Den som väntar på Fs29...

...väntar alltid för länge? Om 4 veckor har han åkt. Då har vi väntat färdigt. Då är det på riktigt. Att vänta känns just i nuläget som att riva av ett stort plåster väldigt långsamt på ett ställe där man har riktigt mycket hår. Väntan tar på alla just nu. Det är nära men ändå långt bort. Alla familjens medlemmar har sina funderingar på den kommande missionen utifrån sin egen syn. Familjens minsta, Mini, har många frågor och funderingar kring varför pappa inte är hemma när hon fyller 4 i sommar. Den stora som tidigare i bloggen kallats Lillan känner oro för att något ska hända pappa. Och jag funderar nog mest på hur jag ska få ihop det och hur jag ska orka hålla styrkan och modet uppe när dipparna kommer. Den emotionella berg och dalbanan som snart rullar igång är jobbig. Det svänger fort och väldigt små saker kan kännas som att bestiga ett berg ibland. Så nu sänker jag tempot, försöker fokusera på det viktigaste och det som ger positiv energi i så stor utsträckning som möjligt. Jag kommer inte ha råd med något annat. Fs29 kommer att bli tyngre än Fs19 men jag kommer att klara det med!