Tiden går fort när man har roligt!

Och så har de där långa 11 dagarna snart passerat och imorgon kl 6 kommer taxin igen och det är dags för honom att åka tillbaka till Afghansitan.
Dagarna som han varit hemma har bara rusat iväg, det har varit fullt upp med att få besök och besöka andra. Alla vill passa på att träffas när han är hemma vilket är helt förståeligt och väldigt trevligt. Vi har varit hos vänner och några av hans kollegor på grillkvällar hit och dit och även haft vänner och släktingar hemma på grillning. Det har varit nåt inbokat i stort sett varje dag och ändå har vi inte riktigt hunnit med att träffa alla. Men det får bli nästa gång.
Jo, vi har fått lite tid för varandra och med bara vår lilla familj också. Igår hade vi en liten familjeutflyktsdag. Vi åkte till en stor djurpark med Lillan, festligt värre! Lillan sprang över hela parken och faccinerades mest av Tigrarna, inte konstigt, dom var imponerande!
På hemvägen hälsade vi på en kollega till maken och hans goa famlij. Det är sällan man träffar människor som dom. Första gången jag träffade makens kollega så kändes det efter fem minuter som om jag hade känt honom hela livet. Resten av famlijen är lika trevliga och goa dom med!
Nu när maken är i Afghanistan så ringer hans kollega ibland och tittar förbi med jämna mellanrum bara för att se hur jag har det och fråga hur jag mår, något som jag uppskattar mycket! Det är alltid skönt med lite genuin omtanke!
Kollegan bor vid kusten och har givetvis en båt. Det blev en båttur, lite bad för Lillan och god mat och vin på kvällen! Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Tusen tack!

Men inget roligt varar för evigt. Imorgon åker han igen, tillbaka till damm, sand, grus och sten och tillbaka till att göra världen lite bättre.
Den här gången dröjer det 9 veckor innan nästa leave. Det känns ändå just nu inte lika jobbigt att han åker. Nu vet jag ju vad som väntar mig på ett annat sätt och jag vet att det går. Jag har fortfarande 2,5 veckas semester kvar när han åker och det känns skönt, lite lugn och ro innan det är dags att ta tag i vardagens alla måsten. Om 5 månader är han hemma för gott och kan dela dom med mig igen...