En av dom där kvällarna satt vi på sängen och gick igenom vad hon kände och var orolig för.
Jag kände där och då att jag ville vända hennes oro från pappa och omvandla den till det positiva som pappa förhoppningsvis kan vara med att genomföra för någon annan i Afghanistan.
I mitt yrke som förskollärare har det fallit sig så att dom förskolor som jag jobbat på har haft det gemensamt att de legat i invandrartäta områden. Jag har mött barn och föräldrar från hela världen, alla med olika livsöden bakom sig.
För nån dryg månad sen började en ny pojke på förskolan där jag jobbar. Pojken kom från just Afghanistan med ett alldeles eget öde i sitt bagage.
Han flydde tillsammans med sina föräldrar från sitt hemland för att de tillsammans skulle kunna få ett bättre liv någon annanstans. Påvägen mot Medelhavets kust avlider hans mamma. Pojken och hans pappa får fortsätta utan en älskad familjemedlem för att korsa Medelhavet mot ett bättre liv. Under resan över havet går båten under. Pojken räddas ur vattnet efter många timmar men hans pappa överlever inte.
Så kommer han till Sverige, ett nytt land med ett nytt språk där han inte förstår ett ord och ingen förstår honom och med hans största trygghet tagen ifrån honom. Han bor nu hos släktingar och har fått börja på förskolan.
Jag berättar för henne om pojken, hans livsöde och hur han förlorat båda sina föräldrar för att nångång förhoppningsvis kunna få det lika bra som hon har det. Jag frågar henne sen om hon inte kan tänka sig att låna ut sin pappa några månader för att han ska kunna hjälpa någon eller några att få det lite bättre och kunna bo kvar i sitt land.
Hennes stora tårfyllda ögon slutar att rinna och hon nickar till svar. Hon kramar sitt gosedjur och vi säger god natt. Hon somnar tryggt i sin säng i landet lagom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar