Synd om mig?!

Lyssnade på radion på väg till jobbet. Dom ringde upp en pappa som just höll på att ta hand om sina barn som skulle till skolan på morgonen. Han hade varit ensam med sina barn i en månad eftersom hans fru jobbade utomlands under en månads tid. Det ojades lite över hur synd det var om honom som var alldeles ensam med sina barn och fick dra hela "familjelasset" själv. Han själv verkade inte tycka att det var speciellt synd om honom, han tyckte att det fungerade bra.
Varför ses det alltid som så självklart att det är kvinnan i familjen som ska dra det stora "familjelasset"? Vem tycker synd om en kvinna som tar upp sina barn ur sängen på morgonen, ger dom frukost och ser till att dom kommer till skolan?
Är det inte självklart att man tar hand om sina barn oavsett om man är man eller kvinna!

Häromdagen ringde telefonen. Det var en gammal bekant till min man. Jag har bara träffat honom en gång för kanske 10 år sedan så jag känner honom inte. Han frågade hur det gick för mig och förklarade att han tyckte det var synd om mig.
Jag tycker inte synd om mig. Javisst är jag ensam på veckorna och får sköta allt som rör hus och hem själv men det går väldigt bra, behöver jag hjälp så har jag nära och kära som ställer upp bara jag frågar och det är tur!
Visst kör det ihop sig lite ibland men problemen är inte större än att dom går och lösa. Nöden är uppfinningarnas moder och det gäller att komma på små trix som förenklar vardagen och det tycker jag att jag lyckas ganska bra med!
Nej, mig är det inte synd om. Jag har ett hus att bo i ett arbete att gå till, en underbar dotter och mat på bordet varje dag. Det är dom som inte har allt det som det är synd om på riktigt....mig är det inte synd om!

Min ängel!

Så sitter man där och försöker övertyga den lilla 2-åringen om att vi måste ta på oss kläderna och att det är bråttom. Möts mest av ett "Vill inte!!!" och en unge som vill slita sig ur mammas armar och springa i väg.
Eller barnet som vägrar öppna munnen när det är dags att borsta tänderna. Barnet som gråter floder för att hon inte får äta russin innan middagen. Barnet som blir arg när hon inte får kasta saker omkring sig eller banet som mest vill göra tvärtemot det som ska göras.
Alla dessa tillfällen blir till större eller mindre konflikter. Konflikter som måste hanteras av en vuxen, alltså jag. Vid varje sånt här tillfälle kommer tanken i mitt huvud "Nu hade det vart skönt att vara två". Men så är det ju inte för tillfället. Det är ju jag som får ta det varje gång. Jag måste ändå berömma mig själv för jag håller fast vid det som jag sagt från början och håller mig verkligen ifrån att ge efter bara för att hon ska bli tyst. Barn dör inte av att skrika en stund så det får hon göra. Det är jag som bestämmer!


Sen finns tillfällen när hon vill sitta i knät och mysa i soffan. Kommer och kramas och pussas. Vill hålla handen då vi går till bilen. Säger nya och roliga saker. Gör framsteg både motoriskt och mentalt. Gärna hjälper till så gott hon kan med vad det än må vara och säger efteråt att hon är duktig. Hon kommer och kryper ner i sängen mitt i natten och somnar så gott igen. Säger "Tack snälla,snälla mamma för maten" och mammans hjärta smälter som isglass i solen...
Vid alla dom där tillfällena där hon är så underbar som bara våran ängel kan vara, där är jag ju också själv. Han missar ju allt det, de där små vardagliga ljuvligheterna som hon står för. Alla dom där stunderna när man känner att hon är perfekt och man älskar henne så det gör ont i hjärtat, men han missar det!

På sätt och vis beundrar jag honom för att han klarar av att missa allt detta för jag hade inte kunnat vara ifrån henne så länge som han kommer att vara. Efter några dagar så längtar jag jättemycket efter henne. Vad gör man då inte efter ett halvår?

14 616 vassa piggar!

Har haft problem med ryggen ett tag och förra veckan slog jag till och köpte en spikmatta. Jag ger det en chans tänkte jag.
Har använt den varje dag i en vecka nu och faktum är att jag är mycket bättre i ryggen, inte helt bra men väldigt mycket bättre. Har även varit duktig nog att börja tänka på att lyfta rätt i den mån det går och böja knäna istället för ryggen när jag plockar upp saker från golvet. Peppar, peppar, men det funkar.
Behöver nog dessutom vara lite duktig och träna ryggmusklerna lite extra nu när det är sparsamt med ridning. Ridningen är annars en mycket bra träning för just rygg och mage!

Och när ryggen börjar bli bättre så har halsen blivit sämre. Har kraxat som en kråka och väser nu som en orm. Får verkligen hoppas att det är bättre till måndag, jag vill ju inte sjukskriva mig för en sån simpel sak. Men mitt jobb är lite svårt att utföra om jag inte kan prata. Ska dricka Te och äta Bafusin så kanske det blir bättre!

För kärlekens skull...

Bara för att man lever i en relation behöver man väl inte ge upp sina drömmar?
Sen maken fick platsen och därmed möjligheten att åka till Afghanistan på en utlandsmission har jag några gånger fått frågan "Hur kan du låta honom åka iväg?"
Jag kan erkänna att jag inte jublar över det men jag vet hur gärna han vill åka. Han åker inte för att han vill lämna varken mig eller dottern, han åker för att han har fått möjligheten att förverkliga sin dröm. Skulle jag då ställa mig ivägen för det bara för att vi lever ihop och jag inte medtycker till 100%?
Nu fanns ju ändå möjligheten för honom, det är väl klart att han ska ta den!
Han har sökt utlandstjänst ett par gånger förut men inte fått någon tjänst. Visst hade det varit bättre om han hade åkt innan lillan föddes men det blev inte så.

Under våra snart 11 år tillsammans har vi varit ifrån varandra i omgångar, både längre och kortare perioder så det vet vi att vi klarar, men nu är vi ju tre. Det svåra för honom blir inte att vara ifrån mig utan att vara ifrån henne. Att missa ett halvårs tid av ett liv som bara är 3 år är ganska lång tid och det är under en period i hennes liv då det händer väldigt mycket.

Det är klart att jag kommer att sakna honom när han är borta men samtidigt så kommer jag ha mycket praktiska saker att göra och det ser jag som en fördel. Finns det mycket att göra runt omkring mig så finns det inte lika mycket tid till att tänka på sånt som är jobbigt heller. Jobbigt kommer det säkert vara i perioder. Det är tur att jag har en mamma och pappa väldigt nära som ställer upp och hjälper mig. Jag har även turen att ha väldigt bra svärföräldrar som också ställer upp och hjälper till.
Man får ju inte välja varken föräldrar eller svärföräldrar men hade jag fått möjligheten att göra det så hade jag valt precis dom jag har. Ni är bäst!

Utsikt mellan två öron.

Mitt hästintresse tog sin början när jag var 7 år, då fick jag börja på ridskolan. Min mamma insåg ganska snabbt att jag hade viss talang och lät mig få en egen ponny när jag var 8 år.
Hon var så söt! Mörkbrun med svart man och svans och en vit stjärna i pannan. Jag började träna med henne och intresset för att tävla låg inte långt borta. Jag började tävla hoppning. Min söta lilla ponny var inte jätteung och höll inte så länge för tävlandet så en ny ponny köptes. Hon var kolsvart och otroligt vacker att se på. Med henne lärde jag mig istort sett allt jag kan om hästar och ridning. Vi delade många roliga år tillsammans på tävlingar, träningar och med våra kompisar som vi red ihop med. Några av dom blev vänner för livet!
I dom övre tonåren svalnade intresset för hästarna, andra intressen tog över och samtidigt stog jag och vägde i frågan. Skulle jag fortsätta rida var jag tvungen att byta häst. Hästar är inget billigt intresse så jag valde att lägga av.

Det var otroligt skönt att vara utan hästarna några år. Det är ju trots allt mycket jobb och slit med dom varenda dag.
Efter ca 2,5 år utan att ens ha suttit på en häst hängde jag min kompis till hennes stall och red igen. Helt underbart, jag var fast igen!
Livet föll sig som så att vi flyttade och nu fanns åter möjligheten att skaffa en häst. Sagt och gjort!


Nu är ridningen ett andningshål för mig, det är min egentid! I stallet med hästen så är det bara jag och hon. Där behöver jag inte tänka på att vara mamma, jag behöver inte tänka på allt som ska göras utan jag kan bara tänka på mig!
En liten ridtur kan rädda en hel dag. Jag blir nästan alltid glad efter en stund på hästryggen.
Det kommande året kommer stunderna i sadeln vara jätteviktiga för att jag ska orka med allt vardagligt. Jag hoppas på många goa ridturer 2010!

Liten och otrygg

Jag har turen att ha växt upp i en familj där jag var trygg. Jag hade de leksaker jag behövde, möjlighet att leka både ute och inne. Mina föräldrar stöttade mig fullt ut i mina intresseval och respekterade mina åsikter. Jag fick känna mig trygg och älskad och mina föräldrar tyckte om varandra. Visst hände det att dom var osams om saker men det blev aldrig värre än diskussioner dom emellan.

Så valde jag då mitt yrke och blev förskollärare. Av mer eller mindre en slump hamnade jag på en förskola i ett socialt utsatt område. Många av våra barn växer upp med helt andra förutsättningar än vad jag hade.

Vissa barn bor i lägenheter där det finns sängar och inte så mycket annat. Inga leksaker, inga spel, inga böcker. Kanske inte så mycket mer än en säng att sova i. När det blir kallt och snö kan kläderna vara undermåliga, för tunna, för små eller också finns det inte vantar eller mössa.

Vissa har föräldrar som kämpar med egna problem, sjukdomar och upplevelser som dom bär med sig från sina hemländer. Förmodligen scener liknade de som jag själv bara ser i en film på lördagkvällen. Sen går jag och lägger mig utan att tänka mer på det efter att sluttexten rullat färdigt.

Att som liten kanske komma hem till ett hem där föräldrarna, som man älskar så mycket och som ska vara den största tryggheten, inte är snälla mot varandra. Att som liten se den ena föräldern slå den andra. Vad tänker man då???
Att sen komma till sin förskola och våga prata om sina upplevelser med en vuxen är väl trygghet om nåt?

Vi vuxna som är stenhårda på våra regler, sätter tydliga gränser för barnen och ibland blir lite arga. Men vi finns också där för banen. Vi lyssnar, vi tröstar och vi kramar dom. När som helst dom behöver en varm famn att krypa upp i så finns det en. Vi uppmuntrar på dom att göra framsteg, stöttar när det blir lite besvärligt och berömmer när dom gör rätt.

När våra barn sen slutar hos oss och går vidare uppåt i skolsystemet och man möter dom igen efter ett tag, är det många som blir glada, kommer springande och vill kramas. Då har vi lyckats! Vi har lyckats att skapa trygghet för det barnet! En god förutsättning för det livslånga lärnadet!

Vi är så jäkla bra!!!

Ryggont och russin...

Något tröttsam gårdag. Upp tidigt (5.15) för att hinna allt som ska göras innan jobbet. Hästar ska ut, fodras, det ska mockas, lillan ska upp ur sängen, kläs på och köras till dagmamma. Jag själv börjar jobba 8.00 och just på måndagar slutar jag först 19.00. Trött är bara förnamnet!!!
Har dessutom haft duktigt ont i ryggen....ja, nu borde jag nog gå till farbror doktorn så jag kan få lite dunderpiller, det kan nog hjälpa!

Idag var tanken att det skulle bli en lugn kväll, men med småbarn blir det inte alltid som man tänkt sig. Lillan myste i soffan med lite russin och vips satt ett russin i näsan! Långt upp i näsan dessutom. Jaha, då satt man där själv med en oförutsedd situation! Efter många tårar och skrik kom det ut i alla fall. Tur att man har nära till hjälpen! Tusen tack, jag hade inte klarat det själv!

Fördelen med att vara gräsänka är att jag får bestämma över fjärrkontrollen och även när jag ska gå och lägga mig. Detta privilegium tänker jag utnyttja till fullo just nu! God natt!

Det har börjat nu...

Släppte av maken vid tåget i eftermiddags.
Nu va det dax!
Han åker till huvudstaden för att börja sin utbildning inför utlandmissionen i Afghanistan. 16 veckor i Stockholm, sen åker han till Afghanistan i 6 månader...
Hur det känns???
Det är väldigt tudelade känslor. Ena sekunden känns det skit och nästa känns det rätt okej. På nåt sätt känns det skönt att det har börjat på riktigt nu...inget att vänta på längre, lika bra att ta tjuren vid hornen!!! Det kommer gå bra!

Kvar hemma blir jag, våran 2-åriga dotter och djuren. Häst, hund, katt....
Det kommer bli tufft men jag har lagt ribban lågt. Jag ska jobba, vara en bra mamma sköta vardagen och jag ska rida! Allt annat gör jag om jag vill och orkar!

....nu kör vi!!!