Det hjälper inte att vara orolig

Jag får ibland frågan om jag inte är orolig över att mannen är i Afghanistan. Men nej, det är jag inte konstigt nog. Jag vet att det inte är ofarligt där han befinner sig men jag känner ingen större oro ändå. I hans vanliga jobb är han också ständigt utsatt för en högre risk och mycket farliga situationer kan uppstå även där, rutinsituationer kan snabbt vända och bli farliga och jag kan inte gå omkring och vara ständigt orolig. Kanske är jag lite avtrubbad.
Vi har känt varandra i 11 år och under alla de åren har han alltid velat vara där det finns en liten högre risk. Han har alltid sökt spänningen och utmaningar i sina jobb och sökt sig till yrken och tjänster där man står längst fram där det händer. Han är förmodligen bara en sån personlighet och jag vet att han använder huvudet i farliga situationer och jag är ganska säker på att han inte skulle göra nåt dumdristigt. Jag måste lita på hans omdöme i de situationerna helt enkelt.

En del undrar ändå om jag inte blir påverkad av saker som det rapporteras om i media och jo, det är väl klart att jag reagerar och tänker att det skulle kunna vara honom det stod om men jag blir inte orolig av det. Jag mår inte bättre av att gå och oroa mig och jag måste må bra om jag ska klara av den här tiden och kunna vara en bra mamma åt Lillan.
Som det har varit hitills så har vi kunnat ha daglig kontakt via telefon. Min mans farbror sa vid ett tillfälle att han trodde att min man var född med en telefonlur vid örat för han är alltid tillgänglig och går inte många meter ifrån sin telefon och det ligger något i det. Han finns alltid tillgänglig här hemma. När han jobbar så ses vi inte på 2 dagar och då ringer han alltid hem en eller ett par gånger om dagen för att se hur vi har det, han bara är sån och just nu är det väldigt skönt. Skulle det gå en dag utan att jag hörde något från honom så skulle det nog oroa mig mer än om det som står i tidningarna. Sen är det även så att skulle det hända honom någonting därnere så skulle jag få reda på det innan jag får se det på nyheterna så det som det raporteras om där vet jag att han inte har varit med om.

Snart kommer han hem på sin första leave. Om en vecka så sitter han därinne i soffan och tittar på Tv precis som vanligt. Om en vecka är vi en familj på riktigt igen i nästan två veckor innan vi måste lämna tillbaka honom till ISAF. Det ska bli skönt att få låna honom lite!