Människor sätter spår...

I mitt jobb som förskollärare hamnade jag av en ren slump på en förskola i ett mångkulturellt område i en mindre stad i västra sverige. I våran barngrupp på 27 barn har vi 10 olika nationaliteter och inget av våra barn har helsvenska föräldrar.
Detta medför en del kommunikationsproblem emellanåt och en hel del kulturkrockar men det är även berikande och utmanande för mig som pedagog.
Nu har vi börjat ett nytt tema som vi ska arbeta med resten av den här terminen. Vi ska tillsammans med barnen åka och hälsa på i alla barnens ursprungsländer, givetvis bara i fantasin.

I vår barngrupp har vi ett barn som har sitt ursprung i Afghanistan. Barnet är nu 6 år gammal och ska snart sluta hos oss för att gå vidare till skolan. Barnet började på vår förskola inte långt efter att jag började jobba där. Tillsammans med 2 syskon kom barnet flyendes till Sverige med sin mamma. Barnet var 9 månader när de kom hit och storasyskonen var ca 2 år och tvillingar. Bakom sig i Afghanistan hade de lämnat barnens pappa och 2 äldre syskon. Jag har svårt att föreställa mig hur det måste ha känts för mamman att vara tvungen att lämna kvar två av sina barn för att fly från sitt hemland och det med 3 så små barn med sig.
När de väl kommit till Sverige och till oss på förskolan så härmade barnen allt vi sa och snappade upp svenskan snabbt. Mamman kämpade på för att lära sig svenska och det tog inte lång tid förrän hon gjorde sig förstådd på svenska, hon kämpade verkligen för att ta sig in i det svenska samhället fort.
Samtidigt som hon kämpade för att ta hand om sin familj som hon fått med sig till sverige så kämpade hon även med svenska migrationsverket för att få ta hit sin mamma, barnens pappa och sina två äldsta barn.
En eftermiddag när hon skulle hämta barnen hade hon ett kuvert från migrationsverket med sig. Hon bad mig att förklara för henne vad som stod i brevet. På mycket korrekt byråkratsvenska stod det att hennes mamma inte skulle få komma till sverige. Jag förklarade detta för henne och hon såg besviken ut men verkade inte jätteöverraskad över vad hon precis fått höra. När hon gått ut genom dörren blev jag stående på en fläck en lång stund. Tänk om nästa brev handlar om barnen eller hennes man? Jag kände direkt att de breven vill inte jag läsa...

Någon månad efter att hon kommit med brevet gällande hennes mamma kom hon in genom våran dörr med världens största leende på läpparna och hon var så lycklig att hon skakade. Hon berättade kvittrande att hon hade fått veta att hennes två äldsta barn var påväg till sverige och att de skulle landa i Sverige dagen därpå. Jag fick gåshud över hela kroppen och kände verkligen att jag blev så lycklig för hennes skull!
Dagen därpå kom inte barnen sin vanliga tid. Vi tyckte att det var lite konstigt men tänkte att de nog skulle dyka upp lite senare bara. Till slut kom barnen med sin mamma och med sig hade hon en granne. Hon skakade i hela kroppen och var alldeles utomsig av oro. Hon hade svårt att stå upp och man såg hur hon kämpade mot tårarna. Grannen var med för att förklara vad som hade hänt då hon själv hade svårt att få fram vad hon ville säga. Det visade sig att det ena av barnen hade blivt sjukt under resan och befann sig nu i London på sjukhus och barnen skulle inte komma samma dag. Hon visste inte om hon skulle bli tvungen att åka till London eller hur illa det var med barnet men hon skulle få hjälp av grannen att hämta barnen på förskolan om hon inte kunde komma själv. Vi försäkrade henne om att vi skulle ta hand om barnen så länge vi hade öppet och att hon kunde se till att de andra barnen kom till Sverige som planerat.

Efter ett par dagar kom de stora barnen. Man såg hur mamma lyste när hon kom för att lämna de små hos oss och presentera de stora barnen för oss. Det var två lite blyga barn som artigt hälsade oss i handen och sa sina namn. De små syskonen var också märkbart blyga för sina äldre syskon vilket inte är så konstigt, de kom förmodligen inte ihåg sina syskon. De hade redan varit i Sverige i ett och ett halft år med bara sin mamma och nu fanns det helt plötsligt två syskon till.
Efter ytterligare nån månad kom även pappan till Sverige och hela familjen var åter samlad.
Den här familjen och dess resa har satt sig ordentligt i mitt minne och jag är övertygad om att de kommer att finnas på ett speciellt ställe i mitt hjärta resten av mitt liv och jag kommer att tänka på dom då och då så länge jag lever.