Nu vill jag ha hem honom!

Men inte så mycket på grund av läget i Afghanistan som för läget här. Sitter insnöad sen tre dagar tillbaka och det börjar bli minst sagt segt. Snön bara vräker ner och de har inte plogat vår väg så det går inte att ta sig ut, vilket kanske är lika bra för man ska helst inte ge sig ut nånstans. Läget hade i och för sig inte varit annorlunda om han hade varit hemma, vi hade varit lika insnöade ändå men det hade underlättat med någon som hade kunnat lösa av mig vid snöskyffeln lite. Jag har skottat och skottat och skottat för att hålla en liten gång fram till huset öppen så att det går att ta sig in och ut hyfsat obehindrat. I lördagsmorse hade det kommit ca 50 cm nysnö under natten så det var bara till att skotta sig en gång hela vägen ut till stallet för att kunna ta hand om hästarna. Det har aldrig varit så långt till stallet förut! Hela gårdagen var det snöstorm och vi har totalt fått 75 cm snö så nu är det lite jobbigt! Att ta sig till jobbet idag var inte att tänka på, de har inte öppnat vägen på hela dagen och just nu ser det inte ut som om jag kommer att komma ut imorgon heller, i alla fall inte i tid.
Man kan ju undra om det finns nåt positivt i allt elände för tillfället och jo, det gör det allt. Jag har haft ström hela tiden, hade som tur var handlat i fredags och fick hem mat till hästarna tidigt på lördagen. Så jag har det bra förutom att det inte går att förflytta sig av gårdsplanen och det blir lite tråkigt i längden.
Det är inte utan att man undrar hur den här vintern ska sluta när det är nästan en meter snö redan i november! Kanske kommer vi drunkna i snö!

Slutspurten!

I dag åkte han tillbaka till Afghanistan för sista gången.
Om tre veckor återvänder han hem och då blir det förgott! Det går inte att beskriva hur skönt det känns att det är så nära slutet. Jag är uppriktigt rätt trött på den här situationen nu och vill bara att det ska ta slut, ju fortare desto bättre!
Men tre veckor är ändå tre veckor till av oro, tre veckor till med risken att bli beskjuten, köra på en mina eller bli attackerad på något annat sätt. Det kan hända när som helst var som helst från det att han sätter ner fötterna på afghansk mark till det att han tar dom därifrån igen. Med tanke på förra veckans händelser så känns det jobbigare att han åker den här gången än vad det har gjort de andra gångerna. Det är bara att hoppas att tiden går fort och att hela Fs 19 inte behöver få fler tidningsrubriker nu.
Jag hoppas att han landar i Sverige som planerat den 16 december, hel och välbehållen och först när jag vet att han gör det kan jag släppa den där klumpen i magen och hoppas att den aldrig behöver återvända.

Magsjuka, det bästa som kunde hända?

I onsdags skulle det vart dags för maken att återvända till Affeland för sista gången. På tisdagen kände han sig inte bra och det visade sig att han åkte på magsjuka. Han var inte i form att sätta sig på ett flygplan och därmed även riskera att smitta ner alla andra på planet så han fick helt enkelt bli sjukskriven till nästa onsdag då han kan åka tillbaka igen.
Första tanken hos mig då var, vad skönt, jag får ha honom hemma en vecka extra! En vecka mer här = en vecka mindre där, bra!

I går visade det sig att det tydligen skulle finnas en annan anledning till att känna lättnad över att han inte åkte ner i Onsdags.
Maken ringde mig på jobbet vid lunchtid och frågade om jag sett vad som har hänt i Afghanistan. Eftersom jag inte kan titta på Tv eller lyssna på radio på jobbet så hade jag givetvis ingen aning. Han berättar då att det smällt därnere och att en svensk officer är svårt skadad. Den skadade officeren är hans chef på PO:t och skulle han ha åkt ner som planerat i onsdags så skulle han kanske också ha varit med i den bilen.
Min första tanke var bara att det var en väldig tur att han fick magsjuka. När det hela sen sjunker in så kommer andra tankar. Alla tankar börjar med Tänk om...och vad hade hänt om...
Samtidigt tänker jag oerhört mycket på den skadade Officeren och hans anhöriga och hans familj. Jag har själv träffat honom och det ger en helt annan känsla i kroppen när det händer någon som man har ett ansikte på något sånt här.
Min man känner sig tudelat inför det hela och sa på kvällen att kändes fel att vara hemma och inte därnere, men samtidigt, hade han varit därnere så hade han kanske också legat på ett fältsjukhus på Marmal.
Hur många gånger har man turen på sin sida?

Liten och arg!

Imorgon är det åter dags. Leave tre tar sin början och maken kommer hem på en 12 dagars lång vistit hos oss igen.
Att vara snart tre år och ha en pappa som åker fram och tillbaka mellan hemmet och Afghanistan är inte alltid så lätt. Hon saknar sin pappa mycket och hon väljer att visa honom sitt misstycke genom att straffa honom på det sättet som är mest logiskt i hennes värld, nämligen genom att inte vilja prata med honom när han ringer eller helst inte vilja prata så mycket om honom heller.
Detta beteende såg jag hos henne även mellan leave ett och två. Då var pappa borta från henne i nio veckor och efter ungefär halva tiden kom det här beteendet hos henne den gången. Nu har det gått ungefär lika lång tid från förra leaven och nu kommer det tillbaka.

Pappa ringde förut och sa att han nu befinner sig på Marmal (den tyska campen som de åker från) och ska åka ca kl 8.00 imorgon. Han ville givetvis prata med Lillan som tog luren och sa hallå. När hon hörde vem det var gav hon luren till mig igen, hon ville inte prata.
När jag lagt på så frågade jag henne varför hon inte ville prata. Hon mummlade "Ja ä aj på pappa". Man har väl rätt till att vara arg och visa sitt misstycke även om man är liten.
Det enda jag kunde göra var att förklara att hon inte behöver vara arg, att pappa kommer hem i morgon och att han älskar henne precis lika mycket som jag gör även om han inte är hemma.

Det ska bli skönt när han kommer tillbaka för sista gången för då kommer han att stanna hemma och inte åka igen på länge.

Ett mail...

...landade i min inbox idag. I mailet fanns en förklaring till komentaren som jag skrev om i mitt förra inlägg. Personen som skrev den förklarade vad den betydde för henne. Det visade sig att ett enda ord kan ha olika betydelser för olika människor. Uppenbarligen har vi olika förförståelse om ordets innebörd och detta gav upphov till ett missförstånd.
Som i all mänsklig kommunikation är man både mottagare och sändare i en kommunikation och hur man tolkar det man mottager och sänder beror mycket på vilka upplevelser man har med sig från tidigare i livet.

Det känns i alla fall väldigt skönt att nu ha fått en förklaring till varför detta ord dök upp i min blogg och vad som var tanken bakom att det hamnade där.
Jag och komentatorn delar en del av livet, på olika håll, ur olika perspektiv men målet och dagen för dess slut är densamma och våra känslor inför den dagen är förmodligen glädjefyllda för oss båda. Vi ska bara ta oss igenom den sista biten, sen är den tiden i våra liv förbi och vi tycker båda att det ska bli så skönt!