Synd om mig?!

Lyssnade på radion på väg till jobbet. Dom ringde upp en pappa som just höll på att ta hand om sina barn som skulle till skolan på morgonen. Han hade varit ensam med sina barn i en månad eftersom hans fru jobbade utomlands under en månads tid. Det ojades lite över hur synd det var om honom som var alldeles ensam med sina barn och fick dra hela "familjelasset" själv. Han själv verkade inte tycka att det var speciellt synd om honom, han tyckte att det fungerade bra.
Varför ses det alltid som så självklart att det är kvinnan i familjen som ska dra det stora "familjelasset"? Vem tycker synd om en kvinna som tar upp sina barn ur sängen på morgonen, ger dom frukost och ser till att dom kommer till skolan?
Är det inte självklart att man tar hand om sina barn oavsett om man är man eller kvinna!

Häromdagen ringde telefonen. Det var en gammal bekant till min man. Jag har bara träffat honom en gång för kanske 10 år sedan så jag känner honom inte. Han frågade hur det gick för mig och förklarade att han tyckte det var synd om mig.
Jag tycker inte synd om mig. Javisst är jag ensam på veckorna och får sköta allt som rör hus och hem själv men det går väldigt bra, behöver jag hjälp så har jag nära och kära som ställer upp bara jag frågar och det är tur!
Visst kör det ihop sig lite ibland men problemen är inte större än att dom går och lösa. Nöden är uppfinningarnas moder och det gäller att komma på små trix som förenklar vardagen och det tycker jag att jag lyckas ganska bra med!
Nej, mig är det inte synd om. Jag har ett hus att bo i ett arbete att gå till, en underbar dotter och mat på bordet varje dag. Det är dom som inte har allt det som det är synd om på riktigt....mig är det inte synd om!