Om det inte varit för musiken...

Jag såg dagens ljus i en ganska omusikalisk famlij i början på det neonsprakande 80-talet. Min mamma sjunger hellre än bra och det enda jag nånsin hört min pappa sjunga är "Mitt lilla fejs" som han glatt stämde upp i när vi åkte traktor när jag var liten. I övrigt var musiserandet ganska obefintligt i min famlilj. Det lyssnades på musik av mina föräldrar och då i stort sett bara Lasse Stefanz. Alla de där 40 milen till skidorten varje vinter och hela vägen hem igen och samma sak på somrarna när husvagnen hängdes på och det bar ut till diverse campingplatser runt om i Sverige, alltid till tonerna av Lasse Stefanz och andra dansband. Så visst, jag kan texten på alla gamla Lasse Stefanz dängor utan och innan...vare sig jag vill eller inte.

När jag var 8 fick man börja spela något instrument i skolan. Det var blockflöjt eller fiol som gällde. För mig blev det blockflöjten. Jag tutade på i den i ett år och förstod att spela något instrument ville jag göra men kanske inte just blockflöjt. I 3an fick vi under musiklektionerna spela i orkester i musikskolans regi. Nu skulle vi få prova andra instrument och bli tilldelade något instrument för att det skulle kunna bli en orkester av det hela.
Jag ville spela trumpet men fick inte ljud i den. Istället blev jag tilldelad saxofon och eftersom jag var ganska lång fick jag en tenor. Lagom nöjd över fördelningen började jag ändå tuta på i den. Ganska snart förstod jag att det nog var bättre med saxofonen än trumpeten och vi fattade tycke för varandra! Mina föräldrar köpte en saxofon åt mig och jag spelade på. Varje vecka var det enskild lektion och orkesterrep på musikskolan. Så höll jag på genom hela mellan och högstadiet. När det var dags att välja till gymnasiet blev det musikestetiska programmet för mig. Det är nog de absolut roligaste 3 åren i mitt liv! Vi var ett gott gäng i klassen som höll ihop. Vi spelade, sjöng och skrattade ihop.
Under första året på gymnasiet började jag spela i musikskolans största orkester, ett beslut som kom att medföra en hel del.
Under åren på gymnsiet spelade jag mycket och blev ganska duktig, det var dags att byta upp sig, både en ny lärare och en ny saxofon skaffades. En sprillans ny svart Yanagisawa 991 fick det bli!



Och så var det det där med orkestern. Vi spelade mycket och varje år satte vi upp en stor konsert i stadens idrottshus där vi bjöd in någon känd artist att gästa oss.
Vi hade även mindre konserter och åkte på läger och spelresor lite varstans.
I saxofon sektionen var vi 7 stycken om jag minns rätt. Längst ut i andra ändan satt det en kille som jag inte riktigt visste vem det var, han var lite äldre än mig och han var nerifrån stan. Han pratade ganska mycket och kom med små komentarer titt som tätt under repen. Jag tänkte inte så mycket på honom, han liksom satt bara där.
Så en helg i Maj 1999 skulle vi på en liten spelresa till Aalborg i Danmark.
Vi spelade på dagarna och på kvällarna umgicks vi och hade roligt.
Han, killen från stan var också med. Han verkade va en riktigt clown, han höll låda på kvällarna och pratade och skojade med alla. Vi började prata och visst, han var rätt trevlig. Det började visst bli lite flörtigt...men inte så mycket mer just då.
När vi kom hem så började det dimpa ner mail i min mailbox, det chattades och telefonen ringde titt som tätt. En kväll kom det en vit ford scorpio och svängde upp utanför dörren med en påse godis i ena handen och "Under belägring" i den andra. Det blev början på något som kom att bli stort.
Första halvåret var dock inte riktigt optimalt, det var lite hit och dit. Lite ihop och lite isär, fram och tillbaka men vi kunde under den här tiden ändå inte riktigt bryta helt med varandra. Till slut kände jag dock att det här går inte, jag mådde kass av hela situationen och sa till honom att antingen fick vi bestämma att vara tillsammans eller också ville jag aldrig se honom igen. Nu, 10 år senare, äger vi en hästgård, är gifta och har världens sötaste lilla dotter ihop och vårat förhållande är starkare än nånsin!

Spelar gör vi fortfarande, i samma orkester som då. Musiken har inte bara gett oss varandra utan även många oförglömliga minnen, vänner, fantastiska upplevelser och många, många skratt. Hade det inte varit för musiken så hade vi förmodligen inte varit där vi är idag, så tack alla som någonsin varit inblandade i våran musikaliska bana!