När liten blir stor!

Det känns som det var igår hon kom till oss. Hon låg där på mitt bröst alldeles naken, liten och hjälplös och tittade på sin mamma och pappa med sina stora blå ögon. Redan från start var hon väldigt vaken och med på vad som hände runt henne. Född till att vara pigg och självständig redan då.
Nu har det gått 2 år och 3 månader sen den dagen. Dagarna går i maxtempo mest hela tiden. Hon provar nya saker, utforskar sin omvärld med hela kroppen och lär sig nya ord och fraser hela tiden. Hon busar väldigt mycket och lyssnar inte så mycket på mammas förmaningar. Hon går sin egen väg i mesta möjliga mån och blir det inte som hon vill eller har tänkt sig så hör man det, högt och tydligt!!!
Men så kommer det situationer då det kan bli farligt om man inte lyssnar på sin mamma och då helt plötsligt går det hur bra som helst att göra som mamma säger.
Det är ju tur att hon lyssnar när det är som viktigast i alla fall.
Hon är ibland med i stallet och där är ett sånt ställe där hon måste lyssna för att det inte ska hända nån olycka. Min häst är väldigt snäll så lillan vill gärna borsta och greja runt hästen. Hon borstar lite på benen och kammar svansen så den blir "fin".
Varje gång jag har ridit så stretchar jag hästens rygg eftersom hon har haft problem med en kota som roterat. När jag gör detta står hon inte still utan går gärna åt sidorna och trampar runt. Lillan fick order om att ställa sig en bit ifrån när jag skulle göra detta så att hon inte skulle bli trampad. Hon lyssnade och ställde sig på anvisad plats utan att gå därifrån. När hon såg att Smilla (hästen heter så och har fått låna ut sitt namn till den här bloggen) började trampa runt sa hon med sin snällaste röst "så ja milla, inge faja, inge faja". När det hela var över klappade jag om Smilla lite varpå lillan sa "Bja milla bja, nu du va dutid". Man kan inte annat än småle åt henne.
Hon är för härlig emellanåt!