1 månad kvar.

Tiden bara rusar fram. Veckorna går så fort, det känns som om det bara är måndagar och fredagar.
Nu är det exakt 1 månad kvar innan han åker ner till Afghanistan. Det var ju så mycket som skulle göras innan han åker, mycket finns kvar att göra och allt kommer inte att hinnas med. Det känns som om jag inte kommer att ha några sysselsättningsproblem i sommar alls. Det finns massor att göra!

Det känns fortfarande helt okej att han ska åka men han kommer vara hemma till samma dag som han åker. Trodde från början att han skulle åka upp till Stockholm ett par dagar innan men så blir det inte, han åker härifrån samma dag som han ska sätta sig på planet ner.
Jag har svårt för just den biten, avsked. Det är jobbigt. Har gått och funderat på det här. Ska jag då säga hejdå till honom på morgonen och sen sätta mig i bilen och åka till jobbet som vanligt? Nej, jag har tagit ledigt den dagen, det är nog lugnast så. Då kan jag ha den dagen för mig själv och för mina egna tankar sen tar jag nya tag igen när han har åkt.
Sen börjar det på allvar. 6 månader av korta telefonsamtal, kanske nåt mail eller brev då och då och en liten gnagande oro i kroppen hela tiden. Frågor om hur han har det där nere och hur jag har det här hemma. Jag har förstått på andra anhöriga till utlandssoldater att de ofta möts av ett intresse för hur soldaten ifråga har det och inte så mycket frågor om hur vi som är kvar hemma klarar oss. Jag måste nog ändå säga att jag inte har mött det så mycket. Våra vänner frågar mest om hur det går för mig och hur jag klarar mig och hur jag mår. Det känns väldigt skönt på nåt sätt för vissa dagar är kämpiga och det kan vara svårt att hålla humöret uppe och då är det skönt att nån bara frågar, det räcker ganska långt faktiskt.
Nog för att han gör en mission i Afghanistan men samtidigt gör jag en här hemma för att hans överhuvudtaget ska kunna vara möjlig.