestertider uppstår de verkliga lyx I-landsproblemen. Man diskuterar var smestrar skall tillbringas och med vem. Ska man resa nånstans eller ska man bara vara hemma. Hur som är det ju heller aldrig riktigt bra. Ska man vara hemma så kan det vara ett problem eftersom man gärna skulle vilja resa någonstans men vet inte var och därför får det bli att vara hemma. Andra vill och ska resa hela tiden och får därmed ett problem i och med att inte hinna med allt som ska göras hemma. Det absolut bästa I-landproblemet som hitills fastställts kring semestrarna är gjort av min kollega i en sandlåda i går förmiddag. Hon kläckte då följande mening: "Problemet med semestern är att det är alldeles för få semesterdagar. Jag vill ju resa gärna 3 veckor på vintern när det är kallt här och så vill jag ju vara ledig minst 3 veckor på sommaren också"
Det är ju inte lätt med dessa problem! Kanske vore det bättre att bo i Kina. Där får man bara ledigt en vecka om året och kan då resa hem till sin familj för att umgås lite med dom och sen hinner man inte med så mycket mer förän det är dags att återvända till jobbet och jobba resten av årets 51 veckor innan nästa ledighet dyker upp igen. Då kan man ju inte ha några problem med vad man ska göra på sin semester i alla fall.
Det kan vara problem som "vad ska vi äta idag?", ett ganska vanligt problem. Detta problem kan medföra andra problem till exempel att man är sugen på nåt särskilt men det finns inte hemma just den dagen. Då måste man ju åka till affären på vägen hem för att hoppa in och köpa just det. Åh, vad jobbigt det kan vara! Förmodligen är hela frysen och kylen där hemma redan full med andra fullt ätbara råvaror men det är inte det man är sugen på just idag. Det händer även att man helt enkelt inte orkar laga mat, då kanske det blir en sväng förbi pizzerian på vägen hem. Just att man inte orkar laga mat är ett fenomen som inträffar främst på fredagar. Då är man trött efter den långa arbetsveckan på 40 timmar och man vill bara äta nåt som är gott men ger minsta möjliga ansträngning för att få det i ordning. En påse färska räkor och lite vitlöksbröd med ett glas vin till och sen somnar man gott i soffan framför Så ska det låta!
Ett annat ganska vanligt problem är den sega internet uppkopplingen som rådet på jobbet. Ibland när man ska logga in på mailen eller Facebook så går det inte, explorer låser sig och man måste kanske starta om hela datorn och lagom till rasten är slut har det äntligen hoppat igång igen, men då är det dags att återgå till arbetet och man får leva utan internet en stund, hemska tanke!
De flesta på jobbet har facebook vilket är skönt, då har vi ju koll på varandra även på helgerna :)
Hur höll man kontakt med folk innan Facebook fanns?? Ja just det, man kunde ju ringa till varandra! Nu för tiden är det minsann ingen som har tid att sitta i telefon längre. Man har ju så mycket annat att göra som kräver att man har båda händerna tillgängliga. Nä, vill vi varandra något så skickar vi ett sms, ett mail eller skriver ett inlägg på någons logg. Snabbt, informativt och minimalt!
Så här i nalkandes semestertider uppstår de verkliga lyx I-landsproblemen. Man diskuterar var smestrar skall tillbringas och med vem. Ska man resa nånstans eller ska man bara vara hemma. Hur som är det ju heller aldrig riktigt bra. Ska man vara hemma så kan det vara ett problem eftersom man gärna skulle vilja resa någonstans men vet inte var och därför får det bli att vara hemma. Andra vill och ska resa hela tiden och får därmed ett problem i och med att inte hinna med allt som ska göras hemma. Det absolut bästa I-landproblemet som hitills fastställts kring semestrarna är gjort av min kollega i en sandlåda i går förmiddag. Hon kläckte då följande mening: "Problemet med semestern är att det är alldeles för få semesterdagar. Jag vill ju resa gärna 3 veckor på vintern när det är kallt här och så vill jag ju vara ledig minst 3 veckor på sommaren också"
Det är ju inte lätt med dessa problem! Kanske vore det bättre att bo i Kina. Där får man bara ledigt en vecka om året och kan då resa hem till sin familj för att umgås lite med dom och sen hinner man inte med så mycket mer förän det är dags att återvända till jobbet och jobba resten av årets 51 veckor innan nästa ledighet dyker upp igen. Då kan man ju inte ha några problem med vad man ska göra på sin semester i alla fall.
måndag 14 juni 2010
Snart är den här!
Nu närmar det sig på riktigt! bara 9 arbetsdagar kvar och sen väntar 5,5 veckas härlig semester! Får hoppas att vädret blir bättre än förra årets 5 veckor där alla dagar utom en innehöll regn.
Min semester i år kommer att börja med några dagar tillsammans med Lillan då vi ska vara lite nyttiga och få gjort undan lite grejer här hemma. Efter det blir det en liten "ego-tripp" till Falsterbo för mamma och några dagar hos mormor och morfar för Lillan. I Falsterbo ska det tittas på hästar, hästar och hästar samt förvaras 4 glada tjejer i en liten husvagn och förmodligen drickas ett och annat glas vin! Det kommer bli superkul!
När jag återvänder från Falsterbo är förmodligen maken hemma på leave och vi kommer få 10 dagar tillsammans som en familj igen innan han åker tillbaka. Hans 10 dagar är inte inbokade med något. Vi ska bara ta det lugnt och umgås och leva lite familjeliv. Förmodligen kommer han vilja träffa lite kompisar när han är hemma så det får vi passa på att göra också. Det ska bli skönt att få låna tillbaks honom från försvarsmakten en stund!
Resten av semestern ska helst spenderas vid sommarstugan med sol, bad och lata dagar. Nån mer fest kommer säkert sommaren också att bjuda på då det är festival i stan. Jag känner på mig att det kommer bli en kanonsommar! Bara 9 dagar kvar.....men vem räknar.
Min semester i år kommer att börja med några dagar tillsammans med Lillan då vi ska vara lite nyttiga och få gjort undan lite grejer här hemma. Efter det blir det en liten "ego-tripp" till Falsterbo för mamma och några dagar hos mormor och morfar för Lillan. I Falsterbo ska det tittas på hästar, hästar och hästar samt förvaras 4 glada tjejer i en liten husvagn och förmodligen drickas ett och annat glas vin! Det kommer bli superkul!
När jag återvänder från Falsterbo är förmodligen maken hemma på leave och vi kommer få 10 dagar tillsammans som en familj igen innan han åker tillbaka. Hans 10 dagar är inte inbokade med något. Vi ska bara ta det lugnt och umgås och leva lite familjeliv. Förmodligen kommer han vilja träffa lite kompisar när han är hemma så det får vi passa på att göra också. Det ska bli skönt att få låna tillbaks honom från försvarsmakten en stund!
Resten av semestern ska helst spenderas vid sommarstugan med sol, bad och lata dagar. Nån mer fest kommer säkert sommaren också att bjuda på då det är festival i stan. Jag känner på mig att det kommer bli en kanonsommar! Bara 9 dagar kvar.....men vem räknar.
söndag 13 juni 2010
Varför håller jag på med hästar!?!?
Min uppväxt bestod i stor utsträckning av hästar, träningar och tävlingar. När jag var 21 la jag av helt. Sålde sista ponnyn och slutade rida helt. Efter ca 2,5 år utan att ens ha varit i ett stall började jag rida igen hos en kompis på hennes 28 åriga inhysning.
Japp, det var ringrostigt men åh så roligt. Efter att ha hjälpt min kompis med hennes häst och inhysningen lite så kom tanken på att skaffa en egen igen tillbaka. Vi flyttade dessutom till en liten gård och möjligheten fanns återigen.
Jag började titta på annonser, var och tittade på några hästar men ingen av dem passade mig helt. Tanken var att jag skulle ha mig en mörk, gärna svart, valack!
Ridskolan i närheten annonserade ut en lektionshäst, jag ringde på den. Tog med mig kompisen och åkte och tittade. En vecka senare var jag lycklig ägare till ett skimmel (vitt) sto vid namn Smilla.
Gravid i tredje månaden var jag men jag satte igång att rida igen med fullt engagemang. När jag var i sjunde månaden trappade jag ner ridningen lite men slutade inte helt. Jag var ju inte jättestor så lite klarade jag allt av att rida, hade henne uppstallad hos min kompis i väntan på att mitt stall skulle bli färdigt så jag hade tillgång till ridhus.
När Lillan väl tittat ut, bara 19 dagar senare än tänkt, och stallet hemma var klart fick min Smilla flytta hem. Perfekt! Ett helt år av mammaledigt som skulle fyllas av min älskade dotter och ridning var tanken. Våren 2008 kom med värme och härliga dagar för ridning. Till en dag i maj. Jag skulle ut och rida och gick för att hämta Smilla i hagen. Hon stod lite konstigt såg jag när jag gick fram till henne. När jag kom nära så såg jag att hela vänstra frambenet var så svullet det bara kunde bli från armbågen hela vägen ner till hoven och hon var blockhalt!
En och en halv vecka senare hämtade jag henne från djursjukhuset där dom hade konstaterat att hon hade en skada på djupa böjsenans förstärkningsband. Med rätt rehabilitering så kunde hon bli ridbar igen om ca 10-12 månader!!!
Den sommaren bestod i att lägga om bandage, se till att hon inte sprang och två återbesök till djursjukhuset vilket var 2 timmars enkel väg bort.
Efter ytterligare ett återbesök i oktober sa veterinären att jag kunde börja skritta henne för hand, börja försiktigt och sen trappa upp till 45 minuter om dagen. Fy vad tråkigt det var!!! Men jag gjorde det. Jag gick fram och tillbaka på våran 250 meter långa framfartsväg 45 minuter varje dag i ca 4 månader. I Januari 2009 var vi på sista återbesöket. Hon blev friskförklarad! Allt slit hade lönat sig och jag fick börja rida igen, givetvis med stor försiktighet för att se att hon höll och det gjorde hon!
Jag satte igång henne och kom igång bra under sommaren. Under hösten byggde vi en paddock så att det skulle finnas bättre möjligheter till att rida ordentligt.
Under hösten var hon emellanåt svullen i bakbenen när jag tog in henne från betet men visade ingen hälta. Rådfrågade min dåvarande hovslagare som kunde mycket om hästar men han förstod inte heller vad det berodde på. Jag började googla för att komma fram till ett svar. Fick fram information om en klöversort som kunde vara giftig för hästar och kunde ge svullna ben som symtom och kunde ge upphov till fång. En sjukdom som är varje hästägares mardröm. Ut och titta i hagen, ja, där var den förbannade klövern! Bara till att haga in nästa gärde, släppa på hästarna där istället. Ta upp det nästan en kilometer långa staketet och sätta plogen i marken.
Sen kom vintern 2009/2010 och har man förr aldrig funderat över varför man håller på med hästar så var det inte utan att man gjorde det då, flera gånger om dagen!
Det slutatde med en meter snö som förstörde stängslet, la på en decimeter tjock is på trådarna som fick brytas loss för hand. Snöplogen begravde staketet nere vid vägen så hagen fick stängas av för att hästarna inte bara skulle kunna gå på snön rätt ut i friheten. Vattnet frös, hästarna gick ständigt i täcke och hö var en ständig orsak till arbete.
Så kom till slut den efterlängtade våren 2010! All snö försvann och livet blev lite lättare. Tills nu. Betet i den enda hagen jag har att släppa dom i är dåligt, vad göra? Bara till att fatta släggan och gå ut och göra en ny i skogen för att kunna ge den stora hagen en chans att återhämta sig lite. Har även delat av den stora hagen i två för att växelvis kunna släppa dom i två så att gräset kan få chans att växa emellanåt. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att laga och göra hagar i år och man ska nog inte räkna efter heller men det är många. När nu den nyinsådda hagen till hösten ska kunna gå att använda så smått är det ytterliggare ca 100 stolpar och nästan 2 kilometer tråd som ska sättas upp. Då ska även hagen dom går i nu tas upp och det skall sås in nytt på den med nästa år men sen är det klart!
Med alla dessa timmar som läggs i arbete runt om det som är det roliga, det vill säga ridningen, så undrar man varför man håller på.
Men när man sitter som jag gjorde idag och rider och allt stämmer. Alla de tråkiga övningarna som man slitit med för att få hästen dit man vill helt plötsligt ger resultat och allt klaffar. Hästen går bättre än hon någonsin har gjort och det är så jäkla kul att rida. Då glömmer man allt det där slitet runt om kring för just då är det det bästa som finns och det är bara mitt!
Japp, det var ringrostigt men åh så roligt. Efter att ha hjälpt min kompis med hennes häst och inhysningen lite så kom tanken på att skaffa en egen igen tillbaka. Vi flyttade dessutom till en liten gård och möjligheten fanns återigen.
Jag började titta på annonser, var och tittade på några hästar men ingen av dem passade mig helt. Tanken var att jag skulle ha mig en mörk, gärna svart, valack!
Ridskolan i närheten annonserade ut en lektionshäst, jag ringde på den. Tog med mig kompisen och åkte och tittade. En vecka senare var jag lycklig ägare till ett skimmel (vitt) sto vid namn Smilla.
Gravid i tredje månaden var jag men jag satte igång att rida igen med fullt engagemang. När jag var i sjunde månaden trappade jag ner ridningen lite men slutade inte helt. Jag var ju inte jättestor så lite klarade jag allt av att rida, hade henne uppstallad hos min kompis i väntan på att mitt stall skulle bli färdigt så jag hade tillgång till ridhus.
När Lillan väl tittat ut, bara 19 dagar senare än tänkt, och stallet hemma var klart fick min Smilla flytta hem. Perfekt! Ett helt år av mammaledigt som skulle fyllas av min älskade dotter och ridning var tanken. Våren 2008 kom med värme och härliga dagar för ridning. Till en dag i maj. Jag skulle ut och rida och gick för att hämta Smilla i hagen. Hon stod lite konstigt såg jag när jag gick fram till henne. När jag kom nära så såg jag att hela vänstra frambenet var så svullet det bara kunde bli från armbågen hela vägen ner till hoven och hon var blockhalt!
En och en halv vecka senare hämtade jag henne från djursjukhuset där dom hade konstaterat att hon hade en skada på djupa böjsenans förstärkningsband. Med rätt rehabilitering så kunde hon bli ridbar igen om ca 10-12 månader!!!
Den sommaren bestod i att lägga om bandage, se till att hon inte sprang och två återbesök till djursjukhuset vilket var 2 timmars enkel väg bort.
Efter ytterligare ett återbesök i oktober sa veterinären att jag kunde börja skritta henne för hand, börja försiktigt och sen trappa upp till 45 minuter om dagen. Fy vad tråkigt det var!!! Men jag gjorde det. Jag gick fram och tillbaka på våran 250 meter långa framfartsväg 45 minuter varje dag i ca 4 månader. I Januari 2009 var vi på sista återbesöket. Hon blev friskförklarad! Allt slit hade lönat sig och jag fick börja rida igen, givetvis med stor försiktighet för att se att hon höll och det gjorde hon!
Jag satte igång henne och kom igång bra under sommaren. Under hösten byggde vi en paddock så att det skulle finnas bättre möjligheter till att rida ordentligt.
Under hösten var hon emellanåt svullen i bakbenen när jag tog in henne från betet men visade ingen hälta. Rådfrågade min dåvarande hovslagare som kunde mycket om hästar men han förstod inte heller vad det berodde på. Jag började googla för att komma fram till ett svar. Fick fram information om en klöversort som kunde vara giftig för hästar och kunde ge svullna ben som symtom och kunde ge upphov till fång. En sjukdom som är varje hästägares mardröm. Ut och titta i hagen, ja, där var den förbannade klövern! Bara till att haga in nästa gärde, släppa på hästarna där istället. Ta upp det nästan en kilometer långa staketet och sätta plogen i marken.
Sen kom vintern 2009/2010 och har man förr aldrig funderat över varför man håller på med hästar så var det inte utan att man gjorde det då, flera gånger om dagen!
Det slutatde med en meter snö som förstörde stängslet, la på en decimeter tjock is på trådarna som fick brytas loss för hand. Snöplogen begravde staketet nere vid vägen så hagen fick stängas av för att hästarna inte bara skulle kunna gå på snön rätt ut i friheten. Vattnet frös, hästarna gick ständigt i täcke och hö var en ständig orsak till arbete.
Så kom till slut den efterlängtade våren 2010! All snö försvann och livet blev lite lättare. Tills nu. Betet i den enda hagen jag har att släppa dom i är dåligt, vad göra? Bara till att fatta släggan och gå ut och göra en ny i skogen för att kunna ge den stora hagen en chans att återhämta sig lite. Har även delat av den stora hagen i två för att växelvis kunna släppa dom i två så att gräset kan få chans att växa emellanåt. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att laga och göra hagar i år och man ska nog inte räkna efter heller men det är många. När nu den nyinsådda hagen till hösten ska kunna gå att använda så smått är det ytterliggare ca 100 stolpar och nästan 2 kilometer tråd som ska sättas upp. Då ska även hagen dom går i nu tas upp och det skall sås in nytt på den med nästa år men sen är det klart!
Med alla dessa timmar som läggs i arbete runt om det som är det roliga, det vill säga ridningen, så undrar man varför man håller på.
Men när man sitter som jag gjorde idag och rider och allt stämmer. Alla de tråkiga övningarna som man slitit med för att få hästen dit man vill helt plötsligt ger resultat och allt klaffar. Hästen går bättre än hon någonsin har gjort och det är så jäkla kul att rida. Då glömmer man allt det där slitet runt om kring för just då är det det bästa som finns och det är bara mitt!
fredag 11 juni 2010
Jag saknar honom när:
-Gräsklipparen går sönder
-Jag behöver hjälp att slå i stolpar till nya hagen
-Jag behöver få igång den gamla traktorn
-Jag ska göra nåt som hade gått smidigare om man vart två
-Jag inte hittar hans verktyg som jag behöver låna
-Jag inte orkar diska, men någon måste göra det
-Jag inte orkar ta en konflikt till med Lillan
Men jag saknar honom ännu mer när:
-Jag vill ha någon att prata med om dagen vid middagsbordet
-Lillan har somnat och jag sitter ensam i soffan
-Jag behöver en kram
-Jag behöver en varm och stor famna att krypa upp i
-Jag lägger mig ensam i den stora sängen på kvällen
-Jag stäcker ut handen på morgonen och ingen är där
-Jag vill dela mitt liv!
Men jag älskar honom och stöttar hans val ändå!!!
-Jag behöver hjälp att slå i stolpar till nya hagen
-Jag behöver få igång den gamla traktorn
-Jag ska göra nåt som hade gått smidigare om man vart två
-Jag inte hittar hans verktyg som jag behöver låna
-Jag inte orkar diska, men någon måste göra det
-Jag inte orkar ta en konflikt till med Lillan
Men jag saknar honom ännu mer när:
-Jag vill ha någon att prata med om dagen vid middagsbordet
-Lillan har somnat och jag sitter ensam i soffan
-Jag behöver en kram
-Jag behöver en varm och stor famna att krypa upp i
-Jag lägger mig ensam i den stora sängen på kvällen
-Jag stäcker ut handen på morgonen och ingen är där
-Jag vill dela mitt liv!
Men jag älskar honom och stöttar hans val ändå!!!
torsdag 10 juni 2010
Frustrerande....
Telefonen ringer, på numret ser jag vem det är. Efter jag svarat är det den där välbekanta och efterlängtade stämman i andra ändan. Vi pratar en stund, mest om vad vi har gjort här hemma, vad lillan gör för tokigheter och om hur det flyter på.
Jag frågar om hur han har det och han svarar på det han kan. Eftersom telefonen med ganska stor sannolikhet kan vara avlyssnad så kan han inte säga vad som helst och han kan heller inte berätta mer ingående om vad dom gör på dagarna. Allt blir liksom bara ytligt. Detta är en aning frustrerande. Jag förstår varför han inte kan göra det men det är synd. Jag vill ju veta mer om vad han gör, vad han får se och vad han upplever därnere men det går inte. Jag bubblar av frågor som det inte är någon idé att ställa för jag vet att han ändå inte kan svara.
Igår var det en påskjutning av en svensk-finsk patrull väster om Mazar och givetvis ville jag fråga om detta. Han svarade det han kunde och det jag behövde veta men det blir korta svar om det mest nödvändiga. Får hoppas att han kan berätta mer när han kommer hem på leave.
Jag frågar om hur han har det och han svarar på det han kan. Eftersom telefonen med ganska stor sannolikhet kan vara avlyssnad så kan han inte säga vad som helst och han kan heller inte berätta mer ingående om vad dom gör på dagarna. Allt blir liksom bara ytligt. Detta är en aning frustrerande. Jag förstår varför han inte kan göra det men det är synd. Jag vill ju veta mer om vad han gör, vad han får se och vad han upplever därnere men det går inte. Jag bubblar av frågor som det inte är någon idé att ställa för jag vet att han ändå inte kan svara.
Igår var det en påskjutning av en svensk-finsk patrull väster om Mazar och givetvis ville jag fråga om detta. Han svarade det han kunde och det jag behövde veta men det blir korta svar om det mest nödvändiga. Får hoppas att han kan berätta mer när han kommer hem på leave.
söndag 6 juni 2010
Därför gör jag det!
Igår var det tjejkväll som stod på schemat. Det var dessutom festival i stan och mycket folk ute. I vimmlet av folk så träffade jag på en hel del vänner och bekanta. De jag träffade som vet att maken åkt frågade naturligtvis hur han har det och hur det går för mig. En annan vanlig fråga var varför jag låter honom åka när vi har barn. Så, jag tar väl och svarar på den en gång för alla.
Så länge som vi känt varandra så har han alltid haft drömmen om att åka på någon utlandsmission. Nu fick han möjlighet till det och då kan inte jag stoppa honom. Man lever bara en gång och får man då chansen att uppfylla en dröm så ska man givetvis ta den chansen. Jag kan då inte säga nej och hindra hans dröm. Jag ska leva med honom resten av mitt liv och jag vill inte sitta där om 40 år med honom och få höra att jag hindrat honom från detta. Att leva ihop är att ge och att ta, inte bara ta och tänka på sig själv. Tänker man så så ska man nog inte leva ihop med någon annan.
Jag har ett tidskrävande och ganska kostsamt intresse i min häst och min dröm var att få den lilla hästgård som vi nu har och han har gått med på min dröm så nu var det hans tur. Vilka drömmar som väntar längre fram i livet får vi se. De flesta kommer vi säkert att dela men man måste ha några egna också och hjälpas åt för att kunna förverkliga dom. Jag vill inte ligga i en säng och vänta på döden och känna att jag inte har gjort det jag ville i mitt liv. Man lever bara en gång och det är bara jag som kan göra mitt liv till det jag vill att det ska vara!
Så länge som vi känt varandra så har han alltid haft drömmen om att åka på någon utlandsmission. Nu fick han möjlighet till det och då kan inte jag stoppa honom. Man lever bara en gång och får man då chansen att uppfylla en dröm så ska man givetvis ta den chansen. Jag kan då inte säga nej och hindra hans dröm. Jag ska leva med honom resten av mitt liv och jag vill inte sitta där om 40 år med honom och få höra att jag hindrat honom från detta. Att leva ihop är att ge och att ta, inte bara ta och tänka på sig själv. Tänker man så så ska man nog inte leva ihop med någon annan.
Jag har ett tidskrävande och ganska kostsamt intresse i min häst och min dröm var att få den lilla hästgård som vi nu har och han har gått med på min dröm så nu var det hans tur. Vilka drömmar som väntar längre fram i livet får vi se. De flesta kommer vi säkert att dela men man måste ha några egna också och hjälpas åt för att kunna förverkliga dom. Jag vill inte ligga i en säng och vänta på döden och känna att jag inte har gjort det jag ville i mitt liv. Man lever bara en gång och det är bara jag som kan göra mitt liv till det jag vill att det ska vara!
tisdag 1 juni 2010
Första veckan- Check!
Nu är det redan en vecka sen han åkte. Den har gått fort. Fort för mig men förmodligen ännu fortare för honom som jag förstod på honom. Han har kommit till rätta i Sar e pol och har nu tagit över efter sin företrädare helt. Överlämningen hade väl lämnat en del kvar att önska men det är inte så mycket att göra åt saken utan bara kasta sig in i jobbet.
Här hemma har det flutit på. Det är rätt igenom vardag om än lite besvärligare än om vi varit två men det går. Jag har ju faktiskt varit själv på veckorna sedan vecka 2 så det är ingen större skillnad mot innan han åkte men det var otroligt skönt de två veckorna han var hemma innan han åkte till Afghanistan. Det var så skönt att slippa lämna lillan någon morgon och det var skönt att slippa stressa för att hämta henne direkt efter jobbet. Det var skönt att ha någon som hjälpte till med disk, tvätt och matlagning och det var framförallt skönt att kunna gå ut och rida utan att behöva känna sig stressad över att belasta mormor och morfar med Lillan för att jag ska kunna få ägna mig åt mitt stora intresse för en stund. Jag är ganska övertygad om att de inte ser henne som någon jättebelastning den stunden hon är hos dom men det är klart att det inte känns 100% bra för mig att det här ska gå ut över dom i allt för stor utsträckning men jag hade inte klarat mig utan dom. Jag är så enormt tacksam för deras hjälp!
Här hemma har det flutit på. Det är rätt igenom vardag om än lite besvärligare än om vi varit två men det går. Jag har ju faktiskt varit själv på veckorna sedan vecka 2 så det är ingen större skillnad mot innan han åkte men det var otroligt skönt de två veckorna han var hemma innan han åkte till Afghanistan. Det var så skönt att slippa lämna lillan någon morgon och det var skönt att slippa stressa för att hämta henne direkt efter jobbet. Det var skönt att ha någon som hjälpte till med disk, tvätt och matlagning och det var framförallt skönt att kunna gå ut och rida utan att behöva känna sig stressad över att belasta mormor och morfar med Lillan för att jag ska kunna få ägna mig åt mitt stora intresse för en stund. Jag är ganska övertygad om att de inte ser henne som någon jättebelastning den stunden hon är hos dom men det är klart att det inte känns 100% bra för mig att det här ska gå ut över dom i allt för stor utsträckning men jag hade inte klarat mig utan dom. Jag är så enormt tacksam för deras hjälp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)