Gårdagen spenderades till största delen på Livgardet utanför Stockholm. Det är där alla soltader som skall på utlandsmissioner utbildas innan de skickas iväg för att hjälpa världen. Detta har varit makens hem på veckorna de senaste 10 veckorna. Första intrycket av Livgardet var att det såg väldigt tråkigt ut. Grå-blå betonghus med platta tak, som lådor mesta liknande instutions byggnader från den tiden man spärrade in alla "onormala" männsiskor för att övriga samället skulle slippa se dom. Igår var det så dags för alla anöriga att få möjlighet att se var det är våra soldater håller hus hela veckorna och få mer information om vad det är som förväntas av dem på plats nere i Afganistan.
Först på dagordningen var uppställning för alla soldater som skall ingå i Fs 19. Alla ca 500 soldaterna ställde upp i led i sina grupper. I sina nya ökenuniformer stod dom där i 2 råa plusgrader och regnet hängde i luften. Anhöriga tog kort, barn vinkade till sina mammor och pappor. Den yngsta soldaten är född 1989 och den äldsta 1943. Kvinnor och män blandade i alla åldrar för att genomföra ett gemensamt uppdrag.
Sedan gavs även möjlighet att klämma och känna på utrustningen som de använder där nere och att se och provsitta alla de olika fordon som används nere i Afghanistan.
Då fick jag alltså se allt det som ska skydda honom och se till att han kan återvända till oss i samma skick som han åker. Det hela blev på sätt och vis väldigt tudelat. Man såg oroliga anöriga som frågade alla de där frågorna som man vill ha svar på. Vad händer om man kör på en mina? Vad händer om någon öppnar eld mot fordonet? Hur säker är den skottsäkra västen?
Sen såg man alla dessa barn som med facination i blicken provhöll vapen och provsatt fordon. Vissa av de största fordonen fick man även provåka. Det kördes varv på varv med glada barn som tyckte det var häftigt att få åka en tur. Hade dessa barn varit uppväxta i en annan del av världen hade samma barn kanske inte åkt för att det varit roligt utan för att de varit soldater istället. Det hela blev på så vis lite makabert. Samtidigt så påminde det om att Sveriges insats behövs just för att barn i utsatta delar av världen inte ska beöva bli just soldater eller tvingas att arbeta för att överleva. Dessa barn ska i stället få möjlighet att gå i skolan, få en utbildning och möjlighet till ett bättre liv än det som annars hade väntat dom.
Mycket som informationen som delgavs oss anhöriga var ingen större nyhet för mig då jag själv har sett till att läsa på allt jag kunnat för att bli så insatt som möjligt. Det som var mest intressant och därmed även gav mest behållning av dagen var det bildspel från provinskontoret i Sar e Pol där maken kommer att spendera sin tid på nere i Afghanistan. Ett ganska litet område med ett 300 meter långt plåtstaket runt, där 32 svenskar och 7 finländare skall tillbringa ca 7,5 månader tillsammans i en temperatur av ca 45 grader på högsommaren. Där kommer dom att bo och utgå ifrån när de ger sig ut på sina uppdrag. Jag kan bara konstatera att den världen är inget för mig men jag beundrar alla de som valt att viga en del av sitt liv för att ingå i den och göra en insats för den Afganska befolkningen och på sikt även för övriga världen. Ni är hjältar för det och jag hoppas att alla de som stod uppsällda i leden i början av dagen även står där i december igen när det är dags att komma hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar