Om det inte varit för musiken...

Jag såg dagens ljus i en ganska omusikalisk famlij i början på det neonsprakande 80-talet. Min mamma sjunger hellre än bra och det enda jag nånsin hört min pappa sjunga är "Mitt lilla fejs" som han glatt stämde upp i när vi åkte traktor när jag var liten. I övrigt var musiserandet ganska obefintligt i min famlilj. Det lyssnades på musik av mina föräldrar och då i stort sett bara Lasse Stefanz. Alla de där 40 milen till skidorten varje vinter och hela vägen hem igen och samma sak på somrarna när husvagnen hängdes på och det bar ut till diverse campingplatser runt om i Sverige, alltid till tonerna av Lasse Stefanz och andra dansband. Så visst, jag kan texten på alla gamla Lasse Stefanz dängor utan och innan...vare sig jag vill eller inte.

När jag var 8 fick man börja spela något instrument i skolan. Det var blockflöjt eller fiol som gällde. För mig blev det blockflöjten. Jag tutade på i den i ett år och förstod att spela något instrument ville jag göra men kanske inte just blockflöjt. I 3an fick vi under musiklektionerna spela i orkester i musikskolans regi. Nu skulle vi få prova andra instrument och bli tilldelade något instrument för att det skulle kunna bli en orkester av det hela.
Jag ville spela trumpet men fick inte ljud i den. Istället blev jag tilldelad saxofon och eftersom jag var ganska lång fick jag en tenor. Lagom nöjd över fördelningen började jag ändå tuta på i den. Ganska snart förstod jag att det nog var bättre med saxofonen än trumpeten och vi fattade tycke för varandra! Mina föräldrar köpte en saxofon åt mig och jag spelade på. Varje vecka var det enskild lektion och orkesterrep på musikskolan. Så höll jag på genom hela mellan och högstadiet. När det var dags att välja till gymnasiet blev det musikestetiska programmet för mig. Det är nog de absolut roligaste 3 åren i mitt liv! Vi var ett gott gäng i klassen som höll ihop. Vi spelade, sjöng och skrattade ihop.
Under första året på gymnasiet började jag spela i musikskolans största orkester, ett beslut som kom att medföra en hel del.
Under åren på gymnsiet spelade jag mycket och blev ganska duktig, det var dags att byta upp sig, både en ny lärare och en ny saxofon skaffades. En sprillans ny svart Yanagisawa 991 fick det bli!



Och så var det det där med orkestern. Vi spelade mycket och varje år satte vi upp en stor konsert i stadens idrottshus där vi bjöd in någon känd artist att gästa oss.
Vi hade även mindre konserter och åkte på läger och spelresor lite varstans.
I saxofon sektionen var vi 7 stycken om jag minns rätt. Längst ut i andra ändan satt det en kille som jag inte riktigt visste vem det var, han var lite äldre än mig och han var nerifrån stan. Han pratade ganska mycket och kom med små komentarer titt som tätt under repen. Jag tänkte inte så mycket på honom, han liksom satt bara där.
Så en helg i Maj 1999 skulle vi på en liten spelresa till Aalborg i Danmark.
Vi spelade på dagarna och på kvällarna umgicks vi och hade roligt.
Han, killen från stan var också med. Han verkade va en riktigt clown, han höll låda på kvällarna och pratade och skojade med alla. Vi började prata och visst, han var rätt trevlig. Det började visst bli lite flörtigt...men inte så mycket mer just då.
När vi kom hem så började det dimpa ner mail i min mailbox, det chattades och telefonen ringde titt som tätt. En kväll kom det en vit ford scorpio och svängde upp utanför dörren med en påse godis i ena handen och "Under belägring" i den andra. Det blev början på något som kom att bli stort.
Första halvåret var dock inte riktigt optimalt, det var lite hit och dit. Lite ihop och lite isär, fram och tillbaka men vi kunde under den här tiden ändå inte riktigt bryta helt med varandra. Till slut kände jag dock att det här går inte, jag mådde kass av hela situationen och sa till honom att antingen fick vi bestämma att vara tillsammans eller också ville jag aldrig se honom igen. Nu, 10 år senare, äger vi en hästgård, är gifta och har världens sötaste lilla dotter ihop och vårat förhållande är starkare än nånsin!

Spelar gör vi fortfarande, i samma orkester som då. Musiken har inte bara gett oss varandra utan även många oförglömliga minnen, vänner, fantastiska upplevelser och många, många skratt. Hade det inte varit för musiken så hade vi förmodligen inte varit där vi är idag, så tack alla som någonsin varit inblandade i våran musikaliska bana!

Ensam igen...

Så kom då dagen och taxin väntade. Jag hade tänkt att jag skulle ha gått upp och väntat med honom men jag somnade om. 6.15 kom han upp i sovrummet "Taxin är här" sa han. Jag vaknade till och tittade yrvaket på när han pussade Lillan hej då, hon sov fortfarande. Jag gick med ner och såg hur han snabbt plockade ihop det sista innan det var dags att gå ut i bilen.
"Jag älskar dig, vi ses snart igen!" En lång kram och en puss och sen gick han ut i bilen. Tårarna rullade i takt med taxin när den rullade ner för framfartvägen och mot flygplatsen.
Lillan sov fortfarande så jag gick och lade mig igen. Tänkte inte att jag skulle kunna somna om men det gjorde jag.
"Mamma, var är pappa?" Var orden hon väckte mig med.
"Pappa har åkt till Afghanistan igen gumman"
"Pappa åka plugplan å va botta länge!"
Hon förstår precis på sitt sätt!

Det är bara 9 veckor tills vi ses igen. På´t igen!

Tiden går fort när man har roligt!

Och så har de där långa 11 dagarna snart passerat och imorgon kl 6 kommer taxin igen och det är dags för honom att åka tillbaka till Afghansitan.
Dagarna som han varit hemma har bara rusat iväg, det har varit fullt upp med att få besök och besöka andra. Alla vill passa på att träffas när han är hemma vilket är helt förståeligt och väldigt trevligt. Vi har varit hos vänner och några av hans kollegor på grillkvällar hit och dit och även haft vänner och släktingar hemma på grillning. Det har varit nåt inbokat i stort sett varje dag och ändå har vi inte riktigt hunnit med att träffa alla. Men det får bli nästa gång.
Jo, vi har fått lite tid för varandra och med bara vår lilla familj också. Igår hade vi en liten familjeutflyktsdag. Vi åkte till en stor djurpark med Lillan, festligt värre! Lillan sprang över hela parken och faccinerades mest av Tigrarna, inte konstigt, dom var imponerande!
På hemvägen hälsade vi på en kollega till maken och hans goa famlij. Det är sällan man träffar människor som dom. Första gången jag träffade makens kollega så kändes det efter fem minuter som om jag hade känt honom hela livet. Resten av famlijen är lika trevliga och goa dom med!
Nu när maken är i Afghanistan så ringer hans kollega ibland och tittar förbi med jämna mellanrum bara för att se hur jag har det och fråga hur jag mår, något som jag uppskattar mycket! Det är alltid skönt med lite genuin omtanke!
Kollegan bor vid kusten och har givetvis en båt. Det blev en båttur, lite bad för Lillan och god mat och vin på kvällen! Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Tusen tack!

Men inget roligt varar för evigt. Imorgon åker han igen, tillbaka till damm, sand, grus och sten och tillbaka till att göra världen lite bättre.
Den här gången dröjer det 9 veckor innan nästa leave. Det känns ändå just nu inte lika jobbigt att han åker. Nu vet jag ju vad som väntar mig på ett annat sätt och jag vet att det går. Jag har fortfarande 2,5 veckas semester kvar när han åker och det känns skönt, lite lugn och ro innan det är dags att ta tag i vardagens alla måsten. Om 5 månader är han hemma för gott och kan dela dom med mig igen...

Han är hemma nu!

Ett dygn försenad kom så äntligen maken hem på sin första leave i fredags. Han möttes av en jublande dotter som kramade om sin pappa under förtjusning. Jag var fortfarande kvar i Falsterbo när han kom hem och han och Lillan kom och plockade upp mig när jag kom hem. Där stod jag och väntade utanför en mataffär på att han skulle komma. Plötsligt kommer den blåa bilen farande i racerfart, gör en u-sväng och försvann igen! Va?! han såg mig inte! Tog upp mobilen och ringde honom.
Jaha, schysst att du bara kör förbi!
Men jag såg dig inte, jag kommer tillbaka!

Den blåa bilen dyker upp igen och den hann knappt stanna innan han klev ur och kom emot mig.
Hjärtat dunkade lite som om det var första gången jag så honom och jag gav honom den största, längsta och hårdaste kramen som han någonsin har fått. Han såg ut som vanligt, bara brunare, han luktade som vanligt och några glädjetårar över att han var hemma rann ner för kinderna.
Nu ska han vara hemma i 10 dagar till. Konstigt nog så kändes det som om han aldrig hade varit borta, tiden som han varit därnere har ändå gått så fort på något sätt och det är väl ändå tur!
Nu har vi 10 dagars famlijeliv framför oss och det ska bli så härligt!

Falsterbo that´s the shit!

Spenderade förra veckan i Falsterbo tillsammans med vän E, vän A och vän L. Vi skulle spendera 4 dagar med varandra, hästar och ett och annat glas vin. Sagt och gjort!
Väl framme ställdes den lilla husvagnen upp och förtältet plockades fram. Snabbt och smidigt var allt på plats och vi slog oss ner i solen och korkade upp. Härligt, lite semester på riktigt! Vi bodde på en camping som egentligen inte är någon camping utan bara uppstår varje år då Falsterbo horse show går av stapeln. Vi intog festplats på campingen eftersom vi tänkt ägna lite tid åt detta! Man skulle kunna säga att det var många andra som hade tänkt ägna mycket mer tid åt detta än vad vi hade tänkt. Vi tillhörde den "äldre generationen" på festområdet skulle man kunna säga...men detta var inget problem för oss. Framåt kvällen drog det igång och spelades musik i högtalare från var och varannan vagn och den ena spelade högre än den andra. Våran lilla musikanläggning framstod plötsligt överflödig och de dyra batterier som införskaffats till den behövde aldrig krypa ur förpackningarna.
På kvällarna var det lite fest som gällde men vi var absolut bland de lugnare på campingen. Det kryllade av 18-20 åringar som man inte visste riktigt varifrån de kom eller var de hörde hemma, alla var vid allas tält och husvagnar utan någon större ordning. Vi höll oss i vårat förtält och tog det en aning lugnare. Kväll två fick vi dock besök av våra grannar i den så kallade "Ligga vagnen". Aledningen till detta smeknamn var att de hade en husvagn, modell äldre som de målat helt svart och skrivit lite olika saker på den bland annat så stod det "Ligga?" och ett telefon nummer på den och där av fick den sitt namn.
Ligga vagnens invånare var 4 glada gossar från Strängnäs som var 19 och 20 år gamla. Dom tröttnade tydligen lite på alla fjortis besökare som flockades runt deras vagn så de övergav den för att sitta hos oss och prata en stund. Dom gav oss en inblick i hur det var att vara 20 igen och några riktigt goa skratt.

Dagarna spenderades på Falsterbo horse show där vi tittade på hästar, hästar och åter hästar. Många timmar spenderades på dressyrframridningen där världsstjärnorna avlöste varandra och den ena hästen var vackrare än den andra. Ett nytt ord fick även sin debut när en ryttare först gjorde en piaff och sedan gick direkt in i ökad galopp för detta fanns bara ett ord som kunde förklara tjusningen och det myntades av vän E, hon beskrev det hela som ren och skär "dressyrporr" och det hade hon helt rätt i!

Det var 4 riktigt trevliga dagar och en riktig egotripp. Det var så skönt att bara få vara sig själv och bara behöva tänka på sig själv några dagar. Få sova lite längre än vanligt och leva lite som man gjorde innan man blev mamma. Det är skönt att vara "mammaledig" men det är även skönt när man får komma hem till Lillan igen! Hon fick hem en mycket trött men glad mamma igen!

Det hjälper inte att vara orolig

Jag får ibland frågan om jag inte är orolig över att mannen är i Afghanistan. Men nej, det är jag inte konstigt nog. Jag vet att det inte är ofarligt där han befinner sig men jag känner ingen större oro ändå. I hans vanliga jobb är han också ständigt utsatt för en högre risk och mycket farliga situationer kan uppstå även där, rutinsituationer kan snabbt vända och bli farliga och jag kan inte gå omkring och vara ständigt orolig. Kanske är jag lite avtrubbad.
Vi har känt varandra i 11 år och under alla de åren har han alltid velat vara där det finns en liten högre risk. Han har alltid sökt spänningen och utmaningar i sina jobb och sökt sig till yrken och tjänster där man står längst fram där det händer. Han är förmodligen bara en sån personlighet och jag vet att han använder huvudet i farliga situationer och jag är ganska säker på att han inte skulle göra nåt dumdristigt. Jag måste lita på hans omdöme i de situationerna helt enkelt.

En del undrar ändå om jag inte blir påverkad av saker som det rapporteras om i media och jo, det är väl klart att jag reagerar och tänker att det skulle kunna vara honom det stod om men jag blir inte orolig av det. Jag mår inte bättre av att gå och oroa mig och jag måste må bra om jag ska klara av den här tiden och kunna vara en bra mamma åt Lillan.
Som det har varit hitills så har vi kunnat ha daglig kontakt via telefon. Min mans farbror sa vid ett tillfälle att han trodde att min man var född med en telefonlur vid örat för han är alltid tillgänglig och går inte många meter ifrån sin telefon och det ligger något i det. Han finns alltid tillgänglig här hemma. När han jobbar så ses vi inte på 2 dagar och då ringer han alltid hem en eller ett par gånger om dagen för att se hur vi har det, han bara är sån och just nu är det väldigt skönt. Skulle det gå en dag utan att jag hörde något från honom så skulle det nog oroa mig mer än om det som står i tidningarna. Sen är det även så att skulle det hända honom någonting därnere så skulle jag få reda på det innan jag får se det på nyheterna så det som det raporteras om där vet jag att han inte har varit med om.

Snart kommer han hem på sin första leave. Om en vecka så sitter han därinne i soffan och tittar på Tv precis som vanligt. Om en vecka är vi en familj på riktigt igen i nästan två veckor innan vi måste lämna tillbaka honom till ISAF. Det ska bli skönt att få låna honom lite!