Igår var det tjejkväll som stod på schemat. Det var dessutom festival i stan och mycket folk ute. I vimmlet av folk så träffade jag på en hel del vänner och bekanta. De jag träffade som vet att maken åkt frågade naturligtvis hur han har det och hur det går för mig. En annan vanlig fråga var varför jag låter honom åka när vi har barn. Så, jag tar väl och svarar på den en gång för alla.
Så länge som vi känt varandra så har han alltid haft drömmen om att åka på någon utlandsmission. Nu fick han möjlighet till det och då kan inte jag stoppa honom. Man lever bara en gång och får man då chansen att uppfylla en dröm så ska man givetvis ta den chansen. Jag kan då inte säga nej och hindra hans dröm. Jag ska leva med honom resten av mitt liv och jag vill inte sitta där om 40 år med honom och få höra att jag hindrat honom från detta. Att leva ihop är att ge och att ta, inte bara ta och tänka på sig själv. Tänker man så så ska man nog inte leva ihop med någon annan.
Jag har ett tidskrävande och ganska kostsamt intresse i min häst och min dröm var att få den lilla hästgård som vi nu har och han har gått med på min dröm så nu var det hans tur. Vilka drömmar som väntar längre fram i livet får vi se. De flesta kommer vi säkert att dela men man måste ha några egna också och hjälpas åt för att kunna förverkliga dom. Jag vill inte ligga i en säng och vänta på döden och känna att jag inte har gjort det jag ville i mitt liv. Man lever bara en gång och det är bara jag som kan göra mitt liv till det jag vill att det ska vara!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har helt RÄTT!!
SvaraRaderaDu har kloka tankar och inställningar till livet och förhållandet till både det och din familj. Som du skriver handlar det om att ge och ta i glädje och sorg. Han kommer hem som en upplevelserikare människa som förhoppningsvis ger erat liv tillsammans ett starkare band.
SvaraRadera/Annika
Du är otroligt stark och har helt rätt syn på detta. Jag har hört så många som skuldbelägger sina pojkvän/man när han vill åka.Min pojkvän är också på mission nu och jag skulle aldrig säga åt honom att han inte får åka. Hans dröm är min dröm och som du säger, man vill inte hamna i en situation senare i livet där han blir bitter för att han inte fick göra det han ville. Visst är det jobbigt men det är helt klart värt det när man ser hur lycklig pojkvännen är när han får göra det han helst av allt vill göra. Finns ingenting som slår det.
SvaraRadera/M
Du är så klok:)
SvaraRaderafast han missar en stor del av eran dotters liv och utveckling, den tiden kommer han aldrig få tillbaka. Det kanske inte känns nu...men när hon blir stor och man förundras över vart tiden tagit vägen kan man känna en stor sorg om man inte varit med om det...men det är ju hans val.
SvaraRaderaJättebra skrivet. Just frågan om "varför jag låter honom åka" är återkommande. Jag förstår inte riktigt den frågan. Varför skulle jag inte låta honom åka? Klart att det är jobbigt, men som du säger, det är deras dröm samt att det faktiskt ingår i deras yrkesprofession.
SvaraRaderaSen att vissa tycker att han missar en stor del av er dotters liv tror jag inte alls på. Det är mellan 5-7 månader de är iväg. Det är inte flera år. Och vem vet, kanske blir han en bättre pappa när han har fått se hur andra människor i världen lever, istället för att sitta hemma och vara bitter över att han inte åkte?
Visst är det så att han kommer att missa en del av hennes utveckling men det rör sig om en tidsperiod av ungefär 6,5 månader och under den tiden kommer han att vara hemma 3x10 dagar. Vilket blir ungefär varannan månad. Det är inte jättelång tid. Det är ju självklart att jag även berättar för honom vad hon gör och vad hon säger för tokigheter för att göra honom så delaktig jag bara kan.
SvaraRaderaHan väljer inte att åka från oss, han väljer att åka till Afghansitan och sin dröm och i mina ögon är inte det samma sak även om det ena innebär det andra.