Vart tog tiden vägen?

Och helt plötsligt är de där långa 16 veckorna snart slut. Om 5 veckor åker han ner till Afghanistan för att börja missionen på riktigt. Det kändes så långt dit i Januari när jag släppte av honom vid tåget när han skulle upp till Livgardet första gången. Men nu är det snart slut på det och etapp två av hela det här äventyret ska ta sin början.
26 Maj åker han ner till det som ska vara hans tillvaro de närmaste 6 efterföljande månaderna. Till detta land som befunnit sig i krig de senaste 30 åren och tyvärr säkert har många år av krig framför sig.
De här veckorna har gått så snabbt och frågan är om det kommer gå lika snabbt när han är därnere. Då kommer han inte hem på helgerna längre utan vi får klara oss själva även då. Förhoppningsvis kommer han att komma hem på leave med ungefär 7 veckors mellanrum om allt går som planerat men det kan man inte veta säkert förän han sitter på planet hem på leaven.

Nu när det börjar dra ihop sig på riktigt får jag ofta frågan om jag inte vill att han ska stanna hemma. Det är klart att jag helst hade sett att det hade varit så men samtidigt vill jag att han ska åka. Jag vill att han ska få göra detta som jag vet att han så gärna vill göra. Jag är inte orolig för att nåt allvarligt ska hända. I hans vanliga jobb här hemma kan det också hända farliga saker varje dag men jag kan inte gå omkring och oroa mig för att något ska hända hela tiden, det skulle knäcka mig. Kanske är jag bara van vid att det är lite farligt runt honom hela tiden eller också är jag bara så inställd på det här som kommer så det har blivit en självklarhet för mig i nuläget. Att jag inte är orolig i nån större utsträckning betyder inte att jag inte älskar honom för det gör jag precis så mycket som det bara går! Jag vet bara att jag inte kommer att må bra av att gå och oroa mig hela tiden som han är därnere så därför försöker jag låta bli det.

När det väl är dags och han ska åka på riktigt vet jag inte hur jag kommer att må eller reagera. Kanske hänger jag i hans byxor för att hålla honom kvar här eller också gör jag det inte. Den situationen har jag aldrig varit i förut så jag vet inte hur jag kommer att reagera men i nuläget känns allt väldigt okej.
Det är en behjärtansvärd insats och det är förmodligen bara en väldigt liten del i allt arbete som krävs för att hjälpa landet på fötter om det någonsin kommer att komma på fötter.

"Det vi gör kan synas vara en droppe i havet, men havet vore mindre utan den droppen"
Moder Theresa