Har precis lagt ifrån mig "Krigare" av Johanne Hildebrandt. Hon följde soldaterna på plats i Afghanistan under Fs19, samma mission min man deltog i under 2010.
Jag är ingen läsmänniska, läser sällan böcker och de som jag läst för nöjes skull är väldigt få. Maken fick med sig ett ex av boken efter Fs19 återträff och han läste den direkt. Jag tänkte hela tiden att jag också ska ta tag i den om än med inte lika stor entusiasm utan mer för att jag känner att jag måste ha läst den.
Så en dag förra veckan satte jag igång. Boken börjar vid Livgardet under utbildningen av soldaterna och följer dom sedan genom avsked av anhöriga till insatsområdet, genom strider, trötthet, möte med lokalbefolkningen, hemlängtan, skador, värme, brist på stöd, och förlusten av en stupad kamrat.
Även om det nu är ett år sedan maken återvände från afghanistan är förra årets minnen ganska levande. Vi pratar ofta om Afghanistan, saker som hände både där och här under förra året. Jag tänker inte på det jämt men det finns liksom där hela tiden och det har på nåt sätt blivit ett före och efter Fs19 i livet.
Situationer som uppstod därnere under missionen som maken var inblandad i finns delvis med i boken. Jag känner igen personer, händelser och känslor som beskrivs. Man kommer ihåg magkänslan som kom vid första rapporten om att Fs19 vart i en strid, känslan som kom vid rapporter om skadade och känslan som kom vid rapporten av Kenneth Wallins död. Även om jag visste vad som väntade när jag började läsa, jag hade ju liksom "redan sett filmen" och visste hur den slutade så var det skillnad att se den skildrad från plats, det bli ju aldrig detsamma för oss som är hemma.
Det är en viktig bok i den meningen att det faktiskt ger en bild av livet därnere och vad det är Sveriges soldater på plats genomlider och jobbar för. Den lyfter även vissa viktiga politiska aspekter av insatsen som inte riktigt kommer fram i media här hemma.
Den ger även en lite tydligare bild av landet Afghanistan och dess invånare. Beskrivningen av en förlossningsavdelning på det lokala sjukhuset lämnar en inte oberörd. Inte heller när det beskrivs hur barn och kvinnor utnyttjas och förtrycks och männen tvingas till både det ena och andra av talibanerna för att få behålla livet. Man blir gång på gång tacksam över att man bor i Sverige.
