Jag har hittat henne!

För ett år sedan började jag tappa bort henne. Hon den där väldigt energiska personen som alltid har bott i mig. Hon som alltid varit så effektiv och fått mycket gjort på kort tid. Hon som alltid haft nåt projekt på gång och samtidigt som hon genomfört ett, tänkt ut nästa.

Hon försvann förra året. Hon hamnade i en situation på jobbet som inte var bra. Ett arbetslag som inte fungerade. Där hon la för mycket på sig själv och sin egen prestation för att få verksamheten att fungera. Mentalt jobbade hon dygnet runt. Försökte lösa allt även om det var omöjligt. Hon såg dagligen hur våra små brukare tvingades vara i en psykisk miljö som ingen borde få vistas i. Tillslut gick det inte längre. Det var dags att stå upp för dom. Föra deras talan och sätta stopp för det som hände i den miljön som ska vara den tryggaste utanför deras hem.

Hon tog rejält med stryk påvägen. Hon var sliten, långt in i det innersta. Väggen stod rakt framför henne och hon kraschade in i den.
Hon sjukskrev sig de sista veckorna på året för att mentalt komma igen. Bytte arbetsplats och kollegor och började komma tillbaka till sig själv. Hela våren gick ändå utan att den där sista gnistan återkom. All den där energin som en gång fanns hade inte riktigt hittat tillbaka, den sista lilla delen av henne fattades fortfarande.
Så efter 4 veckors semester med mycket vila och slappade vaknade hon plötsligt upp en morgon och var full av energi igen! Hon satte igång med projekt och genomförde dem. Återigen tänkte hon framåt, mot nästa och fyllde sista semesterveckan med att förverkliga projekt med samma bestämda envishet som hon brukade ha. Hon var tillbaka. Jag är mig själv igen!

Leave 1 over and out

Så kom dagen som jag tänkt på i 2 veckor men försökt förtränga. Det var Slut på första leaven. Taxin rullade in för att hämta mannen i mitt liv igen.
Vi fick 13 dagar tillsammans den här gången. 13 dagar blandade av skratt, kärlek, ömhet, vardag och diskussioner kring livet och dess motgångar.
Målet var att hålla så många av dessa dagar så obokade som möjligt, det är inte helt lätt. Det är många som vill passa på att ses, en del som måste göras och så vill man bara vara också. Vi lyckades ändå hyfsat men 13 dagar är inte mycket när det är de enda man får på 5,5 månad.
Men det som inte får en att ge upp gör att man blir starkare sägs det ju. Fast jag hade helst velat att han stannat hemma hos oss idag. Det är 12 veckor till nästa leave. Det känns som en evighet just nu men det får gå....dag för dag, vecka för vecka...

Ge mig leave nu!

7 veckor har passerat sen rotation. Om en vecka är det äntligen dax för första leaven. Just nu går tiden inte riktigt fort nog! Nu vill vi verkligen ha hem honom lite! Jag längtar, barnen längtar och han längtar! Min semester drar igång på måndag och på tisdag kommer han hem och så får vi 13 dagar ihop innan leaven är Slut. Vi ska mötas i Malmö och spendera de första nätterna tillsammans på lite semester. Vi ska bara vara tillsammans, titta på fina hästar och kanske hälsa på en vän. Sen ska vi bara vara hemma och det ska bli väldigt skönt.
Till nästa leave är det sen 12 veckor...det är långt. Det är 4 veckor till mot hur det varit nu. Men som alla säger "det går allt fort ska du se". Ja, eller hur! Världens mest tröttsamma kommentar...
Men nu ska jag fokusera på våra 13 goa dagar tillsammans så får jag ta tag i dom andra 12 veckorna när dom kommer.

Motgångar gör en starkare

Nu har vi klarat det första 4 veckorna av första perioden. Det har varit kämpigt de sista 2 veckorna. Djur som vart sjuka, barn som brutit armen och tid som inte räcker till åt nått håll...
Jag saknar honom när gräset växer fortare än jag har tid att klippa det. När jag fortfarande inte hunnit ta ogräset på grusgången ens första gången i år. När paddock behöver harvas. När tvättstugan svämmar över, kylskåpet gapar tomt, ungarna bara bråkar och slåss. När listan av telefonsamtal som måste ringas blir längre och längre. När ungar ska hämtas och lämnas, avslutningar ska gås på och alla lappar med tider och platser bara ligger på rad. När jag måste uträtta alla ärenden på rasten för att jag inte har nån annan tid.
Och när jag bara vill göra något för mig utan att ha dåligt samvete för barnen...

Men hur gärna jag än hade velat ha honom hemma för att kunna hjälpa mig med alla vardagliga saker så saknar jag honom ännu mer när jag väl får sjunka ner i soffan på kvällen när ungarna sover. När jag velat ha hans famn att krypa upp i. Ha någon att pussa God natt innan jag somnar. Kunna sitta kvar och ha någon att prata om dagen med när ungarna gått från matbordet.
Saknar honom som min själsfrände mest av allt...allt annat löser jag tillslut...

Idag är ingen vanlig dag..

...för idag är det min mosters födelsedag!
Min moster är en fantastisk underbar, rolig och klok kvinna. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om henne och hon finns alltid där för mig och min familj. Hon betyder jättemycket för mig och det är alltid roligt att träffa henne.
Hon säger en del kloka saker och en sak som hon sa vid ett tillfälle har jag verkligen tagit till mig. Det är förmodligen 15 år sedan och vi pratade om livet och framtiden. Hon sa då orden "det är bra att alltid ha förmågan att kunna stå på egna ben och inte vara beroende av någon för att kunna leva sitt liv"
Den meningen har jag haft med mig sen dess och i praktiken menade hon att det är viktigt att skaffa sig en utbildning till ett yrke som man trivs med. Skaffa ett fast jobb som i sin tur ger en inkomst som man kan klara sig på om man blir ensam också. Att inte behöva känna sig beroende av någon annan för att klara av sitt liv helt enkelt.

Så jag skaffade mig en utbildning till ett jobb som jag trivs med och som ger en inkomst som jag kan leva på och som jag skulle klara mig och barnen på om något skulle hända.  Man vet aldrig vad som händer i livet men jag vet att jag kan vara oberoende och självständig om det skulle krävas av mig.
Så tack min goa moster för att du är du och att du finns i mitt liv och ett stort Grattis på din härliga sommardag!

Drömmar

För ungefär 5 år sedan hälsade jag på min farfar då han låg på sjukhus och kämpade mot sin cancer. Han hade då redan kämpat i många år och började själv inse att slutet inte var långt bort. Han berättade om saker han gjort i sitt liv som han var glad att han gjort. Han berättade även om sånt som han hade velat göra men som inte farmor hade velat och därför hade han inte fått göra det. Jag hörde på hans röst när han berättade att han verkligen var ledsen för de upplevelser som han inte fått med sig.

Hans berättelse har följt med mig sen dess. Den påverkar mig även nu och den påverkade mig när maken kom hem och sa att han ville söka utlandstjänst igen. Det är en del i hans dröm om vad han vill göra i sitt liv. En dröm som i allra högsta grad involverar mig och barnen. Jag måste vara införstådd i det och till 100% med på att genomföra det för att det ska gå. Så det är ett gemensamt beslut att han skulle åka igen och jag är med på att få det att fungera.
Att leva ihop är också att stötta varandra att just få uppleva och genomföra sina drömmar. Mina drömmar om saker jag vill göra i mitt liv får stå tillbaks just det här året men jag vet att när det är dags för mig att förverkliga dom så kommer han att ställa upp för mig. Så den dagen det är dags för våra Slut hoppas jag att vi kan tänka tillbaks på allt vi gjort och inte det vi inte tillåtit varandra att göra.

Att låna ut pappa till landet osams

Nu är det två veckor sedan vi började den här resan. Än så länge förflyter det bra. Barnen tar situationen bättre än jag riktigt vågade hoppas på dom kvällarna innan när den stora prinsessan var otröstlig innan hon skulle sova.
En av dom där kvällarna satt vi på sängen och gick igenom vad hon kände och var orolig för.
Jag kände där och då att jag ville vända hennes oro från pappa och omvandla den till det positiva som pappa förhoppningsvis kan vara med att genomföra för någon annan i Afghanistan.

I mitt yrke som förskollärare har det fallit sig så att dom förskolor som jag jobbat på har haft det gemensamt att de legat i invandrartäta områden. Jag har mött barn och föräldrar från hela världen, alla med olika livsöden bakom sig.
För nån dryg månad sen började en ny pojke på förskolan där jag jobbar. Pojken kom från just Afghanistan med ett alldeles eget öde i sitt bagage.
Han flydde tillsammans med sina föräldrar från sitt hemland för att de tillsammans skulle kunna få ett bättre liv någon annanstans. Påvägen mot Medelhavets kust avlider hans mamma. Pojken och hans pappa får fortsätta utan en älskad familjemedlem för att korsa Medelhavet mot ett bättre liv. Under resan över havet går båten under. Pojken räddas ur vattnet efter många timmar men hans pappa överlever inte.
Så kommer han till Sverige, ett nytt land med ett nytt språk där han inte förstår ett ord och ingen förstår honom och med hans största trygghet tagen ifrån honom. Han bor nu hos släktingar och har fått börja på förskolan.

Jag berättar för henne om pojken, hans livsöde och hur han förlorat båda sina föräldrar för att nångång förhoppningsvis kunna få det lika bra som hon har det. Jag frågar henne sen om hon inte kan tänka sig att låna ut sin pappa några månader för att han ska kunna hjälpa någon eller några att få det lite bättre och kunna bo kvar i sitt land.
Hennes stora tårfyllda ögon slutar att rinna och hon nickar till svar. Hon kramar sitt gosedjur och vi säger god natt. Hon somnar tryggt i sin säng i landet lagom.

Landar in i verkligheten

En helg i Maj varje år åker vi till Danmark med ett glatt gäng av makens kollegor med respektive. I år sammanföll det med min första gräsänkahelg. Först tvekade jag lite att åka med själv men tänkte att det skulle bli kul ändå och skönt att komma iväg själv och bara behöva tänka på mig själv lite.
Det blev en lugn och skön helg. Det hela går ut på att koppla av, umgås och äta gott tillsammans.

Barnen fick också en bra helg med farmor, farfar, faster, farbror, kusinen och ett besök på Astrid Lindgrens Värld.
Tyvärr blev den stora magsjuk och vi fick vara hemma igår. Den lilla åkte också på det igår och nu håller jag tummarna att själv slippa...
Den stora har stor dansavslutning ikväll och tyvärr måste jag och lillan stanna hemma. Farmor rycker ut och är med och tittar och får filma så att vi också får se. Får skicka filmen till pappa också så att han också får se.

Idag gick vi ut en sväng så barnen skulle få lite luft. Lillan sprang runt med sin springcykel en stund sen frågade jag henne om hon ville testa den riktiga cykeln. Det ville hon. Hon fick lite hjälp först men sen testade hon helt själv och fixade det perfekt. Mamman fick filma så att även den filmen kan skickas till pappa. Att få honom delaktig i barnens liv och framsteg är viktigt och det är smidigt med dagens teknik. Han missar tyvärr en del när han är borta men jag får göra det bästa jag kan för att göra honom delaktig. Jag beundrar honom för att han klarar av att vara ifrån barnen så länge. Jag hade längtat ihjäl mig!

I väntan på Affe

Hörde från maken senast igår kväll. Dom mellanlandade då på Kastrup. Därifrån skulle dom vidare till Turkiet-Kabul-Mazar och han visste inte när han kunde höra av sig nästa gång...

Klockan ringde 5.15 även idag. Kollade mobilen efter meddelanden det första jag gjorde. Nä, inget från honom.
Väckte barnen och packade en frukostkorg till mig och den stora prinsessan. Vi skulle åka till Göteborg till en läkare med henne. Först iväg med lillasyster till dagmamma och sen raka spåret till Götet.
Väl klara hos läkaren åkte vi ner på stan och hade en riktig tjejdag bara vi två, det händer för sällan! Lite shopping först, sen lunch och ett besök på största godisaffären innan vi styrde hemåt. Efter ett stopp på en hästsportbutik påvägen hem var även mamman färdigshoppad och enormt kaffesugen.

Lillasyster är hämtad och barnen roar sig med sin nya leklera vid köksbordet. Mamman ligger på soffan och skriver och avnjuter en enorm kopp kaffe. Ute regnar det...

Har fortfarande inte hört nåt från honom. Jag vet att det kanske kunde bli såhär idag, han kanske inte kan höra av sig men det är lite jobbigt att inte veta om han är framme. Är inte orolig att nåt har hänt direkt men hade gärna velat veta var i världen han befinner sig. Han är en person som man alltid får tag på, eller som alltid hör av sig så det känns konstigt när det är helt tyst. Det är bara att vänta vidare...

Det har börjat nu!

Det är söndag. Klockan ringer 7.30. Stänger av klockan och tänker ett par sekunder, just det, det är den dagen idag. Väcker den stora prinsessan som sovit mellan oss och samtidigt har den lilla vaknat och kommer in till oss. Vi måste gå upp nu, pappa ska åka idag. Vi går ner på undervåningen. Han har ätit, klätt på sig och håller på att borsta tänderna. Vi hinner sätta oss i soffan tillsammans en stund innan taxin kommer. Det är ganska tyst. Han håller om oss allihop i sina stora armar och vi kramar den sista närheten ur varandra för den här gången. För de nästkommande 8 veckorna fram till första leaven. Så kommer taxin. Han kramar barnen och talar om hur mycket han älskar dom. Tårarna rinner ner för deras kinder. Pappa får kämpa för att hålla ihop. Han tar sina grejer, kramar och pussar oss allihop en gång till och sen går han ut till bilen. Vi sätter oss i trappan och tittar på taxin när den rullar iväg... Nu har det börjat på riktigt...

Den som väntar på Fs29...

...väntar alltid för länge? Om 4 veckor har han åkt. Då har vi väntat färdigt. Då är det på riktigt. Att vänta känns just i nuläget som att riva av ett stort plåster väldigt långsamt på ett ställe där man har riktigt mycket hår. Väntan tar på alla just nu. Det är nära men ändå långt bort. Alla familjens medlemmar har sina funderingar på den kommande missionen utifrån sin egen syn. Familjens minsta, Mini, har många frågor och funderingar kring varför pappa inte är hemma när hon fyller 4 i sommar. Den stora som tidigare i bloggen kallats Lillan känner oro för att något ska hända pappa. Och jag funderar nog mest på hur jag ska få ihop det och hur jag ska orka hålla styrkan och modet uppe när dipparna kommer. Den emotionella berg och dalbanan som snart rullar igång är jobbig. Det svänger fort och väldigt små saker kan kännas som att bestiga ett berg ibland. Så nu sänker jag tempot, försöker fokusera på det viktigaste och det som ger positiv energi i så stor utsträckning som möjligt. Jag kommer inte ha råd med något annat. Fs29 kommer att bli tyngre än Fs19 men jag kommer att klara det med!