En tillfällig svacka

Kom hem från jobbet med ganska gott mod och ambitionen om att få något gjort. Jag har påbörjat ett litet projekt med min hästtransport som behöver en liten uppfräschning och tänkte att jag skulle hinna börja måla den lite idag.
Väl hemma så kände jag mig helt plötsligt trött, pratade med maken som vanligt direkt när jag kom hem och kände då hur allt bara kom över mig. Plötsligt kändes allt tungt, och jag känner inte att jag räcker till. Jag hinner inte med allt jag vill och behöver få gjort här hemma. Får jag gjort något ute så är det ingen som har tagit ifrån mig arbetet på insidan huset under tiden heller. Det finns något som ska göras hela tiden. Det finns alltid disk, tvätt, städning inne och diverse olika sysslor ute som någon måste göra för att hålla allt i rullning. Vem ska göra det då? Jo det är ju jag!
På veckorna finns inget utrymme för att hinna med så mycket mer än att laga middag och lägga Lillan sen är dagen slut. Måndagar är jag hemma tidigast 19.30 så då hinner jag ingenting utöver att jobba. Tisdag och onsdag är jag hemma 17.00 och Torsdagar kl 16.00. Fredagar är jag ledig, i alla fall från jobbet. De brukar gå åt till disk, tvätt, städning, uträtta ärenden och eventuellt storhandla. Sen kommer helgen och då ska jag hinna med allt det där andra som inte bara är vardags sysslor men som också behöver bli gjort. Till detta kan också läggas alla andra kringliggande måsten, bilen som ska på service, besiktigas, telefonsamtal som måste ringas för att kolla upp vissa saker, tider som ska passas till olika ändamål, alla sådana mycket små saker egentligen men som bara får mig att vilja skrika rakt ut!!!!
Nånstans upp i alla måste ska jag hinna vara en bra mamma också. Jag är en bra mamma på det sättet att hon har rena kläder, får mat varje dag och har det bra på det sättet men jag är ingen bra kvalitetsmamma. Jag hinner helt enkelt inte alltid leka med henne och vara närvarande på det sättet. Och nu sitter jag här och känner mig rutten på alla möjliga sätt och att jag inte räcker till åt något håll. Nu kommer alla känslorna på samma gång. Samtidigt mitt upp i allt så är jag trött vilket inte gör saken bättre. Att säga "Jag orkar inte mer!" ligger nära till hands men jag ska inte säga det, jag ska kämpa på, har jag klarat det så här långt så ska jag klara lite till.
Jag antar att det är nu man egentligen ska ringa till alla de där vännerna som sa "Är det nåt så ring bara, du vet vart vi finns" men jag orkar inte prata med nån, det känns bara som ännu en belastning. Jag vill bara vara tyst en stund och få vara i fred och vila.
Jag vet att dessa känslor bara är tillfälliga, jag känner så här bara just nu. Får jag sova i natt så kommer de inte att finnas kvar i morgon, jag vet ju det men bara för att det är så så känns det inte mindre jobbigt just nu för det.
Nu ska jag gå och lägga mig och vakna upp till mitt vanliga pigga och glada jag imorgon! God natt!

Att sakna en pappa...

Lillan sitter i sin bilstol på vägen hem från några bekanta. Hon är trött efter dagens äventyr och hon tittar på mig med sjumilablicken och säger tyst "Ja sakaj min pappa. Pappa komme snat hem. Pappa ä i Apsastan..."

Nu har han varit borta i 4 och en halv vecka och det är lika lång tid innan han kommer hem på sin andra Leave. Det är den längsta perioden mellan två leave just nu och nu har vi gjort halva tiden.
Efter att han åkt tillbaka var Lillan väldigt anti sin pappa under en period. Hon ville inte prata om honom och inte prata med honom i telefonen. Hon sa ibland "pappa äska inte mig" och frågade jag henne om hon saknade honom blev hon arg och skrek "Nej!". Hennes reaktion var helt normal och det var hennes sätt att visa sitt misstycke över situationen och hennes sätt att straffa pappa för att han gjorde så mot henne. Mitt sätt att hantera situationen var att prata mycket om pappa. Prata om allt roligt vi gjorde när han var hemma på Leave, prata om vad vi trodde att han gjorde just då därnere i Afghanistan. När vi åt middag så pratade vi om vad pappa fick att äta i Afghansitan, den pedagogiska förmågan sattes på prov.
Det var jobbigt att höra henne säga de där orden om att hon inte trodde att pappa älskade henne för mig. Hur det kändes i pappas hjärta kan jag bara föreställa mig. För honom var det förmodligen mycket värre än han har sagt till mig.

Men nu har det som tur är vänt. Nu pratar hon gärna med pappa och berättar om vad hon har gjort och vad hon ska göra. Hon hittar på egna små historier om vad pappa gör i Afghanistan och säger att hon saknar honom.
Varje kväll när hon ska sova så säger jag alltid "God natt, mamma älskar dig och pappa älskar dig" men härom kvällen så sa jag bara att mamma älskar henne. De stora blå spärrades då upp, nappen togs ur den lilla munnen och hon sa mycket bestämt "pappa äska mig åsså!"
Något som hon har fullständigt rätt i!

Tillräckligt otillräcklig!

Vardagen är tillbaka och alla måsten hänger över huvudet igen. Upp på morgonen (6.00), göra sig i ordning, väcka Lillan, få på henne kläder, ut i bilen och iväg till dagmamma. (7.15) Lämna Lillan och sätta sig i bilen och köra de 4.3 milen till jobbet. (8.00) Jobba sina 8 timmar, (16.00) ut i bilen igen och 4.3 mil tillbaka hemåt. (16.45) Hämta Lillan och åka direkt till mormor och morfar med henne de dagar jag tänkt rida. Stressa sig igenom stallsysslorna lite för att inte bli allt för sen. (ca 18.30) Hämta Lillan hos mormor och morfar, åka hem. Slänga ihop lite middag, äta och prata om dagen, prata det dagliga samtalet med maken. Duscha Lillan, borsta tänderna, ta på pyjamasen och sedan mysa i soffan en stund. (20.00) Dags att gå upp i sängen, läsa Castor bakar för miljonte gången, släcka lampan, säga "god natt, älskar dig. Vi ses imorgon"
En stunds lugn och ro lägger sig över huset. Nåt att se på Tv? Nähä, då blir det en stund vid datorn.
(22.00) Trött! Dags att sova för imorgon börjar det om igen...

All respekt åt alla ensamstående föräldrar därute, det är kämpigt ibland. Man orkar inte alltid, man hinner sällan med allt som ska göras, det går på löpande band det mesta men det tar sig framåt. Ganska ofta kväver alla måsten ens tillgänglighet som förälder, en räcker inte alltid till. Det är då man saknar tvåsamheten, familjelivet och någon att dela ansvaret med. Till skillnad från alla andra ensamstående föräldrar så är mitt ensamstående högst tillfälligt, jag är bara ensam i ca 3,5 månad till sen är det över, förutsatt att han kommer hem hel. Då är vi två igen och under den tiden som jag har varit ensam har jag inte behövt tänka på några ekonomiska besvär. Jag har inte behövt vrida och vända på slantarna för att få det att gå ihop som många, många ensamstående faktiskt tvingas till. Å andra sidan så har de ensamstående heller inte nån partner att oroa sig för. Ingen som sitter på andra sidan jorden i ett land som befinner sig i krig och den ständiga oro som det bär med sig. Det finns för och nackdelar med allt och det är kanske tur på nåt sätt...

Bollen är i rullning!

Han ringde förut, det dagliga samtalet. Han frågade hur vi hade det och hur det gick med allt här hemma. Jag svarade som det var, det är bra, vardagen har börjat rulla på igen i och med att semestern är slut och vi har det så bra vi kan ha det.
-"Vill du att jag ska komma hem?"
Jag blev lite ställd av frågan, den var så direkt.
-"Nä, jag klarar mig. Det är ingen fara, det går bra"
-"Blir det för jobbigt så säg bara till så skiter jag i det här och kommer hem. Jag vill inte riskera något mellan oss bara för att jag gör det här"
Det var något väldigt fint i det han sa. Behöver jag räddas så räddar han hellre mig än världen. Det är inte blommor och choklad, det är äkta kärlek!

Tanken på att jag vill ha hem honom så mycket att jag skulle vilja att han avbröt missionen har aldrig slagit mig. Visst är det jobbigt att vara ensam ibland. Det är jobbigt att han inte är hemma rent fysiskt. Att inte kunna krama och pussa på honom. Det blir ibland väldigt jobbigt när faktum om allt som ska göras kommer över mig men dessa känslor varar aldrig längre än en dag eller någon timme sen är det som vanligt igen och jag kör bara på i vardagen som på nåt vis är det bästa sättet att tackla situationen. Sen kan jag erkänna att det i nuläget är mest jobbigt att vara hästägare mitt upp i allt annat. Hästen tar mycket tid varav ridningen är en ganska liten del. Än så länge går det bra men snart kommer installningen och då blir det jobbigare. Då medför det en väldig massa kringuppgifter som inte är roliga men nödvändiga. Men samtidigt så hade jag inte haft min häst så hade jag inte mått lika bra som människa heller! Hon laddar mina batterier!
Man ska väl inte ojja sig över en självvald situation kanske, att jag får "skylla mig själv" har jag fått höra, kanske inte rakt ut men mellan raderna. Och visst, jag får väl skylla mig själv för att jag är intresserad av hästar istället för någon mer lättskött hobby. Jag är fullt medveten om mina val i livet och vad de innebär, men jag vill inte ha det på nåt annat sätt! Och jag får "skylla mig själv" att jag är ensam med allt nu eftersom jag har "släppt iväg honom!"
Men jag är stolt över att jag har gett honom den här möjligheten att förverkliga sin dröm! Jag fixar det här!
Bollen rullar och den kommer att rulla hela vägen in i mål!

Back to work!

Nu är den slut, semestern! I morgon ringer väckarklockan kl 6 igen och det är dags att lämna Lillan hos "världens bästa dagmamma" och åka till jobbet, vardagen står för dörren...
En del av mig vill inte till jobbet imorgon och en del vill. Det ska bli skönt med de vardagliga rutinerna igen men med det så kommer ju allt ansvar som det innebär och som jag själv måste stå för. Samtidigt så går vi mot den mörka, blöta och tråkiga delen på året. Snart är det dags att bära in ved, tända i brasan, stalla in hästarna och gå upp extra tidigt för att hinna fodra, mocka och släppa ut dom på morgonen innan jobbet. Det känns som att det kommer bli en lång höst.
Fördelen är dock att maken har två leave perioder kvar innan december då missionen är slut för gott. Han kommer hem vecka 38-40 och vecka 44-46 och den 19 december är det slut på allt.

Nu har han varit ute på uppdrag sedan natten till fredag, jag har inte pratat med honom sen i torsdags men han har skickat två sms. Förmodligen är han tillbaka på campen imorgon så att han kan ringa igen, det ska bli skönt att få prata med honom lite. Just nu är saknaden ganska stor...
Kan det inte bli 19 december snart?!

"Allt är OK" sms......

Torsdags förra veckan hände det. Han ringde först det vanliga samtalet som kommer varje dag. Vi pratade lite om ditt och datt och sa sedan hejdå. En timme senare ungefär så ringde han igen. Nu lät han allvarligare. Han sa att de skulle åka ut under natten och han visste inte när de skulle kunna vara tillbaka. Jag hörde på hans röst att det var något som inte stämde. Han sa att han skulle höra av sig så fort han kunde och om han inte kom tillbaka till campen under fredagen så skulle han i alla fall skicka ett sms.
Fredagen kom och jag väntade på att höra något ifrån honom. Under eftermiddagen kom det till slut. "Vi har varit i en sammanstötning. Allt är okej! Jag ringer så fort jag kan"
Det visade sig att de hade blivit beskjutna under ett uppdrag i ett område som är oroligt. De blev beskjutna på långt håll och det var ingen större fara men ändå, de var fortfarande beskjutna! Jag gick hela kvällen och väntade på samtalet, jag ville bara höra hans röst! Till slut ringde han och det var väldigt skönt att få prata med honom och få veta mer om vad som hänt.

I skrivandets stund är han åter tillbaka på uppdrag i samma område. Han ringde igår och sa då att de skulle åka tillbaka dit under natten till idag och att de kunde bli ute ända upp till 4 dygn. Han skulle försöka skicka ett sms idag och bara höra av sig. Än är telefonen väldigt tyst. Jag kollar alla hemsidor med info och det har i alla fall inte hänt några incidenter så det är väl bara att hålla huvudet kallt och inte oroa sig men det ska bli väldigt skönt att höra från honom när än det nu blir...