Maken har fått ordet!

Ja, då var det snart dags. Idag, om fjorton dagar sitter vi i luften på väg mot ”Affe” för att utföra ett uppdrag som vi tagit på oss att fullfölja.
Det är inte utan att man blir fundersam på vad det egentligen är man gett sig in på, speciellt med tanke på senaste veckans händelser. 8 norrmän och 11 danskar skjutna. Talibanerna släpper ett pressmeddelande där de säger att de ska starta sin våroffensiv som bara ska inrikta sig mot västerlänningar.
Här åker flertalet av oss iväg från sambos, fruar, barn och familjer för att hjälpa ett annat folk som behöver allt stöd de kan få.
Vi åker till ett land som mer eller mindre befinner sig i krig. Vi åker till ett land där en del av befolkningen inte vill ha oss närvarande utan gör allt för att skada eller till och med döda oss.
Vi lämnar vår trygghet hemma för att frivilligt åka dit. Vad är det som driver oss?

Det har ju inte bara varit utbildning på Livgardet under våren utan även förberedelser här hemma för att kunna lämna hemmet.
Saker som måste göras, ärenden som skall utföras och för att inte glömma, det där berömda vita arkivet.
Det är en ganska makaber uppgift och känsla, att sätta sig och skriva ett brev till familjemedlemmar, nära och kära, för att ge dem en sista hälsning eller för att förklara och berätta vad, varför och hur.
Känslan att skriva de där breven, går inte att beskriva, den måste nog tyvärr bara upplevas. Man kommer in på sitt liv på ett annat sätt och man inser vad det är man håller kärt och hur mycket man uppskattar det man har.
Men det är mycket viktigt att göra det. Inte bara för sig själv, utan även för de efterlevande. Många frågor kan besvaras och det kommer förhoppningsvis hjälpa dem i efterarbetet om ”skiten träffar fläkten”.
Så vad är det som driver oss att åka dit då?? Är det äventyret eller är det uppgiften som vi är där för att lösa?
En personlig reflektion är att kombinationen uppdrag-äventyr är det som driver.
Vi som åker, vi är duktiga, vi är kompetenta och vi är rekryterade och utvalda av många sökande.
Vi har genomfört utbildning i 16 veckor mer eller mindre på Livgardet. Min känsla är att vi är väl förberedda. Är det kanske vi som har ”Det”?!
Många frågar om man inte är rädd för att åka. Jag måste säga som det är. JA! Det är jag!
Jag är rädd att något ska inträffa så att man inte kommer hem igen. Jag är rädd för att inte få träffa de där hemma igen. Jag är rädd för att någon annan av mina vänner och kollegor ska komma till skada.

Jag har ett arbete i det civila där jag sett mycket av samhällets ”svarta sida”. Det har gjort att jag inte är rädd för döden. Jag har, hur dumt det än må låta, kommit fram till att när man inte påverkar döden själv, så är det bara något som inträffar. Det är ”Någon annan” som bestämmer när ens tid är inne. Det är någon annan som kommer och tar bort dig från jordelivet. Och när den stunden är inne, så är det inget man kan göra.
Min största rädsla är att inte få träffa familjen igen.
Min uppfattning är att rädd, det ska man vara. Är man inte rädd, då är man farlig. Både för sig själv och sina kollegor. Man utsätter sig för onödiga risker och man äventyrar sina kollegors hälsa och säkerhet.
Jag ser fram mot den tid vi har framför oss på plats där nere och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra arbete.
De som gör den riktiga missionen är ju trots allt de som är kvar hemma. Den där andra hälften, som drar det tunga lasset. Det är ju Ni som gör det möjligt för oss andra att åka.
Utan ert stöd hade inte Vi funnits. Vi hade inte varit FS19, vi hade inte kunnat åka.
Ni anhöriga, ska alla ha en stor eloge som gör detta möjlig. Det är Ni som ställer upp för att få det att fungera och det är Ni som gör att Vi får möjligheten att åka.
Tack för att Ni släpper iväg era nära och kära så att Vi fått möjligheten att lära känna dem och få tjänstgöra med dem.


Tack.