Minnen som värmer!

Igår var det äntligen dags, årets tripp till Göteborg och Euro Horse på Svenska Mässan! Inköpslistan var ganska lång i år och några av sakerna på den blev riktiga fynd!
Mitt i vimlet av besökare träffade jag två gamla bekanta ansikten. Två systrar som det har spenderats mycket stalltid tillsammans med. Stora systern och jag började våran ridkarriärer ihop en gång för snart 22 år sedan. Varje tisdag träffades vi i ett kallt ridhus på ridskolan och red ihop. Vi umgicks mycket under många år och vi hade sjukt roligt ihop. En sån där vän som när vi inte träffades så kunde vi prata i telefon med varandra i timmar...till övriga familjens förtret.
När jag fick en egen ponny så hade jag henne hos en släkting på somrarna och min kompis hade en sköthäst i samma stall. Dom somrarna var för härliga. Vi red långa turer ut i skogen, galopperade som tokar på långa raksträckor och hade trevliga pysselstunder i stallet när det regnade FÖR mycket ute. Många odödliga komentarer myntades då!
Sen ändrades livet lite. Vi slutade rida och hon flyttade till storstaden. Kontakten blev mer och mer sporadisk och nu ses vi bara nån gång ibland på tillställningar vi båda är bjudna på av andra. Det är lite synd men sånt är livet, men vi delar många roliga minnen ihop som värmer lite extra i hjärtat när jag tänker tillbaka på dom!

Takrasrisk!

Igår kom chefen in på jobbet och sa att vi var tvugna att stäng igen förskolan på grund av att fastighetsägaren inte kunde garantera att taket höll för den snömängd som låg på det. Omgående fick vi klä på barnen och gå över till en annan förskola och därifrån ringa alla föräldrar så att de fick komma och hämta sina barn.
Det var en ganska konstig känsla att behöva lämna sin arbetsplats för att den inte var säker. Som tur är har skolorna sportlov denna vecka så även vi har mycket mindre barn än vad vi brukar så en utav oss tog barnen och gick till den andra förskolan. Vi tog med oss det arbete som vi skulle kunna göra hemma och alla telefonlistor som vi behövde.
Sen var det dags att sätta sig vid telefonen och först och främst få tag i föräldrarna till de barn som var hos oss och sedan ringa alla andra föräldrar för att informera dom om läget inför kommande dagar. Efter en dryg timme i en liten varm telefonhytt var alla föräldrar vars tefonummer fungerade informerade. Fördelen med att behöva ringa alla var att man då kunde kontrollera att telefonummren som de lämnat till oss fungerade eller inte. Vissa föräldrar visade sig även inte befinna sig på de platser som de uppgett till oss att de befinner sig på under dagarna....

Jag som förälder ser det som en självklarhet att min dagmamma skall kunna nå mig på min mobil och på min arbetsplats när min dotter är hos henne. Det finns tillfällen då jag inte har mobilen tillgänglig och vet då att om det skulle vara något viktigt så kan hon ringa mig på jobbet där det alltid är någon som svarar.
Många av våra föräldrar uppger helst bara mobilnummer som vi ska kunna nå dom på. Oftast så kan vi nå dom på mobilnummren men det händer att de nummer vi fått inte längre är i bruk eller att ingen svarar. Är det då akut och vi måste få tag i dom omgående är det bra att ha nummret till skolan de befinner sig på eller deras arbetsplats och arbetsgivare.
Större delen av våra föräldrar läser på någon skola och kan vi så söker vi dom i första hand via skolan. Tyvärr så händer det många gånger att det visar sig att föräldern inte varit i skolan den dagen eller att de till och med slutat i skolan. Det som då händer är att de inte längre har rätt till lika mycket tid för barnen på förskolan utan istället får ha barnen på förskolan 3 timmar om dagen.
Kan detta vara ett skäl till att inte alltid tala sanning???

Idag fick jag jobba hemifrån med det jag kunde. Jag lämnade lillan hos sin dagmamma och åkte hem för att jobba. Det kändes jättekonstigt! Lämna henne och åka hem igen, i min värld är det självklart att är jag hemma så ska hon också vara hemma. Egentid är något man får när hon gått och lagt sig, när hennes pappa tar hand om henne en stund eller om hon är utlånad till mormor och morfar eller farmor och farfar. Jag skulle aldrig kunna lämna henne hos dagmamma för att få egentid. Det finns inte i min värld!
Jag fick gjort ganska mycket idag ändå. Kunde i lugn och ro förbereda min kommande utvecklingsamtal så mycket jag kunde. Ska göra vissa tester med barnen innan jag är helt klar men i det stora hela är det färdigt.
När jag satt här och skrev så slog det mig vilken tid det tar att förbereda och genomföra dessa samtal. Jag räknade ut att varje samtal tar ungefär mellan 2-3 timmar att förbereda och genomföra, vissa till och med mer. Jag har sju barn vars föräldrar jag skall ha samtal med så det går åt mycket tid. Det är alltid en skön känsla när alla samtal är genomförda och klara! Snart är jag där!

Sn-överaskning?!

Har nu varit insnöad större delen av helgen. Det började snöa och blåsa redan i Torsdags. Var nära att köra fast på framfartsvägen på vägen hem men tog mig hem. Sen dess har har bilen fått stå. Som tur var kom maken hem från Stockholm en dag tidigare än tänkt vilket var tur annars hade han nog fått stanna i Stockholm hela helgen.
Snöstormen kom inte som nån direkt överaskning, de har varnat för den sen mitten på förra veckan så överaskad blev jag inte men det är klart att saker och ting blir lite besvärligare förstås. Vi har i alla fall haft ström hela helgen vilket vi är väldigt tacksamma över.

Gårdagen spenderades inomhus. Det blåste och snöade hela dagen. Kom nog ca 40 cm nysnö så insnöade var vi! Vår landsväg har inte varit öppen alls och till och med den stora riksvägen har varit avstängd.
Har skottat rätt mycket snö. Fick till och med skotta en bit ut i hästarnas hage för att de skulle kunna ta sig ut alls igår. De fick vara ute i alla fall 6 timmar, tjocka täcken på och så ut! Det var ganska glada hästar som till slut kom in i stallet igen.

Lillan tyckte att vi skulle gå ut en sväng igår. Mamman försökte förklara att det snöade alldeles för mycket och var väldigt kallt. Den lilla 2 åringen propsade ändå på att gå ut så hon öppnade dörren för att titta efter. Snabbt stängde hon igen och kunde konstatera "hu, kall mamma. Mycke mycke nö. Inte gå ut!" Skönt när hon kommer till insikt själv liksom. Inomhusaktivitet fick det bli.

Nu har våra vägar öppnats igen så det verkar som jag ska kunna ta mig till jobbet imorgon i alla fall, skönt! Det värsta är att det lovas mer snö i veckan, JAG VILL INGEN HA!!!!!

Kom igen då våren!

Veckorna bara rasar iväg känns det som. Det är nästan bara Måndag hela tiden tycker jag och snart är även februari slut. Bara en vecka kvar och sen är det en vårmånad! Ingen blir gladare än jag. Jag tycker att snö är ganska trevligt, i alla fall ett par veckor och i en hanterbar mängd men i år är det alldeles för mycket av den vita varan för min smak. Det mesta blir besvärligt med snön speciellt om man råkar vara hästägare. Vill komma igång och kunna rida ordentligt men vägarna är för hala och på gärdena är det för mycket snö. Paddocken är också snötäckt så att rida där är bara att glömma. Det går åt väldigt mycket hö. Vattnet fryser. Staketen hänger, nertyngda av snö, jag blir glad varje dag jag kommer hem och ser att det fortfarande är helt och hästarna inte har rymt.

Fåglarna verkar göra tappra försök att sjunga fram våren men än verkar det gå trögt. Det ska bli så skönt när man kan hänga undan tjocka dunjackan och ta fram vårjackan. När solen börjar värma ordentligt och man kan se gräs igen! Finns nog inget som jag hellre vill ha just nu än grönt gräs!
Det är dessutom helt ljuvligt när man kan se dom första vårblommorna sticka upp ur jorden!



Ska bli underbart att få tillbaka ljuset också. Det kommer vara ljust när man åker till jobbet och dessutom vara ljust när man kommer hem och faktiskt vara ljust ett par timmar när man är hemma också. Kanske hinna med att få något gjort utomhus på kvällen efter jobbet.
Kommande vår och sommar har jag planer på att fixa till trädgården lite, det behövs verkligen. Vill även få klart stallet helt. Behöver måla och sätta upp lekter, sätta in innertaket i sadelkammaren så belysningen kan komma på plats. Det är lite småsaker kvar. Vill väldigt gärna få vattnet indraget med så jag slipper bära dessa vattenhinkar!
Kan konstatera att jag kommer nog ha att göra, lite hjälp kanske får inkallas men vad gör det, bara det blir vår!

Kunskap är makt!

När maken fick tjänsten och möjligheten att åka till Aghanistan så visste jag att det är ett riskfyllt uppdrag. Min spontana reaktion var att jag ville inte veta så mycket om det hela. Vad man inte vet har man inte ont av tänkte jag. Nu har läget blivit ett annat. Jag känner att jag måste veta vad det är han ska göra därnere och vad som händer.
Jag försöker se program på Tv som handlar om Afghanistan, läsa saker som skrivs och följa Fs 18 Anhörigblogg (den missionen som är nere just nu) allt för att sätta mig in i hela situationen så mycket jag kan. Dels så behöver jag det för min egen del men också för att kunna bemöta andra människors komentarer om det hela. De flesta är ju trots allt som jag var förut, ganska ovetandes om vad hela Afghanistan situationen innebär för sverige och de svenska soldaterna som väljer att åka dit.

Regeringen har beslutat att sverige skall medverka med svenska soldater till att hjälpa Afghanistan på fötter igen. Sverige fokuserar på att ge hjälpande insatser. Soldaterna hjälper till att utbilda lokal polis och militär till att klara av att skydda sitt land själva i förlängningen. Svenskarnas insats bidrar också till att barnen skall få möjlighet att gå i skolan. För de svenska soldaterna handlar det mycket om att knyta kontakter med civilbefolkningen och bygga upp en tro på en bättre framtid. Varför är då detta så viktigt? Hur kan detta hjälpa till att vinna ett krig mot Talibanerna?
Att föra krig mot en fiende som inte är rädd att dö för sin sak är svårt, näst intill omöjligt. Talibanerna är som jag har förstått det en grupp människor som ansluter sig till varandra för att de har en gemensam tro på det dom gör. Det är alltså inget folkslag. De vill hela tiden värva nya medlemmar för att kunna växa och bli starkare. Genom att de svenskar som arbetar i Afghanistan skapar förtroende med lokalbefolkningen så är tanken att nyrekrytering till Talibanerna skall minska och helst upphöra. Att de inte kan rekrytera nya medlemmar gör på sikt att de blir svagare och förhoppningsvis försvinner.

Det är tur att det finns människor i Sverige som är villiga att frivilligt åka ner och hjälpa till med allt detta. Om det inte funnits frivilliga i tillräcklig utsträckning så hade folk förmodligen beordrats ner emot sin vilja. Någon som blir beordrad till ett uppdrag har troligtvis inte den rätta drivkraften till att göra det bästa jobbet. De som anmäler sig frivilligt har den drivkraft som behövs för att göra ett bra jobb och det är dessa människorna som ska göra det.

En vän frågade mig iveckan varför inte bara all utländsk hjälp i Afghanistan kan skita i dom, dra tillbaka alla utländska trupper och låta dom sköta sig själva och lösa sitt eget problem. Problemet är väl att de nöjer sig inte med att hålla sig bara i Afghanistan utan vill då utöka sitt maktområde till andra delar av världen och då är det inte bara Afghanistans problem utan världens, precis som det är nu med.
En värld utan krig hade varit den bästa världen för allt och alla. Att världen någon gång kommer att nå dit känns i ärlighetens namn hopplöst men man får aldrig tappa tron på att det kan gå och heller aldrig sluta försöka skapa fred och frihet.

Ingen fara på taket...

Efter vad som hänt nere i Afghanistan har jag ändå känt mig förvånansvärt lugn inför hans resa. Jag är fullt medveten om vad som kan hända där nere men jag hoppas och är övertygad om att allt kommer att gå bra. Visst har det rört runt i mitt huvud under veckan men jag känner ingen jättestor oro trots allt. Konstigt men så är det.
Frågan är om jag ser orolig ut. Har fått frågor av kollegor i veckan om hur jag mår. Dom har tyckt att jag inte sett riktigt glad ut. Men jag känner mig väldigt mycket som vanligt faktiskt, lite trött men annars som vanligt. Mina arbetskamrater vet hur läget ser ut för mig det kommande året och med tanke på vad som hände i helgen så frågar dom säkert i all välmening och jag uppskattar det verkligen. Jag vet att några av er läser detta och jag vill bara säga att jag uppskattar er omtanke mycket. Ni vet hur jag är som person och jag är inte den som skulle säga rakt ut hur jag känner på insidan om ni frågar men jag är glad att ni gör det. Jag tar det som att ni bryr er om mig och det är skönt.
Just nu känns det ändå ganska bra men det kommer säkert komma jobbigare dagar och bakslag och då är det skönt att veta att det finns människor som bryr sig om mig.

Maken var med i tidningen idag. Expressen hade gjort ett repotage där de frågar ett antal personer som skall åka till Afghanistan och tjänstgöra varför dom vill åka.
Det gemensamma i svaren är att de vill göra skillnad, vara med och hjälpa till att försöka få landet på fötter och hjälpa afghanerna att bygga upp sitt samhälle och få det att fungera.
Dom gör ett viktigt jobb därnere för landet och det vanliga folket och jag hoppas att de lyckas snart så att det Afghanska folket kan tillbaka sin ordning och sitt land.

Jag vill ha honom tillbaka!

Igår kom det då en tragisk nyhet från Afghanistan. Två svenska officerare hade skjutits till döds under en fotpatrull. Mammor och pappor har förlorat sina söner. Flickvänner eller fruar har förlorat sina män och kanske har någon förlorat en pappa.
Att sitta i den situationen som anhörig är för mig helt obegriplig. Att det skulle hända på riktigt finns inte i min tankevärld, ändå är jag fullt medveten om att den risken finns. Han ska ju åka till ett land som befinner sig i krig. Människor dör där var och varannan dag! Men det är dit han ska.

På nåt sätt måste jag ändå beundra dessa människor som väljer att åka dit och försöka göra en insats. Att leva i ett sånt tryggt land som sverige ändå är och ha det så bra som man kan men ändå vilja göra en insats. Göra en insats för fred och frihet i världen och viljan att vara med och bidra till att skapa en bättre framtid för andra och det med sitt eget liv som insats. Men så måste ju medvetenheten finnas. Medvetenheten om att man kanske aldrig får återse dom som man älskar därhemma eller att man kan komma att återvända skadad och kanske aldrig bli som man var förut. Detta är något som inte bara den som åker måste vara på det klara med utan även de anhöriga som är kvar hemma.
För mig har det av nån konstig anledning varit viktigt att veta hur jag skulle få reda på vad som hänt om det skulle hända honom något under missionen. Jag vet inte varför men kanske är det ett sätt för mig att vara lite förberedd på det oförberedda.
Jag är inte jätteorolig för att något ska hända honom men givetvis väcker gårdagens händelse tankar. Jag försöker ändå se till statistiken. Sverige skickar otroligt många soldater och det är en förhållandevis liten siffra som omkommer eller skadas men givetvis är det fruktansvärt för de som drabbas och för deras anhöriga.
Sen finns det ett annat sätt att se på saken. Även om han kommer hem hel rent fysiskt så finns det säkert minnen i hans huvud som jag inte kommer dela och inte kommer att förstå hur gärna jag än vill. Jag vet vem jag skickar iväg men får jag hem samma person?

Nu är det även så att det är inte bara min man som åker utan även hans syster och hennes sambo. De kommer att befinna sig i Afghanistan samtidigt. Tre personer som jag tycker väldigt mycket om och som jag innerligt hoppas återvänder i samma skick som dom åker.

Fördelar....och nackdelar.

Att vara ensam på veckorna är tufft på så sätt att man får sköta allt praktiskt själv. Men det finns ju faktiskt ganska många fördelar också.
Eftersom jag går upp tidigt varje dag så är jag väldigt trött på kvällarna. Jag går gärna och lägger mig tidigt. När maken är hemma har han ibland ganska lite förståelse för detta. Han jobbar skift i sitt vanliga jobb och sover då på jobbet mellan skiften i snurran. När han sen har haft sina fridagar har jag lämnat lillan hos sin dagmamma när jag åkt till jobbet och därmed har han kunnat sova ut lite extra i alla fall nån av dagarna. Han tycker därmed att jag är tråkig när jag vill gå och lägga mig 21 eftersom jag då är riktigt trött.
Nu är det ingen som har åsikter, jag går och lägger mig när jag är trött och ingen behöver bry sig om det och jag behöver heller inte känna mig tråkig som gör det.
Om jag vill krypa ner i soffan och titta på töntigt lättsam underhållning på dumburken så får jag det utan att nån tycker att det är dålig tv och spyr galla över det.
Jag kan även själv bestämma vad jag vill äta till middag och kan därmed äta fiskbullar varje dag om det är det jag känner för just då!
Jag lägger lillan varje kväll kl 19.00 och efter det har jag egentid. Vill jag då kan jag sitta framför datorn och var lite asocial så gör jag det. Jag kan slappa hur mycket jag vill eller jag kan gå ut i stallet och greja lite och det är ingen som bryr sig vad jag gör!

Sen kommer ju dom där små stunderna krypande när man känner att det hade underlättat mycket om han hade vart hemma.
När jag misslyckas med att smyga upp för att gå ut i stallet på morgonen och måste ta med lillan. När jag smiter en kvart tidigare från jobbet och därmed hinner handla det viktigaste på ICA innan jag måste skynda mig iväg för att hämta lillan hos dagmamma. Nu har jag en superbra dagmamma som ger mig lite extra tid om jag behöver, men jag vill inte utnyttja detta för mycket så jag pusslar lite.
När jag känner för att gå och shoppa en stund efter jobbet utan att ha lillan med, det är bara att glömma!
Att på morgonen bara få tänka på mig själv och inte behöva stressa de sista två minuterna för att komma iväg i någorlunda tid.

Jo, många gånger är det lite skönt att va själv men fler gånger är det skönt att vara två! Allt har sina fördelar och nackdelar....men jag försöker njuta mest av fördelarna och inte tänka så mycket på nackdelarna.