Tillbaka till Fs19...

Har precis lagt ifrån mig "Krigare" av Johanne Hildebrandt. Hon följde soldaterna på plats i Afghanistan under Fs19, samma mission min man deltog i under 2010.
Jag är ingen läsmänniska, läser sällan böcker och de som jag läst för nöjes skull är väldigt få. Maken fick med sig ett ex av boken efter Fs19 återträff och han läste den direkt. Jag tänkte hela tiden att jag också ska ta tag i den om än med inte lika stor entusiasm utan mer för att jag känner att jag måste ha läst den.
Så en dag förra veckan satte jag igång. Boken börjar vid Livgardet under utbildningen av soldaterna och följer dom sedan genom avsked av anhöriga till insatsområdet, genom strider, trötthet, möte med lokalbefolkningen, hemlängtan, skador, värme, brist på stöd, och förlusten av en stupad kamrat.

Även om det nu är ett år sedan maken återvände från afghanistan är förra årets minnen ganska levande. Vi pratar ofta om Afghanistan, saker som hände både där och här under förra året. Jag tänker inte på det jämt men det finns liksom där hela tiden och det har på nåt sätt blivit ett före och efter Fs19 i livet.

Situationer som uppstod därnere under missionen som maken var inblandad i finns delvis med i boken. Jag känner igen personer, händelser och känslor som beskrivs. Man kommer ihåg magkänslan som kom vid första rapporten om att Fs19 vart i en strid, känslan som kom vid rapporter om skadade och känslan som kom vid rapporten av Kenneth Wallins död. Även om jag visste vad som väntade när jag började läsa, jag hade ju liksom "redan sett filmen" och visste hur den slutade så var det skillnad att se den skildrad från plats, det bli ju aldrig detsamma för oss som är hemma.
Det är en viktig bok i den meningen att det faktiskt ger en bild av livet därnere och vad det är Sveriges soldater på plats genomlider och jobbar för. Den lyfter även vissa viktiga politiska aspekter av insatsen som inte riktigt kommer fram i media här hemma.
Den ger även en lite tydligare bild av landet Afghanistan och dess invånare. Beskrivningen av en förlossningsavdelning på det lokala sjukhuset lämnar en inte oberörd. Inte heller när det beskrivs hur barn och kvinnor utnyttjas och förtrycks och männen tvingas till både det ena och andra av talibanerna för att få behålla livet. Man blir gång på gång tacksam över att man bor i Sverige.

Back in da house!

Fem och en halv månad senare är vi återflyttade i vårt "nya" fina hus! Det är i och för sig inte helt klart men det är beboligt. Undervåningen är i det närmaste helt klar medan övervåningen fortfarande lämnar en del åt fantasin...men vi hoppas ha sovrummen klara till Jul!

Mitt i allt renoverande så tittade det ut en liten tjej till i mitten av Juni. Hon lät inte mamma och pappa vänta mer än sex dagar extra som tur var och när hon väl ville ut så såg hon till att den processen gick så fort som möjligt. Att hon är helt underbar behöver jag förmodligen inte nämna!

Så var frågan: Blogga eller inte? Jag har inte haft tid att skriva något under renoveringen men frågan är om man kanske skulle ta sig i kragen och göra det nu istället. Jag ska försöka om jag känner att jag har nåt vettigt att komma med annars låter jag bli. Vi får se vad som dyker upp framöver!

Mambo igen....

Och så kom då dagen då det var dags att återförenas med sitt gamla flickrum igen. På grund av husrenoveringen har vi blivit tvugna att flytta ur vårt hus och in i mitt gamla flickrum hos mor och far. Så hela den lilla familjen är nu inneboende. Det är tur att man har snälla föräldrar som ställer upp både med husrum och mycket hjälp med renoveringen!
Nu gäller det att hålla ångan uppe och jobba på så hårt det går för att få huset beboligt igen inom en inte alls för avlägsen framtid. För tillfäller är projekt rivning i full gång. Det gamla rivs ut för att kunna ge plats åt det nya! Snickarna är snart färdiga med utsidan så den börjar se riktigt bra ut men på insidan finns mycket kvar att göra!
Nu gäller det bara att allt fortsätter att gå enligt planerna och budgeten. Slutresultatet kommer att bli kanon!

Hoppas nu att den fjärde familjemedlemmen behagar titta ut i tid så att jag kan bli lite mer behjälplig igen. Kroppen är ju för tillfället nte riktigt med på att göra vad som helst hur som helst och det är lite frustrerande att inte kunna göra mer men det är bara att gilla läget. Målning har blivit mitt kall i bygget och jag har grundmålat hela huset på marken men det är ju långt ifrån klart men jag ska nog hinna det med. Jag kommer inte ha några större sysselsättningsproblem under min kommande mammaledighet i alla fall...

Mellan brädor och bebis!

Och till slut fanns lite tid för att knåpa ihop ännu ett blogginlägg. Jag vet, det var läääängesen sist men eftersom jag har lite svårt föra dessa typiska "här är min dag" inlägg eller även kallade "saft och bulle" inlägg så har jag väntat till tid och lust infunnit sig till att skriva igen.
Vi har nu kört igång rejält med vårat lilla husprojekt, så litet är det ju inte men... Snickarna jobbar på för fullt med att göra färdigt utsidan och snart ska vi ta tag i insidan också. Det är många bitar som ska falla på plats och beslut ska fattas men det är skönt att det har dragit igång ordentligt och på riktigt när vi nu har planerat för det under så lång tid.

Om ca 6 veckor hoppas vi även på att vara 4 i den lilla familjen också. Om nu den här lilla krabaten behagar titta ut i tid. Storasyster dröjde sig kvar 19 dagar extra inne i den varma magen. Jag hoppas verkligen på lite mer punktlighet den här gången! Kroppen börjar bli väldigt stor, tung och obekväm nu så det ska bli skönt när det är över och nyfikenheten på vad som finns därinne kan stillas. Lillan väntar med spänning på sin bebis nu och planerar lite för vad hon ska göra med den. Hon upplyser även sin mamma om att: "När bebisen kommit ut då kommer du också få en vanlig mage som mig och pappa".....ja, det får vi hoppas!

Att brottas med "dagis"

Att börja en dialog med en ny bekantskap eller en person man inte träffat på väldigt länge.

-Vad jobbar du med då?
-Jag är förskollärare.
-Jaha, så du jobbar på dagis.
-Nä, jag är förskollärare på en förskola.
-Jasså! Vilken skola jobbar du på då?
-Jag jobbar inte på någon skola i den formen som du nu tänker dig. Jag jobbar på en förskola.
-Du är på ett dagis alltså!
-Nä, det heter inte dagis längre det heter förskola.
-Jaha, när började det heta det då?
-1998 när det blev en egen skolform med en egen läroplan och började gälla under skollagen.
-åh fan, varför hör man aldrig någon säga förskola istället för dagis då?

Ja, det kan man ju undra. Varför är det efter dessa 13 år fortfarande så många som inte vet att det har bytt namn, att förskolan har en egen läroplan och därmed heller inte har en aning om vad som kan tänkas stå i den.
Större delen av dagens småbarnsföräldrar och de föräldrar som haft småbarn under de senaste 13 åren har med all största sannolikhet behövt ha sina barn placerade i förskola under de timmar som föräldrarna varit på sina jobb. Varför har då ordet Förskola inte fått större genomslagskraft?
Man kan skylla på att de gamla förskollärarna fortfarnade säger dagis, visst! Det är svårt att lära gamla hundar att sitta men det är inte omöjligt! Dessutom är yrket i ständig förändring och utveckling så att inte ens kunna benämna verksamheten vid dess rätta namn ställer mig väldigt frågande till om man då har hängt med i resten av utvecklingen eller står man fortfarande still och trampar i det gamla på den punkten också.

Från föräldrar hör man oftast argumentet att det är lite gulligare och lättare för barnen att säga dagis. Men vems värdering är det?
Barn föds blanka som vita papper. Ett nytt ord är alltid ett nytt ord för ett barn och det är lika svårt/lätt för ett barn att lära sig säga förskola som att säga dagis. Men förmodligen är det lättare för föräldrarna att säga dagis för det hette ju så när de växte upp. Det är svårare att lära om än att lära nytt.

Medias skuld i det hela är inte heller obetydlig. Nyhetssändningar brukar förhålla sig rätt i sammanhanget och använder ordet förskola i stor utsträckning. Värre är det tyvärr med programledare och reportrar i övrigt. Isammanhang där man ska förhålla sig mer avslappnat till det hela blir det oftast att ordet dagis används. Jag kan tycka att när man sitter i sin Tv soffa i sin proffesion som programledare eller reporter absolut bör använda sig av rätt benämning på rätt saker för att påvisa sin proffesionalitet och sin yrkesskicklighet. Men man kanske inte kan begära för mycket av någon när vår utbildningsminister själv kan sitta i direktsänd tv och säga dagis. En rak höger åt hela förskolan, tack så mycket!
Men det tycks vara lättare att annama att storföretag byter namn och inriktning än att den första delen i det som formar våra barns framtid gör det.

"Är det verkligen så noga?"
Jag tycker faktiskt att det är noga. Det heter förskola och inte längre daghem. Förskolan är en annan typ av verksamhet med tydliga mål för verksamhetens innehåll och vad man kan förvänta sig av den för brukarna (föräldrarna).
Självklart är en stor del fortfarande att barnen skall känna sig trygga och ha roligt under sin vistelse på förskolan men innehållet i verksamheten syftar till att uppnå så mycket mer. Som förälder har man rätt att ställa krav på sin förskola och ifrågasätta metoder och arbetssätt men för att kunna göra det måste man veta vad verksamheten står för och vad man kan förvänta sig av den. Svaret på det frågorna får man om man tar sig 10 minuter och faktiskt läser igenom lpfö 98 (2010). Kanske upptäcker man då att det finns mycket mer för barnen att få ut av sin vistelse på förskolan än att bara ha roligt och äta mat. Missförstå nu detta rätt, självklart ska det som lärs in under vistelsen på förskolan vara roligt och inget annat, jag säger bara att det finns fler tankar bakom det roliga än att bara ha roligt.

Jag känner nu att det är dags att avsluta detta inlägget även om det finns mycket kvar att säga, kanske kommer det fler inlägg i samma anda men just nu får det räcka såhär.

Mot framtiden

Nu har det snart gått en månad sen vi avslutade Fs 19 och vardagen tycks ha anlänt familjen igen.
En liten form av återanpassning har varit nödvändig men det har gått väldigt bra det också. Jul och nyår passerade ganska snabbt den här gången tycker jag. Jag hade tagit ledigt från jobbet i nästan tre veckor vilket var väldigt skönt. När allt släppte runt omkring, spänningen över att det hela var slut och julen var över så kom tröttheten över mig. Annandag jul sov jag i nästan 13 timmar i sträck. Då kändes det att kroppen var sliten efter hösten och när jag då släppte garden så var det bara sova som gällde.

Nu är vardagen snart i full gång igen. Jag har jobbat första hela veckan sen nyår och maken börjar sitt ordinarie jobb imorgon. Så ekorrhjulet rullar på som vanligt men med lite andra erfarenheter i bagaget.

För övrigt så håller vi som bäst på att planerar inför en utbyggnad av vårat hus. Det är inte så stort och det är gammalt så det är väldigt mycket som behöver göras. Vi hoppas att vi ska kunna komma igång i vår och sen får vi se när det blir färdigt, det kommer nog att ta ett tag.
Det ska bli både kul och jobbigt att ta sig igenom den processen men det ska bli väldigt skönt när det är färdigt. Ritningen vi har är väldigt bra så det kommer att bli fint!

Mitt upp i all renovering så kommer det även att tillkomma en liten familjemedlem till. 13 Juni är det planerat att mini ska titta ut. Får hoppas att h*n är mer punktlig än sin storasyster. Storasyster väntade 19 dagar extra med att titta ut och det kan kvitta att gå igenom en gång till känner jag. Men den här gången ska det nog gå fortare!