Att sakna en pappa...

Lillan sitter i sin bilstol på vägen hem från några bekanta. Hon är trött efter dagens äventyr och hon tittar på mig med sjumilablicken och säger tyst "Ja sakaj min pappa. Pappa komme snat hem. Pappa ä i Apsastan..."

Nu har han varit borta i 4 och en halv vecka och det är lika lång tid innan han kommer hem på sin andra Leave. Det är den längsta perioden mellan två leave just nu och nu har vi gjort halva tiden.
Efter att han åkt tillbaka var Lillan väldigt anti sin pappa under en period. Hon ville inte prata om honom och inte prata med honom i telefonen. Hon sa ibland "pappa äska inte mig" och frågade jag henne om hon saknade honom blev hon arg och skrek "Nej!". Hennes reaktion var helt normal och det var hennes sätt att visa sitt misstycke över situationen och hennes sätt att straffa pappa för att han gjorde så mot henne. Mitt sätt att hantera situationen var att prata mycket om pappa. Prata om allt roligt vi gjorde när han var hemma på Leave, prata om vad vi trodde att han gjorde just då därnere i Afghanistan. När vi åt middag så pratade vi om vad pappa fick att äta i Afghansitan, den pedagogiska förmågan sattes på prov.
Det var jobbigt att höra henne säga de där orden om att hon inte trodde att pappa älskade henne för mig. Hur det kändes i pappas hjärta kan jag bara föreställa mig. För honom var det förmodligen mycket värre än han har sagt till mig.

Men nu har det som tur är vänt. Nu pratar hon gärna med pappa och berättar om vad hon har gjort och vad hon ska göra. Hon hittar på egna små historier om vad pappa gör i Afghanistan och säger att hon saknar honom.
Varje kväll när hon ska sova så säger jag alltid "God natt, mamma älskar dig och pappa älskar dig" men härom kvällen så sa jag bara att mamma älskar henne. De stora blå spärrades då upp, nappen togs ur den lilla munnen och hon sa mycket bestämt "pappa äska mig åsså!"
Något som hon har fullständigt rätt i!