söndag 28 mars 2010

Hjältar under svenskflagg...


Gårdagen spenderades till största delen på Livgardet utanför Stockholm. Det är där alla soltader som skall på utlandsmissioner utbildas innan de skickas iväg för att hjälpa världen. Detta har varit makens hem på veckorna de senaste 10 veckorna. Första intrycket av Livgardet var att det såg väldigt tråkigt ut. Grå-blå betonghus med platta tak, som lådor mesta liknande instutions byggnader från den tiden man spärrade in alla "onormala" männsiskor för att övriga samället skulle slippa se dom. Igår var det så dags för alla anöriga att få möjlighet att se var det är våra soldater håller hus hela veckorna och få mer information om vad det är som förväntas av dem på plats nere i Afganistan.
Först på dagordningen var uppställning för alla soldater som skall ingå i Fs 19. Alla ca 500 soldaterna ställde upp i led i sina grupper. I sina nya ökenuniformer stod dom där i 2 råa plusgrader och regnet hängde i luften. Anhöriga tog kort, barn vinkade till sina mammor och pappor. Den yngsta soldaten är född 1989 och den äldsta 1943. Kvinnor och män blandade i alla åldrar för att genomföra ett gemensamt uppdrag.

Sedan gavs även möjlighet att klämma och känna på utrustningen som de använder där nere och att se och provsitta alla de olika fordon som används nere i Afghanistan.
Då fick jag alltså se allt det som ska skydda honom och se till att han kan återvända till oss i samma skick som han åker. Det hela blev på sätt och vis väldigt tudelat. Man såg oroliga anöriga som frågade alla de där frågorna som man vill ha svar på. Vad händer om man kör på en mina? Vad händer om någon öppnar eld mot fordonet? Hur säker är den skottsäkra västen?
Sen såg man alla dessa barn som med facination i blicken provhöll vapen och provsatt fordon. Vissa av de största fordonen fick man även provåka. Det kördes varv på varv med glada barn som tyckte det var häftigt att få åka en tur. Hade dessa barn varit uppväxta i en annan del av världen hade samma barn kanske inte åkt för att det varit roligt utan för att de varit soldater istället. Det hela blev på så vis lite makabert. Samtidigt så påminde det om att Sveriges insats behövs just för att barn i utsatta delar av världen inte ska beöva bli just soldater eller tvingas att arbeta för att överleva. Dessa barn ska i stället få möjlighet att gå i skolan, få en utbildning och möjlighet till ett bättre liv än det som annars hade väntat dom.


Mycket som informationen som delgavs oss anhöriga var ingen större nyhet för mig då jag själv har sett till att läsa på allt jag kunnat för att bli så insatt som möjligt. Det som var mest intressant och därmed även gav mest behållning av dagen var det bildspel från provinskontoret i Sar e Pol där maken kommer att spendera sin tid på nere i Afghanistan. Ett ganska litet område med ett 300 meter långt plåtstaket runt, där 32 svenskar och 7 finländare skall tillbringa ca 7,5 månader tillsammans i en temperatur av ca 45 grader på högsommaren. Där kommer dom att bo och utgå ifrån när de ger sig ut på sina uppdrag. Jag kan bara konstatera att den världen är inget för mig men jag beundrar alla de som valt att viga en del av sitt liv för att ingå i den och göra en insats för den Afganska befolkningen och på sikt även för övriga världen. Ni är hjältar för det och jag hoppas att alla de som stod uppsällda i leden i början av dagen även står där i december igen när det är dags att komma hem!

fredag 26 mars 2010

Livgardet here I come...

Sitter på ett hotell i Stockolm. Snart ska det ätas frukost och sedan ska vi åka ut till Livgardet på anörigdag för de som ska åka till Afghanistan med Fs 19.
Ska bli intressant att se var maken håller hus hela dagarna och kanske få ansikten till alla de namn han nämner på helgerna när han är hemma.
Förhoppningsvis ger informationen om missionen också svar på frågor man har och en bättre inblick i det uppdrag som han ska utför där nere. Det kommer nog bli en fullspäckad dag med mycket att ta in och smälta. Kommer säkert ge inspiration till ett längre inlägg imorgon.

fredag 19 mars 2010

När liten blir stor!

Det känns som det var igår hon kom till oss. Hon låg där på mitt bröst alldeles naken, liten och hjälplös och tittade på sin mamma och pappa med sina stora blå ögon. Redan från start var hon väldigt vaken och med på vad som hände runt henne. Född till att vara pigg och självständig redan då.
Nu har det gått 2 år och 3 månader sen den dagen. Dagarna går i maxtempo mest hela tiden. Hon provar nya saker, utforskar sin omvärld med hela kroppen och lär sig nya ord och fraser hela tiden. Hon busar väldigt mycket och lyssnar inte så mycket på mammas förmaningar. Hon går sin egen väg i mesta möjliga mån och blir det inte som hon vill eller har tänkt sig så hör man det, högt och tydligt!!!
Men så kommer det situationer då det kan bli farligt om man inte lyssnar på sin mamma och då helt plötsligt går det hur bra som helst att göra som mamma säger.
Det är ju tur att hon lyssnar när det är som viktigast i alla fall.
Hon är ibland med i stallet och där är ett sånt ställe där hon måste lyssna för att det inte ska hända nån olycka. Min häst är väldigt snäll så lillan vill gärna borsta och greja runt hästen. Hon borstar lite på benen och kammar svansen så den blir "fin".
Varje gång jag har ridit så stretchar jag hästens rygg eftersom hon har haft problem med en kota som roterat. När jag gör detta står hon inte still utan går gärna åt sidorna och trampar runt. Lillan fick order om att ställa sig en bit ifrån när jag skulle göra detta så att hon inte skulle bli trampad. Hon lyssnade och ställde sig på anvisad plats utan att gå därifrån. När hon såg att Smilla (hästen heter så och har fått låna ut sitt namn till den här bloggen) började trampa runt sa hon med sin snällaste röst "så ja milla, inge faja, inge faja". När det hela var över klappade jag om Smilla lite varpå lillan sa "Bja milla bja, nu du va dutid". Man kan inte annat än småle åt henne.
Hon är för härlig emellanåt!

onsdag 17 mars 2010

Perfektionist? javisst!

Ni alla där ute som känner mig undrar nog om ni har missat något nu. Skulle jag vara perfektionist? Nej, för det mesta är jag inte det men det finns ett ställe i mitt liv där total perfektionism råder och det är i stallet.
Kommer man hem till mig under någon veckodag så kan man lugnt säga att allt annat än perfektion råder. Det finns ofta disk på diskbänken, kläder och saker slängda där de inte ska vara och dammråttorna ligger och fräser i hörnen.
Tar man sig då istället en sväng ut i stallet så är det i stort sett alltid väldigt städat och fint. Allt har sin plats och det är sällan man hittar något där det inte ska vara. Sadlar, träns och hjälmar har prydliga hängare och krokar att hänga på. Grimmor, grimskaft och andra linor hänger prydligt ihoplindade på sina krokar. Täcken hänger på sina hängare eller ligger ihopvikta där de ska vara. Inga saker får ligga slängda på golvet eller på någon annan avlastningsyta. Var sak på sin plats hela tiden!


Alla ni som läser detta och nån gång har haft eller har ett stall och en häst förstår nog vad jag menar och förstår att det i stallet måste vara ordning och reda. Varför är det så himla noga då?
I min värld är ett prydligt och välstädat stall ett säkert stall för både människor och hästar. En grimma som ligger slängd på golvet kan en hov lätt fastna i varpå hästen kan bli skrämd och i och med det farlig för den människa som handterar densamma. En skottkärra som står med handtagen ut i gången kan fastna i en stigbygel eller ett hästben när hästen går förbi. De flesta olyckor som händer i stall och kring hästar hade kunnat förhindras om det inte slarvats med småsaker.
En annan aspekt av denna mani för mig är att jag trivs när det är ordning och reda. Stallet och hästen är min fristad, mitt andningshål, där kan jag bara vara mig själv och bara tänka på mig själv och hästen. I stallet är jag inte mamma, inte fru, inte arbetare. Jag är bara jag och jag vill ha ett snyggt och prydligt stall för då är det trevligt att gå in där!

måndag 8 mars 2010

Viktproblem eller problem viktigare än andra?

Att jobba med bara kvinnor leder till att vissa samtalsämnen flödar flitigare än andra. Så här års på den kvinnliga arbetsplatsen är ofta vikt ett ganska hett ämne. Många kämpar med att gå ner i vikt av olika anledningar. Några för att det är rent av ett hälsoproblem, andra för att de inte känner sig helt bekväma i sin kropp och andra för att se lite snyggare ut i bikinin när beach 2010 knackar på dörren.
I fikarummet pratas det om GI metoder, LCHF, rör dig mer ät mindre eller bara träna och ät som vanligt.
Om man som i mitt fall redan är väldigt smal får man istället höra "Du kan allt behöva lägga på dig lite, ta du en kaka till". Det är liksom helt okej att komentera min vikt eftersom jag till synes inte har några problem med den. Vilket förutsätter att man med problem menar att man väger för mycket.
Jag har problem med min vikt, jag väger för lite. Innan jag blev gravid med lillan hade jag under några år lyckats gå upp lite i vikt och kände att jag hade hittat en vikt som kändes rätt bra. Jag är ganska lång så för att kunna få lite kurvor på den annars ganska streckliknandekroppen så var jag nöjd med de kilon som lyckats fastna.
När så lillan till slut kommit ut så var hjärnan givetvis inställd på att det nu kunde bli svårt att bli av med de där kilona som lagts på ytterligare under hennes vistelse i min mage. Efter ca en vecka kom jag dock i mina vanliga jeans. Efter ytterligare nån vecka började de vanliga Jeansen sitta lösare än vanligt. Vågen visade mindre och mindre. Nu har den stannat av och visar nu alltid 5 kilo mindre än innan jag blev gravid. Jag vill och försöker verkligen få tillbaka dom där kilona men det går inte.
De som någon gång har ätit i mitt sällskap vet att jag inte direkt äter lite heller. Jag äter och äter men det fastnar bara inte. Visst, jag inser också att det kanske inte är lika illa som att ha svårt att gå ner i vikt men det betyder inte att jag tycker att det är allt igenom roligt. Jag mådde väldigt bra av mina 5 kilon så dom får gärna komma tillbaka!

Min kära arbetskollega som kom in att prata vikt med mig vid ett kort tillfälle idag, det här är absolut inte nåt riktat mot dig. Jag har inte tagit illa upp av något du sagt, det får du absolut inte tro. Du gav mig bara lite inspiration till det här inlägget. Tack för det!

fredag 5 mars 2010

IRIZAR old friend!

Jag har en gammal vän. En sån där vän som man bara kan vara sig själv med. Vi har så sjukt roligt ihop när vi träffas vilket tyvärr är alldeles för sällan av naturliga själ. Vi bor ca 50 mil ifrån varandra. Vi lärde känna varandra första dagarna på gymnasiet, efter en promenad på gympan så var vi kompisar. Vi hängde ihop i ett gäng i klassen varenda dag. Vi skojade, skrattade, pratade allvar och fjantade oss mest hela tiden. Vi hade interna skämt som ingen annan förstod och kanske inte vi själva heller men vad gjorde det! Det var en underbar tid! Gymnasie tiden är och förblir de 3 absolut roligaste åren i mitt liv!
Vi hängde ihop jämt jag, H och dom andra. Tydligen så trodde många att vi var ett par men så var aldrig fallet. Vi var bara sjukt bra kompisar! Vi åt Baguetter i mängder, cruisade runt stadens torg i min gamla volvo med Håkan Hellström på högsta volym, skolkade kanske nån gång för att hänga på stan istället eller gå hem till nån och kolla på film. Färgade håret i konstiga färger och ingen dag var den andra lik!

I gänget som hängde ihop då har jag egentligen bara kontakt med H fortfarande. Vi försöker ses i alla fall en gång om året och när vi väl ses är det som att tiden stått stilla. Vi blir lite som vi var då. Samma gamla skämt är fortfarande lika roliga, det pratas vitt och brett om allt och inget, många gamla minnen ventileras och nya skapas.
Skrattmusklerna är helt utslitna efter några timmars umgäng och det är underbart.

Kompis, jag saknar dig! Hoppas vi kan ses några dagar i sommar!
Kanske knackar Loka på dörren och förklarar att hon bor på 2:a våningen!

onsdag 3 mars 2010

Ego!

Sista dagarna har känts lite kämpiga. Vet egentligen inte varför det har liksom bara varit lite uppförsbacke. Mycket att ta igen efter förra veckans stängning på jobbet, mycket att göra hemma då lillan har gått in i en trotsålder då inget duger. Mycket kring hästarna då det ska köpas hem foder och strö som går åt i mängder, dessutom vill jag komma igång och börja rida ordentligt men det är inte lätt när det är mycket snö och halt.
Det känns som att all energi går åt till att jobba, ta hand om lillan, huset och hästarna sen är det slut. Jag orkar inte engaera mig i nåt annat det tar bara stopp. Men å andra sidan behöver jag inte det heller. Det är inte det viktiga för mig just nu, allt får vänta! Jag måste vara så ego helt enkelt för min egen del. Har sett människor ta på sig för mycket förut och sen inte klarat av det, till nytta för vem?
Nä, så tänker inte jag göra. Jag skiter i vad alla andra tycker jag gör som jag vill. Mitt liv, mina regler och jag har skäl till att göra som jag gör.
Jag förstår nu hur alla ensamstående föräldrar kämpar, det är inte lätt. Just i nuläget har jag ändå turen att min man kommer hem på helgerna och det är väldigt skönt, då kan jag passa på att släppa allt lite och ta det lite lugnt. Men det är ju inte helgerna som är jobbigast, då finns det inte tider och passa på samma sätt och inte lika mycket att komma ihåg att göra.
Men om drygt 2 månader så kommer han inte hem på helgerna heller då är det bara vi. Det är tur att vi har superbra nära och kära som hjälper till. Det är guld!
Längtar till 23 december då allt blir som vanligt igen!