Magsjuka, det bästa som kunde hända?

I onsdags skulle det vart dags för maken att återvända till Affeland för sista gången. På tisdagen kände han sig inte bra och det visade sig att han åkte på magsjuka. Han var inte i form att sätta sig på ett flygplan och därmed även riskera att smitta ner alla andra på planet så han fick helt enkelt bli sjukskriven till nästa onsdag då han kan åka tillbaka igen.
Första tanken hos mig då var, vad skönt, jag får ha honom hemma en vecka extra! En vecka mer här = en vecka mindre där, bra!

I går visade det sig att det tydligen skulle finnas en annan anledning till att känna lättnad över att han inte åkte ner i Onsdags.
Maken ringde mig på jobbet vid lunchtid och frågade om jag sett vad som har hänt i Afghanistan. Eftersom jag inte kan titta på Tv eller lyssna på radio på jobbet så hade jag givetvis ingen aning. Han berättar då att det smällt därnere och att en svensk officer är svårt skadad. Den skadade officeren är hans chef på PO:t och skulle han ha åkt ner som planerat i onsdags så skulle han kanske också ha varit med i den bilen.
Min första tanke var bara att det var en väldig tur att han fick magsjuka. När det hela sen sjunker in så kommer andra tankar. Alla tankar börjar med Tänk om...och vad hade hänt om...
Samtidigt tänker jag oerhört mycket på den skadade Officeren och hans anhöriga och hans familj. Jag har själv träffat honom och det ger en helt annan känsla i kroppen när det händer någon som man har ett ansikte på något sånt här.
Min man känner sig tudelat inför det hela och sa på kvällen att kändes fel att vara hemma och inte därnere, men samtidigt, hade han varit därnere så hade han kanske också legat på ett fältsjukhus på Marmal.
Hur många gånger har man turen på sin sida?