I tid.....NOT!!!

Ett sms dök upp i telefonen imorse som utlovat!
"Vi lyfter från Afghanistan nu, vi ses ikväll!". Bra då var det okej så långt.
Jag åkte till jobbet och kände att det skulle bli en bra dag!
Telefonen ringde strax efter frukosten på jobbet och i andra ändan fanns en välbekant stämma som sa att han var i Turkiet och väntade på att de skulle tanka och byta personal på planet sen skulle de lyfta mot Stockholm efter ca 1,5 timme.
Telefonen ringer igen efter ca 3 timmar. "Du kommer inte att tro mig, jag är kvar i Turkiet! Planet får inte lyft på grund av tekniskt fel!" Bonus!!!
Så istället för att bli kvar i Turkiet fick han åka med Danskarnas plan vilket bar med sig att han först kom till Köpenhamn, hoppa på ett nytt plan därifrån till Stockholm och skulle därifrån sen ta sig till Göteborg för att sen kunna åka taxi hem.
Efter många om och men, felbokade tågbiljetter och ett och annat svärord är han nu äntligen på ett tåg till Göteborg.
Från början fanns inte någon taxi som skulle ta honom från Göteborg och hem så det lutade åt att jag skulle bli tvungen att åka dit och hämta honom. Vilket hade varit en mindre rolig tripp på ca 12 mil enkel väg. Till slut, efter tjat och många telefonsamtal till de som har hand om bokningarna av hemresorna så är nu även det fixat och han kommer förmodligen vara hemma vid 00.30 i natt.

Lillan har varit uppe och väntat på pappa. Vi har pratat om att han ju skulle komma idag och när jag hämtade henne hos dagmamma i eftermiddags så började hon fråga efter honom i bilen på vägen hem. Jag svarade att han ska komma ikväll och att hon ska få vara vaken tills han kommer hem. Sen vi kom hem har hon trott att han kommit varje gång hon har hört en bil eller det har låtit vid ytterdörren. Varje gång har jag sagt "Nej, men pappa kommer snart!"
När jag för en stund sedan fick ett samtal från honom och han sa att han var påväg och att taxi skulle köra hem honom och jag i och med det insåg att han kommer att komma så sent att hon inte kan vara vaken så känns det återigen som om jag ljuit för henne. Jag hade lovat henne att pappa skulle komma hem och att han skulle läsa Castor för henne ikväll men så blev det inte riktigt.
Men han kommer i alla fall hem om än senare än tänkt precis som förra gången...
Jag ska brygga en stor kopp kaffe och sitta uppe och vänta i alla fall!

I morgon!

Jag hade två missade samtal på mobilen förut, det stod "Missat samtal från Afghanistan". Telefonen hade inte ens ringt, det var dålig mottagning där den låg. Skit!
Det fanns ett röstmeddelande i inkorgen. Jag visste ju vem det var och jag lyssnade av det med hopp om att han inte skulle säga att planet var försenat. Han sa att de var påväg till CNL och mot Marmal och att det i nuläget såg ut som om planet ska vara i tid, skönt!
Han skulle skicka ett sms imorgon innan han satte sig på planet och skulle nåt gå snett så att de inte kommer iväg i tid skulle han höra av sig.

Har precis stoppat ner Lillan i sängen och läst "Castor Odlar" för henne för miljonte gången.
När jag läst färdigt så pratade vi om pappa. Nu kunde jag säga att pappa kommer hem imorgon. Imorgon är det inte jag som läser Castor för miljonte gången, då är det pappa som läser Castor för första gången! Det är pappa som stoppar henne i säng och pussar henne god natt och säger "Pappa älskar dig, sov gott!"

Det är en konstig känsla att han kommer imorgon. Det känns som om han har varit borta i en evighet men samtidigt har tiden gått fort. Hur går det ihop? Skitsamma, jag längtar efter honom oavsett.
Nu hoppas jag bara att när jag sätter på min telefon imorgon så säger smset att han ska sätta sig på planet och "Vi ses ikväll!"

Om tre dagar!

Nu är det nära! På Torsdagkväll vid 18 tiden är det tänkt att han ska komma klivande över våran tröskel igen! Så skönt det ska bli!
Nu hoppas jag bara att allt går enligt planerna den här gången och att han verkligen kommer i tid. Vid förra leavet blev han ett helt dygn försenad hem på grund av att planet kom iväg för sent från Sverige när det skulle åka ner och lämna och hämta soldater i Afghanistan.
När han nu kommer hem har han detta och ett leave kvar innan missionen är slut. Det värsta är på något sätt över, de längsta perioderna ifrån varandra har vi bakom oss och nu är det bara en liten liten bit kvar tills det är helt över och han kommer hem igen.
Med tanke på hur valet igår föll ut så kommer förmodligen möjligheten att åka tillbaka igen att finnas kvar under några år framöver.
Jag har frågat honom om han kan tänka sig att göra om det och i nuläget är svaret "nej, inte med försvaret". När jag får frågan om jag skulle låta honom åka igen så känns svaret i nuläget som ett klart Nej!
Nu har han fått göra det, nu ska vi fortsätta familjelivet tillsammans, fortsätta att förvandla våran lilla idyll till det som är tanken att det ska bli förvandlat till. När vi har gjort det så kanske tanken kan få passera min hjärna igen men de närmaste åren känns det otänkbart. Men man ska aldrig säga aldrig.

Jag överlevde valet!

Idag var det då äntligen dags för det här som surrat i media de senaste månaderna, det är valdagen!
För mig var det nu tredje gången som jag har fått rösta och givetvis gör jag det. Jag kan erkänna att jag inte är så jättepolitiskt intresserad och därmed heller inte speciellt insatt. I år har jag dock faktiskt försökt att sätta mig in i det hela lite mer. Jag har tittat på en del program på Tv, lyssnat på debatter och partiledarutfrågningar och när det nu var dags att gå till vallokalen för att slicka igen kuverten visste jag vad jag skulle rösta på.

Jag snörade på mig skorna, satte på mig jackan, satte Lillan i vagnen och gick ner till vår vallokal med röstkortet i högsta hugg.
Väl framme fanns det ingen som hotade mig eller ifrågasatte varför jag som ju är kvinna var där. Väl inne stod det ett stort bord med massor av valsedlar uppdukade. Alla partier fanns representerade och jag fick välja helt själv vilka valsedlar jag ville ha. Det fanns ingen som försökte hota eller muta mig till att välja just deras partis valsedeln. Namnen på valsedlarna är i övervägande del vanliga hederliga människor som är engagerade och brinner för sin politiska övertygelse. Inget av namnen figurerar högt uppsatt i den kriminella världen vad jag vet i alla fall.
Efter jag valt mina valsedlar fick jag tre vita kuvert av en kvinna och jag fick lugnt gå bakom en grön skärm och lägga sedlarna i sina kuvert. Jag lämnade sedan mina kuvert till kontrollanten som la dom i en stor låda, blev avprickad i röstlängden och sedan var det klart. När jag gick därifrån kunde jag göra det med samma lugn som jag kom dit. Det fanns ingen som försökte få mig att säga vad jag hade röstat på för att kunna skjuta mig om svaret på den frågan hade varit "fel". Jag behövde heller inte smyga mig ut med rädsla för att någon skulle upptäcka att jag varit där.
Nu är valet avslutat, vallokalen har sängt och det räknas röster för fullt. Jag har inte hört några rapporter om att någon vallokal har bombhotats eller att någon har försökt stjäla någon låda med röster. Jag har heller inte hört att någon vallokal har behövt uniformerade soldater utanför sina dörrar för att kunna garantera säkerheten för de som röstat.

Det värsta som hände mig under den här valrörelsen var att jag idag skar mig lite på läppen när jag slickade igen det ena kuvertet i vallokalen. Det värsta som hände en kvinna i Afghanistan under valet där var att hon blev skjuten för att hon uttalat sig om valet på ett "felaktigt" sätt.
Afghanistan valde igår, vi valde idag men det skiljer många hundra år på sättet som demokratin fungerar i de båda länderna.
Vi har det allt rätt bra i vårt avlånga land när man tänker efter.

Hur länge kan snart vara snart???

Nu är det snart 8 veckor sedan han åkte tillbaka efter sitt första leave. När han åkte så sa han till Lillan att han snart kommer hem igen. Efter att han åkt så har jag med jämna mellanrum sagt henne samma sak när vi pratat om pappa. Nu sista tiden har vi pratat om det varje kväll efter att vi läst god nattsagan. Vi har pratat om vad hon vill göra med pappa när han kommer hem och varje kväll har jag sagt att han snart kommer hem. Egentligen känns det som om jag har ljugit för henne nästan hela tiden förutom nu, de senaste dagarna. Nu är det snart dags, nu kommer han snart hem och då menar jag snart på riktigt, inte snart som om 8 veckor utan snart som i om bara 9 dagar!

Igår kväll pratade vi om vad hon ville göra med pappa när han kommer hem. "Vi ska busa! Såhär!" sa hon och höll upp båda händerna framför sig som om hon vore en farlig tiger med vassa klor!
"Men pappa ska väl få en jättestor kram och en go puss också!" Då tänkte hon efter lite och sen sa hon "Näää, pappa ä vass. Han måste duscha och raka sig föst!"
Till saken hör att pappan i fråga har lagt sig till med ett rejält helskägg under sina senaste veckor i Affeland och detta är något som inte helt uppskattas av fru och barn...

När han väl kommer hem har jag planerat en liten överraskning åt oss. Lillan ska få vara hos mormor och morfar första helgen han kommer hem och vi ska få ett drygt dygn för oss själva någonstans i norden. Det var alldeles för längesen vi ordnade barnvakt för att göra något bara han och jag så nu är det på tiden. Det ska bli så mysigt att bara få vara vi en stund. Jag har tagit tre dagars semester ena veckan han är hemma också och då ska vi passa på att bara vara hemma och vara en liten familj i några dagar igen!
Vi längtar så det blöder i hjärtat men snart, snart är vi där, på riktigt!

Vem är du?

Ibland undrar jag vilka som egentligen läser det jag skriver här. Många vet jag vilka de är men det måste finnas nån som läser utan att vi känner varandra. Varför läser just du min blogg?
Det hade varit roligt om du bara lämnade en kommentar. Givetvis behöver man inte nämna sitt namn, hade bara varit roligt att veta varför du läser och om vi känner varandra eller inte. Inte märkvärdigare än så.

När vi två blir tre.

Var sak har sin tjusning och just nu känner jag att det är så skönt att hösten kommer på riktigt. Höst innebr att allt lugnar ner sig lite. Man behöver inte göra lika mycket som på sommaren, det ska inte flängas runt överallt och hittas på något hela tiden utan det är helt okej att bara sätta sig framför Tv:n under en filt och titta på meningslös underhållning en stund innan man kryper ner i sängen. Ute slutar gräset snart att växa, ogräset likaså och man behöver inte ägna tid åt trädgården på samma sätt längre. Stressen lägger sig en aning och det är skönt!

Om två veckor är det dags för leave nummer två. Om två veckor är han hemma om allt går som planerat och det inte blir några förseningar. Det ska också bli skönt! Jag har nästan glömt hur det är att leva ett helt vanligt familjeliv, jag har varit så uppe i att få allt att gå runt och fungera här hemma för mig och Lillan att jag nästan inte kommer ihåg hur det var innan han åkte. Men tiden har faktiskt gått ganska fort, nu är det bara slutspurten kvar och om 100 dagar är allt det här äntligen slut! Om ytterligare 15 dagar till efter det är hela 2010 slut och det som kändes som det skulle bli det längsta året i mitt liv den 16 Januari i år är då slut! För även om själva vistelsen i Afghanistan är 6 månader så har hela 2010 gått åt till förberedelser både för oss och för honom. Han var på livgardet hela våren från Januari fram till det att han åkte och veckorna då skiljer sig inte från hur veckorna är nu, under Afghanistan tiden har varit. För mig har det varit samma pussel att lägga för att få ihop vardagen. Men när det här väl är över så blir vi två om att lägga pusslet igen och det är ju så jag vill ha det.
Vi längtar efter honom så det gör ont men två veckor går fort. Om två veckor sitter jag inte vid datorn, då sitter jag och Lillan uppkrupna i hans stora varma famn och är en familj en stund igen!

Konsten att njuta!

Förra helgen hade jag besök av makens kollegor, vilka tillika är att betrakta som våra vänner. De tittade förbi en sväng för att se hur vi hade det och för att få en kopp kaffe. Helgen i övrigt var fullspäckad med en massa tråkiga måsten som skulle göras och jag betade av den långa att göra listan allteftersom helgen gick. Eftersom jag sällan hinner med så mycket på veckorna var jag lite stressad över att få gjort undan allt som jag hade tänkt mig att få gjort.
Under den lilla fikastunden i solväggen med det trevliga sällskapet säger en av makens kollegor:
"Om jag vore du skulle jag sätta mig här en stund och bara njuta lite. Du vet väl om att du bor i en idyll?"
Min något stressade hjärna svarade lite snabbt "Jo, jag vet att jag bor i en idyll men gör du allt åt mig under tiden jag sitter här då?"
Vi fortsatte att prata och fika en stund innan de var tvunga att åka vidare och jag skulle återgå till min lista.

Undertiden jag fortsatte att jobba av listan så fortsatte hans ord att eka i mitt huvud och jag började tänka efter. Jag har varit extremt dålig på att just njuta av det lilla i sommar. Det slog mig att jag nästan inte alls har suttit på altanen över huvudtaget. Jag har varit alldeles för dålig på att sitta tyst på trappan med ett glas vin i handen och bara njuta av min idyll och den tystnad som omfamnar den. Det har heller inte blivit många kaffekoppar i solväggen utan de har svepts i samband med att jag gjort något av mina måsten.

Den här helgen som gick blev det annorlunda. Jag hade en lista även för den passerade helgen men jag tog det lugnt, jag fick gjort allt jag skulle ändå! Mitt kaffe avnjöt jag i solväggen de fantastiska dagar som helgen bjöd mig och jag tog mig tid att sitta tyst och bara vara den stunden. Bara sitta och lyssna på skördetröskornas dova muller och pipet från när de backade och det var så skönt! Varför har jag inte gjort detta oftare under sommaren? Kanske för att den stunden gör mig så påtakligt ensam eller för att jag saknar honom just då, att ha honom nära och prata med om ditt och datt.
Men det spelar ingen roll, från och med nu så ska jag unna mig den stunden varje dag under helgerna. Den stunden är bara min!
Tack T för att du påminde mig om att njuta av här och nu!