Bara för att man lever i en relation behöver man väl inte ge upp sina drömmar?
Sen maken fick platsen och därmed möjligheten att åka till Afghanistan på en utlandsmission har jag några gånger fått frågan "Hur kan du låta honom åka iväg?"
Jag kan erkänna att jag inte jublar över det men jag vet hur gärna han vill åka. Han åker inte för att han vill lämna varken mig eller dottern, han åker för att han har fått möjligheten att förverkliga sin dröm. Skulle jag då ställa mig ivägen för det bara för att vi lever ihop och jag inte medtycker till 100%?
Nu fanns ju ändå möjligheten för honom, det är väl klart att han ska ta den!
Han har sökt utlandstjänst ett par gånger förut men inte fått någon tjänst. Visst hade det varit bättre om han hade åkt innan lillan föddes men det blev inte så.
Under våra snart 11 år tillsammans har vi varit ifrån varandra i omgångar, både längre och kortare perioder så det vet vi att vi klarar, men nu är vi ju tre. Det svåra för honom blir inte att vara ifrån mig utan att vara ifrån henne. Att missa ett halvårs tid av ett liv som bara är 3 år är ganska lång tid och det är under en period i hennes liv då det händer väldigt mycket.
Det är klart att jag kommer att sakna honom när han är borta men samtidigt så kommer jag ha mycket praktiska saker att göra och det ser jag som en fördel. Finns det mycket att göra runt omkring mig så finns det inte lika mycket tid till att tänka på sånt som är jobbigt heller. Jobbigt kommer det säkert vara i perioder. Det är tur att jag har en mamma och pappa väldigt nära som ställer upp och hjälper mig. Jag har även turen att ha väldigt bra svärföräldrar som också ställer upp och hjälper till.
Man får ju inte välja varken föräldrar eller svärföräldrar men hade jag fått möjligheten att göra det så hade jag valt precis dom jag har. Ni är bäst!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack gumman för att du tar hand om lillan och allt därhemma och att du har förståelsen för mig och mitt beslut att åka. Puss!
SvaraRaderaOj så fint och bra. Jag tror att fler skulle behöva tänka som du/ni gör. Det är många som är "instängda" i sina äktenskap". Jag har en man som älskar att dyka. Jag delar INTE hans intresse. Jag driver en ljusfabrik med tillhörande affär och webshop, den är mitt stora intresse. Sju månader om året jobbar jag i princip varje dag. Under den perioden tar min man hand om ALLT hemma. En vecka på hösten brukar han sticka iväg med sina dykvänner till Egypten för att bara njuta av det som finns under vattenytan. Jag tycker inte om det, jag är lite rädd att det ska hända honom något men jag låter honom åka för jag tycker att han är värd det men OJ vad jag får försvara det; både mot kompisar och en del andra (som inte har något med vår familj att göra utan bara vill lägga sig i). Jag blir så trött på sådant. Man ska unna varandra saker, det finns tid att vara tillsammans ändå. Det gäller att leva här och nu, man vet aldrig vad som händer sedan. Oj, detta skulle bara bli en liten hälsning och så blev det ett brev. Ha det så bra alla tre. Kram Mari
SvaraRadera