Små tankar om stora saker!

Efter en lång dag igår ville jag inget hellre än att gå och lägga mig. Eftersom Lillan var uppe på övertid och också skulle krypa ner i sängen fick hon lägga sig i pappas säng och sova där. Det är lite mysigt att ha henne nära.

Men nej, hon hade inga större planer på att sova direkt. Hon låg och pratade och sjöng om vart annat en lång stund. Efter en stund så sätter hon sig upp i sängen, tittar på mig och säger: "go natt mamma, äskar dig! Ja, åka Apsastan nu. Ja bli botta länge!"
Jag svarar "Jaha, vad ska du göra där då?"
"Ja, åka plugplan å äta mat å sova"
"Jaha, då får du hälsa pappa när du kommer fram då"
"Ja hjälpa pappa i Apsastan!!! Go natt, ses i mojjon mamma"

Hon är för härlig emellanåt. Jag är så glad att jag har henne just nu!

Är det kärlek?

Ja, han ringer varje dag men jag har inte fullt ut fattat var han faktiskt befinner sig. Kanske kommer jag aldrig att fatta det heller. Förutom fördröjningen när man pratar i telefon så är ju allt som vanligt. Jag hör honom lika bra som om han skulle ringa från huset brevid. Han har skickat både mail och sms och han har uppdaterat sin Fb status men ändå är han så långt borta...

Han är i en värld som jag aldrig kommer att kunna förstå fullt ut eller kunna dela med honom. Han kommer att uppleva saker, situationer, människor och människoöden som jag inte kommer att komma i närheten av. Hur kommer detta påverka honom? Vem får jag hem? Vilken pappa får Lillan hem?

Att vara ensam är jag ganska van vid och jag tycker att det är ganska skönt att vara ensam emellanåt, jag är van vid det och har skapat mig rutiner kring det som jag gillar och är noga med att få behålla men nu är läget annorlunda. Han befinner sig på ett ställe i världen där han förmodligen löper större risk att dö. Han är inte bara på jobbet.
Ja, jag saknar honom. Hade han bara varit på jobbet hade jag förmodligen inte saknat honom på samma sätt som jag gör nu. Kanske är det avståndet som gör det, kanske är det risken eller att jag vet att det dröjer innan jag får se honom igen.
Men hur det än är och hur jag än känner så stöttar jag honom fullt ut i hans val. Är inte det kärlek ändå...

I väntan på Afghanistan!

Det hela blev inte riktigt som det var tänkt från början. Planet mot Afghanistan skulle ha lyft från Västerås kl 17.20 igår men väl på plats får de veta att det har blivit försenat från Afghanistan på grund av dåligt väder. Det blir en lång väntan på flygplatsen och innan jag gick och lade mig igår pratade jag med honom. De hade då fått ny tid och trodde att de skulle få lyfta från Sverige vid 00.30. Vi sa "God natt, älskar dig och sköt om dig!" och sen var det dags att sova.

När jag vaknade och satte på telefonen imorse kom det ett sms efter en stund. Det stod att de äntligen skulle få lyfta och att klockan var 02.05. Det hade varit en lång väntan i början av äventyret.
På vägen till jobbet kom det ytterligare ett sms, då var de i Turkiet för att tanka och byta personal på planet för att sedan kunna fortsätta resan till slutmålet.

Jag räknade ut att de skulle landa i Afghansitan vid 13.00 svensk tid och eftersom han lovat att höra av sig så fort som möjligt har alla telefoner funnits tillhands hela dagen men dom har varit väldigt tysta. Min vanliga mobil har varit i fickan hela dagen och "Afghanistan mobilen" har tittats till flera gånger för att se om det kommit nåt sms.

Jag kom hem och lagade middag, tittade på klockan och fick se att den var 17.30 här vilket innebär att den var 20.00 i A-stan. Då kom jag plötsligt ihåg vad kontingentsprästen sa på anhörigdagen i våras. Klockan 20.00 tänder de varje kväll ett ljus på CNL (Camp Nothern Lights)som är Sveriges bascamp i A-stan. De tänder ljuset för att tänka på dom där hemma en stund och han uppmanade oss anhöriga att göra det samma här hemma.
Jag rotade fram ett ljus och tände det på bänken bredvid mig. Efter bara nån minut ringer telefonen. Jag svarade och efter en kort stund säger en mycket välbekant stämma "Hej hjärtat!" i andra ändan. Det var så skönt att höra hans röst och att han kommit fram ordentligt. Tårarna rann lite av lättnad och för att jag blev glad att han äntligen ringde.
Resan hade trots förseningen gått bra och han hade kunnat sova en del på planet. Det var väldigt varmt därnere, ca 35 grader så det var lite skillnad mot här.
Han hade träffat sin syster när han kom ner och han skulle gå för att träffa henne igen när vi pratat färdigt.
Vi pratade en stund om hur dagen varit, vad Lillan sagt när han åkt och hur jag hade det. Det är en liten fördröjning när man pratar men det gick fint. Förmodligen ringer han på Lördag igen och då har de nog tagit sig ner till PO Sare pol där han ska bo under missionen.
Det är skönt att det har börjat nu...

Så kom den då till slut...

Dagen D, avresedagen. 6.10 ringde hans väckarklocka och det var dags att gå upp, packa det sista, kontollera tusen gånger att allt var med och ta på sig uniformen...
Jag vaknade av hans klocka men låg kvar i sängen en stund. Tusen tankar for genom huvudet och det hela kändes mycket konstigt. Efter en liten stund vaknade Lillan. Jag hörde hur hon kröp ur sin säng och dom små nakna fötterna kom tassande över golvet och hon kom och kröp ner i min säng. "Ä du lessen mamma?" sa hon när hon såg mina tårar.
Jag försökte förklara för henne att pappa skulle åka idag. Hon förstod på sitt sätt och hon har förtått det i flera dagar, det har liksom märkts på hennes sätt att vara.
Vanligtvis vill hon gå upp med en gång när hon vaknat men idag ville hon ligga och mysa länge. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp.
Han åt frukost när vi kom upp. Vi satte oss bredvid honom i soffan och bara va en stund.

Sen blev det dags för honom att göra sig iordning. Han tog på sig uniformen, kängorna och satte baskern i fickan. "Nu kommer taxin" sa han och det högg liksom till i mitt hjärta. Under tiden som taxin körde upp längs våran framfartsväg så höll han bara om mig. Han tog den stora väskan och bar ut i bilen innan han kom för att säga hej då. Lillan gav honom en stor kram och sa "Hej då pappa, ja komme satna dig"
En kram, en puss och sen rullade han iväg i taxin. Nu börjar hans äventyr!
Han flyger nu först till Stockholm, därifrån åker dom buss till Västerås där dom går på planet ca 17.20 i eftermiddag. Dom landar i Finland och Turkiet på vägen och när jag vaknar imorgon har han satt sina fötter på Afghansk mark.

På nåt konstigt sätt är det skönt att det har börjat på riktigt nu. Nu har första etappen av andra delen i allt det här börjat och för varje dag som går så kommer slutet närmare.
Han kommer hem på sitt första leave i slutet på vecka 27 om allt går som planerat och dit är det inte allt för lång tid. Då kommer han vara hemma i ca 10 dagar och då har jag semester. Det ska bli skönt att få lite tid ihop då!

Många goa kramar!

I helgen hade vi lite av en avskedsfest för maken där alla närmaste goaste vännerna var inbjudna. Det blev en mycket trevlig tillställning som varade långt in på småtimmarna. Maken fick lite presenter som kan vara mer eller mindra bra (lämpliga) att ha med sig ner till Afghanistan och jag fick ett enormt stöd från vännerna. Ni är så goa allihop och jag vet vart ni finns om jag behöver er. Tusen tack!

Nära, kära och vänner man möter är väldigt förstående och stöttande och listan på människor eller män som vill "ta hand om" mig har börjat bli ganska lång.
Häromdagen fick jag ett nytt namn på den listan men det här var av mer seriös art. Jag var med maken på hans vanliga arbetsplats och träffade där en av mina favoriter av hans kollegor. En man som är den varmaste människa jag någonsin träffat. Han är alltid väldigt vänlig och varm när jag möter honom och hans hjärta är verkligen av guld. Då de i sitt vardagliga arbete ständig får se det mörkaste av samhället, människors förfall, deras förmåga att skada sig själv och andra kan man tänka sig att man efter några år i det yrket skulle vara avdrubbad men inte han. Han verkar fortfarande efter många, många år i yrket ha kvar sin tro på människans förmåga till förändring och vilja att skaffa sig ett bättre liv. Att ha sett så mycket tråkigheter som människor gjort med och mot varnadra och ändå ha kvar sin empati och sympati för sina medmänniskor är stort.

Han tittade på mig med allvarlig blick och sa helt lugnt att var det något jag behövde någon gång så var det bara för mig att ringa honom. Lite skämtsamt sa jag att jag skulle ringa när jag behövde hjälp med disken och tvätten. Han tittade på mig igen med samma allvar i blicken och sa bara "gör det".
Jag vet att han verkligen menade vad han sa, många säger det men han menar det till 100% och det känns väldigt bra att veta!
Han har själv gjort ett par utlandsmissioner och vet hur det är för de anhöriga som blir kvar hemma så jag vet att han menade varenda ord han sa!
Deras yrke går i viss mån ut på att hjälpa människor som behöver det i situationer som är mindre trevliga. Skulle jag någon gång hamna i en sådan situation vill jag att det är han som kommer för att hjälpa, det skulle kännas otroligt tryggt!
För mig är han medmänskligheten personifierad och man vill bara krama honom!

Maken har fått ordet!

Ja, då var det snart dags. Idag, om fjorton dagar sitter vi i luften på väg mot ”Affe” för att utföra ett uppdrag som vi tagit på oss att fullfölja.
Det är inte utan att man blir fundersam på vad det egentligen är man gett sig in på, speciellt med tanke på senaste veckans händelser. 8 norrmän och 11 danskar skjutna. Talibanerna släpper ett pressmeddelande där de säger att de ska starta sin våroffensiv som bara ska inrikta sig mot västerlänningar.
Här åker flertalet av oss iväg från sambos, fruar, barn och familjer för att hjälpa ett annat folk som behöver allt stöd de kan få.
Vi åker till ett land som mer eller mindre befinner sig i krig. Vi åker till ett land där en del av befolkningen inte vill ha oss närvarande utan gör allt för att skada eller till och med döda oss.
Vi lämnar vår trygghet hemma för att frivilligt åka dit. Vad är det som driver oss?

Det har ju inte bara varit utbildning på Livgardet under våren utan även förberedelser här hemma för att kunna lämna hemmet.
Saker som måste göras, ärenden som skall utföras och för att inte glömma, det där berömda vita arkivet.
Det är en ganska makaber uppgift och känsla, att sätta sig och skriva ett brev till familjemedlemmar, nära och kära, för att ge dem en sista hälsning eller för att förklara och berätta vad, varför och hur.
Känslan att skriva de där breven, går inte att beskriva, den måste nog tyvärr bara upplevas. Man kommer in på sitt liv på ett annat sätt och man inser vad det är man håller kärt och hur mycket man uppskattar det man har.
Men det är mycket viktigt att göra det. Inte bara för sig själv, utan även för de efterlevande. Många frågor kan besvaras och det kommer förhoppningsvis hjälpa dem i efterarbetet om ”skiten träffar fläkten”.
Så vad är det som driver oss att åka dit då?? Är det äventyret eller är det uppgiften som vi är där för att lösa?
En personlig reflektion är att kombinationen uppdrag-äventyr är det som driver.
Vi som åker, vi är duktiga, vi är kompetenta och vi är rekryterade och utvalda av många sökande.
Vi har genomfört utbildning i 16 veckor mer eller mindre på Livgardet. Min känsla är att vi är väl förberedda. Är det kanske vi som har ”Det”?!
Många frågar om man inte är rädd för att åka. Jag måste säga som det är. JA! Det är jag!
Jag är rädd att något ska inträffa så att man inte kommer hem igen. Jag är rädd för att inte få träffa de där hemma igen. Jag är rädd för att någon annan av mina vänner och kollegor ska komma till skada.

Jag har ett arbete i det civila där jag sett mycket av samhällets ”svarta sida”. Det har gjort att jag inte är rädd för döden. Jag har, hur dumt det än må låta, kommit fram till att när man inte påverkar döden själv, så är det bara något som inträffar. Det är ”Någon annan” som bestämmer när ens tid är inne. Det är någon annan som kommer och tar bort dig från jordelivet. Och när den stunden är inne, så är det inget man kan göra.
Min största rädsla är att inte få träffa familjen igen.
Min uppfattning är att rädd, det ska man vara. Är man inte rädd, då är man farlig. Både för sig själv och sina kollegor. Man utsätter sig för onödiga risker och man äventyrar sina kollegors hälsa och säkerhet.
Jag ser fram mot den tid vi har framför oss på plats där nere och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra arbete.
De som gör den riktiga missionen är ju trots allt de som är kvar hemma. Den där andra hälften, som drar det tunga lasset. Det är ju Ni som gör det möjligt för oss andra att åka.
Utan ert stöd hade inte Vi funnits. Vi hade inte varit FS19, vi hade inte kunnat åka.
Ni anhöriga, ska alla ha en stor eloge som gör detta möjlig. Det är Ni som ställer upp för att få det att fungera och det är Ni som gör att Vi får möjligheten att åka.
Tack för att Ni släpper iväg era nära och kära så att Vi fått möjligheten att lära känna dem och få tjänstgöra med dem.


Tack.

Mycket ska hinnas med!

Om 15 dagar åker han. Nu är han hemma och ledig fram till dagen D. Det är skönt att ha honom hemma lite och minnas hur det var att ha ett familjeliv igen om än bara för ett par veckor.
Nu utnyttjas dagarna till att göra alla de där måstena som ska vara gjorda innan han åker till Afghanistan. Det finns bokade tider på banken för att se över hur eventuella försäkringar fungerar om det skulle gå illa. Vad händer med lånen på huset om jag blir själv, jag måste kunna bo kvar och kunna leva vidare utan att behöva bekymmra mig för det också om olyckan skulle vara framme.
Vi måste till vår revisor och deklarera så att det är klart.

Häromkvällen satte vi oss ner för att gå igenom olika viktiga papper som jag måste ha koll på. Han gav mig även det vita kuvertet. Jag vill aldrg någonsin behöva öppna det!
Där hade han samlat ihop allt som han skulle vilja säga till oss om det är så att han inte kommer hem levande. Han hade skrivit ett brev var till alla nära och kära förklarade han. Hans sista ord till oss. Han hade även skrivit ner hur han skulle vilja ha en begravning och var jag kan hitta alla försäkringar och lösenord för att kunna avsluta mailkonton och liknande. Allt detta finns nu samlat i det vita kuvertet som är väl förseglat och bara ska öppnas om det går åt skogen. Jag vill aldrig någonsin behöva öppna det! Bara blotta tanken på att öppna det kändes väldigt jobbig men jag måste ha ett sådant kuvert så det är ändå bra att det finns.

Men egentligen borde det alltid finnas ett sådant kuvert. Även om han nu ska bege sig iväg till ett land i krig och riskerna givetvis är större på många sätt så kan han lika gärna krocka med bilen på väg till jobbet här hemma. Men när man är hemma tänker man inte på att ha ett kuvert där allt finns färdigt för de efterlevande i alla fall inte när man fortfarande är ganska ung. Det hade nog varit bra med ett vitt kuvert i de flesta hem för man vet aldrig när det hemska och oförutsedda händer.