måndag 16 april 2012

Att "komma hem"....

I helgen var jag på möhippa för min svägerska. Hon och hennes blivande make är båda anställda inom försvarsmakten och inflyttade till den stad där de båda arbetar. På möhippan var ca 15 personer där alla på något sätt har en koppling till försvarsmakten, antingen var de själva anställda, hade varit anställda eller levde ihop med någon som var anställd. Flera utav dem hade även barn.
Ganska naturligt kom det att pratas en del om det här med utlandstjänst. Några av tjejerna hade gjort egna missioner. Några hade sina män nere just nu och ett par stycken hade män som skulle åka till hösten. Vad jag förstod på några av tjejerna ville även de ut igen så småningom när rätt tillfälle dök upp.

Jag som kom lite utanför den här världen men som ändå har en man som varit ute tyckte att det var rätt skönt att få prata med dom här tjejerna som ständigt lever i det. Helt plötsligt gick det att prata om det utan att behöva ställa sig i försvarsställning över vårat beslut att han skulle få åka. Jag behövde heller inte stå där och förklara hur min vardag såg ut under missionen, slapp alla "synd om dig" blickar. Alla visste ju precis hur det är för alla kunde relatera till varandra genom egna erfarenheter. Just i diskussioner om detta så kändes det lite som att "komma hem" i detta gänget. För dom och de som de brukar umgås med så är ju detta något de lever med jämt och blir inte på något sätt konstigt utan bara helt naturligt. För mig är det också på nåt sätt en naturlig del i vardagen, förmodligen delvis för att just min svägerska och blivande svåger jobbar med det de gör. Men där tar det liksom stopp. I min övriga omgivning och de vänner jag umgås med så är detta ganska främmande och alla har inte så mycket förståelse för hur man kan göra en utlandstjänst överhuvudtaget.
Så tack tjejer för att jag fick "komma hem" till er en stund!