En tillfällig svacka

Kom hem från jobbet med ganska gott mod och ambitionen om att få något gjort. Jag har påbörjat ett litet projekt med min hästtransport som behöver en liten uppfräschning och tänkte att jag skulle hinna börja måla den lite idag.
Väl hemma så kände jag mig helt plötsligt trött, pratade med maken som vanligt direkt när jag kom hem och kände då hur allt bara kom över mig. Plötsligt kändes allt tungt, och jag känner inte att jag räcker till. Jag hinner inte med allt jag vill och behöver få gjort här hemma. Får jag gjort något ute så är det ingen som har tagit ifrån mig arbetet på insidan huset under tiden heller. Det finns något som ska göras hela tiden. Det finns alltid disk, tvätt, städning inne och diverse olika sysslor ute som någon måste göra för att hålla allt i rullning. Vem ska göra det då? Jo det är ju jag!
På veckorna finns inget utrymme för att hinna med så mycket mer än att laga middag och lägga Lillan sen är dagen slut. Måndagar är jag hemma tidigast 19.30 så då hinner jag ingenting utöver att jobba. Tisdag och onsdag är jag hemma 17.00 och Torsdagar kl 16.00. Fredagar är jag ledig, i alla fall från jobbet. De brukar gå åt till disk, tvätt, städning, uträtta ärenden och eventuellt storhandla. Sen kommer helgen och då ska jag hinna med allt det där andra som inte bara är vardags sysslor men som också behöver bli gjort. Till detta kan också läggas alla andra kringliggande måsten, bilen som ska på service, besiktigas, telefonsamtal som måste ringas för att kolla upp vissa saker, tider som ska passas till olika ändamål, alla sådana mycket små saker egentligen men som bara får mig att vilja skrika rakt ut!!!!
Nånstans upp i alla måste ska jag hinna vara en bra mamma också. Jag är en bra mamma på det sättet att hon har rena kläder, får mat varje dag och har det bra på det sättet men jag är ingen bra kvalitetsmamma. Jag hinner helt enkelt inte alltid leka med henne och vara närvarande på det sättet. Och nu sitter jag här och känner mig rutten på alla möjliga sätt och att jag inte räcker till åt något håll. Nu kommer alla känslorna på samma gång. Samtidigt mitt upp i allt så är jag trött vilket inte gör saken bättre. Att säga "Jag orkar inte mer!" ligger nära till hands men jag ska inte säga det, jag ska kämpa på, har jag klarat det så här långt så ska jag klara lite till.
Jag antar att det är nu man egentligen ska ringa till alla de där vännerna som sa "Är det nåt så ring bara, du vet vart vi finns" men jag orkar inte prata med nån, det känns bara som ännu en belastning. Jag vill bara vara tyst en stund och få vara i fred och vila.
Jag vet att dessa känslor bara är tillfälliga, jag känner så här bara just nu. Får jag sova i natt så kommer de inte att finnas kvar i morgon, jag vet ju det men bara för att det är så så känns det inte mindre jobbigt just nu för det.
Nu ska jag gå och lägga mig och vakna upp till mitt vanliga pigga och glada jag imorgon! God natt!