Ingen fara på taket...

Efter vad som hänt nere i Afghanistan har jag ändå känt mig förvånansvärt lugn inför hans resa. Jag är fullt medveten om vad som kan hända där nere men jag hoppas och är övertygad om att allt kommer att gå bra. Visst har det rört runt i mitt huvud under veckan men jag känner ingen jättestor oro trots allt. Konstigt men så är det.
Frågan är om jag ser orolig ut. Har fått frågor av kollegor i veckan om hur jag mår. Dom har tyckt att jag inte sett riktigt glad ut. Men jag känner mig väldigt mycket som vanligt faktiskt, lite trött men annars som vanligt. Mina arbetskamrater vet hur läget ser ut för mig det kommande året och med tanke på vad som hände i helgen så frågar dom säkert i all välmening och jag uppskattar det verkligen. Jag vet att några av er läser detta och jag vill bara säga att jag uppskattar er omtanke mycket. Ni vet hur jag är som person och jag är inte den som skulle säga rakt ut hur jag känner på insidan om ni frågar men jag är glad att ni gör det. Jag tar det som att ni bryr er om mig och det är skönt.
Just nu känns det ändå ganska bra men det kommer säkert komma jobbigare dagar och bakslag och då är det skönt att veta att det finns människor som bryr sig om mig.

Maken var med i tidningen idag. Expressen hade gjort ett repotage där de frågar ett antal personer som skall åka till Afghanistan och tjänstgöra varför dom vill åka.
Det gemensamma i svaren är att de vill göra skillnad, vara med och hjälpa till att försöka få landet på fötter och hjälpa afghanerna att bygga upp sitt samhälle och få det att fungera.
Dom gör ett viktigt jobb därnere för landet och det vanliga folket och jag hoppas att de lyckas snart så att det Afghanska folket kan tillbaka sin ordning och sitt land.