Eller barnet som vägrar öppna munnen när det är dags att borsta tänderna. Barnet som gråter floder för att hon inte får äta russin innan middagen. Barnet som blir arg när hon inte får kasta saker omkring sig eller banet som mest vill göra tvärtemot det som ska göras.
Alla dessa tillfällen blir till större eller mindre konflikter. Konflikter som måste hanteras av en vuxen, alltså jag. Vid varje sånt här tillfälle kommer tanken i mitt huvud "Nu hade det vart skönt att vara två". Men så är det ju inte för tillfället. Det är ju jag som får ta det varje gång. Jag måste ändå berömma mig själv för jag håller fast vid det som jag sagt från början och håller mig verkligen ifrån att ge efter bara för att hon ska bli tyst. Barn dör inte av att skrika en stund så det får hon göra. Det är jag som bestämmer!
Sen finns tillfällen när hon vill sitta i knät och mysa i soffan. Kommer och kramas och pussas. Vill hålla handen då vi går till bilen. Säger nya och roliga saker. Gör framsteg både motoriskt och mentalt. Gärna hjälper till så gott hon kan med vad det än må vara och säger efteråt att hon är duktig. Hon kommer och kryper ner i sängen mitt i natten och somnar så gott igen. Säger "Tack snälla,snälla mamma för maten" och mammans hjärta smälter som isglass i solen...
Vid alla dom där tillfällena där hon är så underbar som bara våran ängel kan vara, där är jag ju också själv. Han missar ju allt det, de där små vardagliga ljuvligheterna som hon står för. Alla dom där stunderna när man känner att hon är perfekt och man älskar henne så det gör ont i hjärtat, men han missar det!
På sätt och vis beundrar jag honom för att han klarar av att missa allt detta för jag hade inte kunnat vara ifrån henne så länge som han kommer att vara. Efter några dagar så längtar jag jättemycket efter henne. Vad gör man då inte efter ett halvår?
Tack för en trevlig läsning på din blogg!
SvaraRaderaJag vet hur det känns..
Min sambo har varit där nere nu i 10v..
Så jag känner igen det där med att vänta på att allt ska starta..
Att någon åker på utbildning och har STORT focus på det..
Att någon verkligen åker..
och att vara hemma i 70 låånga dagar..
Det man saknar mest är tvåsamheten.
Att du har många aktiviteter tycker jag låter mycket bra! Försöker själv aktivera mig med olika saker efter jobbet, samt på helger. annars finns det för mycket tid för grubbleri..
Men även om man jobbar och är igång 16h/dag.. så.. saknar man den man älskar.
Tveka inte efter att be om hjälp om du i framtiden känner att du behöver det.
Skönt med föreldrar etc som du har nära kontakt med.
Har precis börjat rida.. :)
Önskar dig all lycka!
Ia