måndag 8 februari 2010

Jag vill ha honom tillbaka!


Igår kom det då en tragisk nyhet från Afghanistan. Två svenska officerare hade skjutits till döds under en fotpatrull. Mammor och pappor har förlorat sina söner. Flickvänner eller fruar har förlorat sina män och kanske har någon förlorat en pappa.
Att sitta i den situationen som anhörig är för mig helt obegriplig. Att det skulle hända på riktigt finns inte i min tankevärld, ändå är jag fullt medveten om att den risken finns. Han ska ju åka till ett land som befinner sig i krig. Människor dör där var och varannan dag! Men det är dit han ska.

På nåt sätt måste jag ändå beundra dessa människor som väljer att åka dit och försöka göra en insats. Att leva i ett sånt tryggt land som sverige ändå är och ha det så bra som man kan men ändå vilja göra en insats. Göra en insats för fred och frihet i världen och viljan att vara med och bidra till att skapa en bättre framtid för andra och det med sitt eget liv som insats. Men så måste ju medvetenheten finnas. Medvetenheten om att man kanske aldrig får återse dom som man älskar därhemma eller att man kan komma att återvända skadad och kanske aldrig bli som man var förut. Detta är något som inte bara den som åker måste vara på det klara med utan även de anhöriga som är kvar hemma.
För mig har det av nån konstig anledning varit viktigt att veta hur jag skulle få reda på vad som hänt om det skulle hända honom något under missionen. Jag vet inte varför men kanske är det ett sätt för mig att vara lite förberedd på det oförberedda.
Jag är inte jätteorolig för att något ska hända honom men givetvis väcker gårdagens händelse tankar. Jag försöker ändå se till statistiken. Sverige skickar otroligt många soldater och det är en förhållandevis liten siffra som omkommer eller skadas men givetvis är det fruktansvärt för de som drabbas och för deras anhöriga.
Sen finns det ett annat sätt att se på saken. Även om han kommer hem hel rent fysiskt så finns det säkert minnen i hans huvud som jag inte kommer dela och inte kommer att förstå hur gärna jag än vill. Jag vet vem jag skickar iväg men får jag hem samma person?

Nu är det även så att det är inte bara min man som åker utan även hans syster och hennes sambo. De kommer att befinna sig i Afghanistan samtidigt. Tre personer som jag tycker väldigt mycket om och som jag innerligt hoppas återvänder i samma skick som dom åker.

6 kommentarer:

  1. Min sambo kommer också åka iväg till Afghanistan nu snart med FS19. Jag känner igen mig i dina tankar och känner samma oro. Ibland undrar jag hur jag ska klara av sex månader med ständig oro. Speciellt med tanke på vad som har hänt. Men det känns på något vis skönt att det finns fler som befinner sig i samma situation. Jag uppskattar verkligen din blogg och kommer att följa den dom kommande månaderna! // Stina

    SvaraRadera
  2. Tack Stina!

    Roligt (eller vad man ska säga) med någon i samma situation. Vill du mailas med mig går det jättebra. Du hittar min mailadress länkad i "välkommen hit" texten till höger.
    Min man åker också med FS19.

    SvaraRadera
  3. Stina: Jag känner precis som du. Hur ska jag orka med att känna mig så trasig som jag gör nu i så många månader?

    Blir det bättre?

    Kanske kan även jag få maila lite?
    Känner mig så ensam. Ingen som förstår och killen är inte här.

    /Emma

    SvaraRadera
  4. Ni är mer än välkomna att maila mig båda två! Vi kan hjälpas åt och stötta varandra!

    SvaraRadera
  5. Absolut, jag vill gärna maila med er båda! Känns som man behöver allt stöd man kan få.

    Min mailadress är: stina_andersson86@hotmail.com

    SvaraRadera
  6. Förstår hur du menar jag vill oxå få mer info om det men endå är jag så tu...delad. Jag klarade inte av att se på serien som TV 4 sände innan *P* skulle iväg. Det gick bara inte.

    Sen när dom är iväg så vill man läsa allt och höra allt bara ingen blir skadad där nere.

    Då tappar man fotfästet enda tills ens man ringer och säger att dom är okej..

    kram anki/barbakvinna

    SvaraRadera