När vi två blir tre.

Var sak har sin tjusning och just nu känner jag att det är så skönt att hösten kommer på riktigt. Höst innebr att allt lugnar ner sig lite. Man behöver inte göra lika mycket som på sommaren, det ska inte flängas runt överallt och hittas på något hela tiden utan det är helt okej att bara sätta sig framför Tv:n under en filt och titta på meningslös underhållning en stund innan man kryper ner i sängen. Ute slutar gräset snart att växa, ogräset likaså och man behöver inte ägna tid åt trädgården på samma sätt längre. Stressen lägger sig en aning och det är skönt!

Om två veckor är det dags för leave nummer två. Om två veckor är han hemma om allt går som planerat och det inte blir några förseningar. Det ska också bli skönt! Jag har nästan glömt hur det är att leva ett helt vanligt familjeliv, jag har varit så uppe i att få allt att gå runt och fungera här hemma för mig och Lillan att jag nästan inte kommer ihåg hur det var innan han åkte. Men tiden har faktiskt gått ganska fort, nu är det bara slutspurten kvar och om 100 dagar är allt det här äntligen slut! Om ytterligare 15 dagar till efter det är hela 2010 slut och det som kändes som det skulle bli det längsta året i mitt liv den 16 Januari i år är då slut! För även om själva vistelsen i Afghanistan är 6 månader så har hela 2010 gått åt till förberedelser både för oss och för honom. Han var på livgardet hela våren från Januari fram till det att han åkte och veckorna då skiljer sig inte från hur veckorna är nu, under Afghanistan tiden har varit. För mig har det varit samma pussel att lägga för att få ihop vardagen. Men när det här väl är över så blir vi två om att lägga pusslet igen och det är ju så jag vill ha det.
Vi längtar efter honom så det gör ont men två veckor går fort. Om två veckor sitter jag inte vid datorn, då sitter jag och Lillan uppkrupna i hans stora varma famn och är en familj en stund igen!