Sista veckan som gräsänka!

Nu närmar sig slutet på riktigt. Äntligen!!!
Om en vecka är han hemma, för gott! Just nu känns tiden som veckan innan man ska gå på sommarsemester, veckan tar aldrig slut medan batterierna har gjort det för längesen redan.
Jag är helt slut för tillfället, jag orkar inte stå emot längre. Lillan är 3 årstrotsig på sitt bästa sätt och jag orkar inte alltid, så jag erkänner, jag ger vika. För jag orkar inte helt enkelt! Jag försöker bara få dagarna att gå så fort som möjligt så att de ska ta slut så fort som möjligt så att det kan bli fredag nästa vecka så fort som möjligt.

Men jo, på det stora hela har året ändå gått fort faktiskt. Jag är även väldigt glad för att missionen har varit under den delen av året då det är vår och sommar. Att han skulle ha åkt på en mission under vintern och våren hade jag tyckt varit jobbigare. Sommaren flyter ju alltid på lite smidigare än den här delen på året.
Under året har jag många gånger fått höra att jag är så duktig och att jag är en kämpe. Jovisst, jag har väl fått kämpa stundtals men för mig har det åtminstonde alltid funnits ett slutdatum för allt slit. För många andra som lever ensamma finns det inget bestämt slut på slitet, dom får kämpa på ändå. Det har ändå varit nyttigt att leva själv ett tag, man lär sig saker om sig själv. För egen del har jag förstått att jag faktiskt klarar mer än jag tror och det som blir besvärligt går alltid att hitta lösningar på. När det kör ihop sig totalt och man inte ser nån lösning själv så är det faktiskt bara till att be om hjälp, det är inte farligt. Men jag har också kommit på att det inte är såhär jag vill leva, jag vill ha någon att dela vardagen, glädje, sorg och resten av livet med och jag har turen att faktiskt ha det och snart kommer han hem för gott!

Kanske slutar mitt liv som bloggare i och med att Fs 19 har gjort sitt i Afghanistan, kanske dyker bloggen upp igen i någon annan form, det har jag inte rikigt bestämt än.
Jag hoppas att den ändå har fått någon att känna igen sig, få en aha upplevelse, lockat fram både skratt och gråt emellanåt eller bara fått någon att känna sig lite starkare för en stund.
För mig har bloggen fungerat som en ventil, ett sätt att lätta på trycket och gå vidare och det har den fungerat utmärkt som. Det kommer förmodligen ett inlägg till när maken är på väg hem eller har kommit hem men det blir det sista i den här formen.