Fröken Smillas Blogg!

Tillbaka till Fs19...

2011-11-16T09:54:00.000-08:00

Har precis lagt ifrån mig "Krigare" av Johanne Hildebrandt. Hon följde soldaterna på plats i Afghanistan under Fs19, samma mission min man deltog i under 2010.
Jag är ingen läsmänniska, läser sällan böcker och de som jag läst för nöjes skull är väldigt få. Maken fick med sig ett ex av boken efter Fs19 återträff och han läste den direkt. Jag tänkte hela tiden att jag också ska ta tag i den om än med inte lika stor entusiasm utan mer för att jag känner att jag måste ha läst den.
Så en dag förra veckan satte jag igång. Boken börjar vid Livgardet under utbildningen av soldaterna och följer dom sedan genom avsked av anhöriga till insatsområdet, genom strider, trötthet, möte med lokalbefolkningen, hemlängtan, skador, värme, brist på stöd, och förlusten av en stupad kamrat.

Även om det nu är ett år sedan maken återvände från afghanistan är förra årets minnen ganska levande. Vi pratar ofta om Afghanistan, saker som hände både där och här under förra året. Jag tänker inte på det jämt men det finns liksom där hela tiden och det har på nåt sätt blivit ett före och efter Fs19 i livet.

Situationer som uppstod därnere under missionen som maken var inblandad i finns delvis med i boken. Jag känner igen personer, händelser och känslor som beskrivs. Man kommer ihåg magkänslan som kom vid första rapporten om att Fs19 vart i en strid, känslan som kom vid rapporter om skadade och känslan som kom vid rapporten av Kenneth Wallins död. Även om jag visste vad som väntade när jag började läsa, jag hade ju liksom "redan sett filmen" och visste hur den slutade så var det skillnad att se den skildrad från plats, det bli ju aldrig detsamma för oss som är hemma.
Det är en viktig bok i den meningen att det faktiskt ger en bild av livet därnere och vad det är Sveriges soldater på plats genomlider och jobbar för. Den lyfter även vissa viktiga politiska aspekter av insatsen som inte riktigt kommer fram i media här hemma.
Den ger även en lite tydligare bild av landet Afghanistan och dess invånare. Beskrivningen av en förlossningsavdelning på det lokala sjukhuset lämnar en inte oberörd. Inte heller när det beskrivs hur barn och kvinnor utnyttjas och förtrycks och männen tvingas till både det ena och andra av talibanerna för att få behålla livet. Man blir gång på gång tacksam över att man bor i Sverige.

Back in da house!

2011-11-10T01:06:00.000-08:00

Fem och en halv månad senare är vi återflyttade i vårt "nya" fina hus! Det är i och för sig inte helt klart men det är beboligt. Undervåningen är i det närmaste helt klar medan övervåningen fortfarande lämnar en del åt fantasin...men vi hoppas ha sovrummen klara till Jul!

Mitt i allt renoverande så tittade det ut en liten tjej till i mitten av Juni. Hon lät inte mamma och pappa vänta mer än sex dagar extra som tur var och när hon väl ville ut så såg hon till att den processen gick så fort som möjligt. Att hon är helt underbar behöver jag förmodligen inte nämna!

Så var frågan: Blogga eller inte? Jag har inte haft tid att skriva något under renoveringen men frågan är om man kanske skulle ta sig i kragen och göra det nu istället. Jag ska försöka om jag känner att jag har nåt vettigt att komma med annars låter jag bli. Vi får se vad som dyker upp framöver!

Mambo igen....

2011-05-15T09:23:00.000-07:00

Och så kom då dagen då det var dags att återförenas med sitt gamla flickrum igen. På grund av husrenoveringen har vi blivit tvugna att flytta ur vårt hus och in i mitt gamla flickrum hos mor och far. Så hela den lilla familjen är nu inneboende. Det är tur att man har snälla föräldrar som ställer upp både med husrum och mycket hjälp med renoveringen!
Nu gäller det att hålla ångan uppe och jobba på så hårt det går för att få huset beboligt igen inom en inte alls för avlägsen framtid. För tillfäller är projekt rivning i full gång. Det gamla rivs ut för att kunna ge plats åt det nya! Snickarna är snart färdiga med utsidan så den börjar se riktigt bra ut men på insidan finns mycket kvar att göra!
Nu gäller det bara att allt fortsätter att gå enligt planerna och budgeten. Slutresultatet kommer att bli kanon!

Hoppas nu att den fjärde familjemedlemmen behagar titta ut i tid så att jag kan bli lite mer behjälplig igen. Kroppen är ju för tillfället nte riktigt med på att göra vad som helst hur som helst och det är lite frustrerande att inte kunna göra mer men det är bara att gilla läget. Målning har blivit mitt kall i bygget och jag har grundmålat hela huset på marken men det är ju långt ifrån klart men jag ska nog hinna det med. Jag kommer inte ha några större sysselsättningsproblem under min kommande mammaledighet i alla fall...

Mellan brädor och bebis!

2011-04-30T22:49:00.001-07:00

Och till slut fanns lite tid för att knåpa ihop ännu ett blogginlägg. Jag vet, det var läääängesen sist men eftersom jag har lite svårt föra dessa typiska "här är min dag" inlägg eller även kallade "saft och bulle" inlägg så har jag väntat till tid och lust infunnit sig till att skriva igen.
Vi har nu kört igång rejält med vårat lilla husprojekt, så litet är det ju inte men... Snickarna jobbar på för fullt med att göra färdigt utsidan och snart ska vi ta tag i insidan också. Det är många bitar som ska falla på plats och beslut ska fattas men det är skönt att det har dragit igång ordentligt och på riktigt när vi nu har planerat för det under så lång tid.

Om ca 6 veckor hoppas vi även på att vara 4 i den lilla familjen också. Om nu den här lilla krabaten behagar titta ut i tid. Storasyster dröjde sig kvar 19 dagar extra inne i den varma magen. Jag hoppas verkligen på lite mer punktlighet den här gången! Kroppen börjar bli väldigt stor, tung och obekväm nu så det ska bli skönt när det är över och nyfikenheten på vad som finns därinne kan stillas. Lillan väntar med spänning på sin bebis nu och planerar lite för vad hon ska göra med den. Hon upplyser även sin mamma om att: "När bebisen kommit ut då kommer du också få en vanlig mage som mig och pappa".....ja, det får vi hoppas!

Att brottas med "dagis"

2011-01-19T09:48:00.000-08:00

Att börja en dialog med en ny bekantskap eller en person man inte träffat på väldigt länge.

-Vad jobbar du med då?
-Jag är förskollärare.
-Jaha, så du jobbar på dagis.
-Nä, jag är förskollärare på en förskola.
-Jasså! Vilken skola jobbar du på då?
-Jag jobbar inte på någon skola i den formen som du nu tänker dig. Jag jobbar på en förskola.
-Du är på ett dagis alltså!
-Nä, det heter inte dagis längre det heter förskola.
-Jaha, när började det heta det då?
-1998 när det blev en egen skolform med en egen läroplan och började gälla under skollagen.
-åh fan, varför hör man aldrig någon säga förskola istället för dagis då?

Ja, det kan man ju undra. Varför är det efter dessa 13 år fortfarande så många som inte vet att det har bytt namn, att förskolan har en egen läroplan och därmed heller inte har en aning om vad som kan tänkas stå i den.
Större delen av dagens småbarnsföräldrar och de föräldrar som haft småbarn under de senaste 13 åren har med all största sannolikhet behövt ha sina barn placerade i förskola under de timmar som föräldrarna varit på sina jobb. Varför har då ordet Förskola inte fått större genomslagskraft?
Man kan skylla på att de gamla förskollärarna fortfarnade säger dagis, visst! Det är svårt att lära gamla hundar att sitta men det är inte omöjligt! Dessutom är yrket i ständig förändring och utveckling så att inte ens kunna benämna verksamheten vid dess rätta namn ställer mig väldigt frågande till om man då har hängt med i resten av utvecklingen eller står man fortfarande still och trampar i det gamla på den punkten också.

Från föräldrar hör man oftast argumentet att det är lite gulligare och lättare för barnen att säga dagis. Men vems värdering är det?
Barn föds blanka som vita papper. Ett nytt ord är alltid ett nytt ord för ett barn och det är lika svårt/lätt för ett barn att lära sig säga förskola som att säga dagis. Men förmodligen är det lättare för föräldrarna att säga dagis för det hette ju så när de växte upp. Det är svårare att lära om än att lära nytt.

Medias skuld i det hela är inte heller obetydlig. Nyhetssändningar brukar förhålla sig rätt i sammanhanget och använder ordet förskola i stor utsträckning. Värre är det tyvärr med programledare och reportrar i övrigt. Isammanhang där man ska förhålla sig mer avslappnat till det hela blir det oftast att ordet dagis används. Jag kan tycka att när man sitter i sin Tv soffa i sin proffesion som programledare eller reporter absolut bör använda sig av rätt benämning på rätt saker för att påvisa sin proffesionalitet och sin yrkesskicklighet. Men man kanske inte kan begära för mycket av någon när vår utbildningsminister själv kan sitta i direktsänd tv och säga dagis. En rak höger åt hela förskolan, tack så mycket!
Men det tycks vara lättare att annama att storföretag byter namn och inriktning än att den första delen i det som formar våra barns framtid gör det.

"Är det verkligen så noga?"
Jag tycker faktiskt att det är noga. Det heter förskola och inte längre daghem. Förskolan är en annan typ av verksamhet med tydliga mål för verksamhetens innehåll och vad man kan förvänta sig av den för brukarna (föräldrarna).
Självklart är en stor del fortfarande att barnen skall känna sig trygga och ha roligt under sin vistelse på förskolan men innehållet i verksamheten syftar till att uppnå så mycket mer. Som förälder har man rätt att ställa krav på sin förskola och ifrågasätta metoder och arbetssätt men för att kunna göra det måste man veta vad verksamheten står för och vad man kan förvänta sig av den. Svaret på det frågorna får man om man tar sig 10 minuter och faktiskt läser igenom lpfö 98 (2010). Kanske upptäcker man då att det finns mycket mer för barnen att få ut av sin vistelse på förskolan än att bara ha roligt och äta mat. Missförstå nu detta rätt, självklart ska det som lärs in under vistelsen på förskolan vara roligt och inget annat, jag säger bara att det finns fler tankar bakom det roliga än att bara ha roligt.

Jag känner nu att det är dags att avsluta detta inlägget även om det finns mycket kvar att säga, kanske kommer det fler inlägg i samma anda men just nu får det räcka såhär.

Mot framtiden

2011-01-15T23:37:00.000-08:00

Nu har det snart gått en månad sen vi avslutade Fs 19 och vardagen tycks ha anlänt familjen igen.
En liten form av återanpassning har varit nödvändig men det har gått väldigt bra det också. Jul och nyår passerade ganska snabbt den här gången tycker jag. Jag hade tagit ledigt från jobbet i nästan tre veckor vilket var väldigt skönt. När allt släppte runt omkring, spänningen över att det hela var slut och julen var över så kom tröttheten över mig. Annandag jul sov jag i nästan 13 timmar i sträck. Då kändes det att kroppen var sliten efter hösten och när jag då släppte garden så var det bara sova som gällde.

Nu är vardagen snart i full gång igen. Jag har jobbat första hela veckan sen nyår och maken börjar sitt ordinarie jobb imorgon. Så ekorrhjulet rullar på som vanligt men med lite andra erfarenheter i bagaget.

För övrigt så håller vi som bäst på att planerar inför en utbyggnad av vårat hus. Det är inte så stort och det är gammalt så det är väldigt mycket som behöver göras. Vi hoppas att vi ska kunna komma igång i vår och sen får vi se när det blir färdigt, det kommer nog att ta ett tag.
Det ska bli både kul och jobbigt att ta sig igenom den processen men det ska bli väldigt skönt när det är färdigt. Ritningen vi har är väldigt bra så det kommer att bli fint!

Mitt upp i all renovering så kommer det även att tillkomma en liten familjemedlem till. 13 Juni är det planerat att mini ska titta ut. Får hoppas att h*n är mer punktlig än sin storasyster. Storasyster väntade 19 dagar extra med att titta ut och det kan kvitta att gå igenom en gång till känner jag. Men den här gången ska det nog gå fortare!

I väntans tider...

2010-12-17T01:08:00.000-08:00

Klockan ringde som vanligt kl 5.00, dags att kliva upp. Ut i stallet för att som vanligt börja dagen med en drös hästsysslor. Väl inne igen vid 5.45 startades kaffebryggaren och jag smög upp för att väcka Lillan.
-Nä, ja vill inte, ja vill vila mig mer!!!
-Ikväll kommer pappa hem! Nu måste du komma upp.
Hon satte sig upp och tittade på mig med sina stora trötta ögon.
-Kommer han idag?
-Ja, ikväll när vi kommit hem då kommer han med taxin.
-Ja kan vila mig tills dess då, sa hon och la sig ner igen.

Tiden går ju fortare när man sover så jag förstår hur hon tänker för nu längtar hon verkligen efter pappa. Och hon är inte ensam...

Det första hon frågade när vi satte oss i bilen på väg hem från dagmamma var när pappa kommer.
Nu går hon här hemma och väntar på att det ska komma en taxi och köra upp för framfartsvägen. För en stund sen dök det upp en bil, alldeles för tidigt mot vad pappa hade sagt. Men nej, vi blev lurade, det var hovslagaren som dök upp på ett litet spontanbesök för att förse Smilla med snösulor.
Om 2 och en halvtimma ska han vara hemma så vi får vänta en stund till. Sen är det äntligen slut, den dagen som kändes så avlägsen den 26 Maj när han åkte ner till Afghanistan är faktiskt här nu! Vi har klarat det och det ganska bra, bättre än vad jag trodde!
Samtidigt som alla anhöriga till Fs 19 nu får hem sina anhöriga så sitter lika många anhöriga nu i den situationen som vi gjorde för 7 månader sedan. Fs 20 tar vid där våra soldater slutat. Till er som nu står inför det som jag precis avslutat vill jag bara säga att det kommer att gå fint. Man hittar en vardag att leva med det också men det går i en ständig emotionell berg och dalbana under hela missionen. Mitt knep för att det skulle kännas lättare var att hålla mig upptagen med så mycket som möjligt hela tiden, allt för att inte få så mycket tid över till att tänka. Med en dotter på 2 år, ett heltidsjobb, två hästar, och en gård att ta hand om har sysselsättning inte varit något problem direkt och det är jag glad för.

Men nu är det över. Tiden med ordet Afghanistan som pulshöjare är nu slut. Kanske kommer det en ny tid med en ny mission, man vet aldrig men kommer den tiden så ligger den många år framåt. Det är mycket annat som vi måste göra innan dess.

Afghanistan- over and out!

Sista veckan som gräsänka!

2010-12-11T08:24:00.000-08:00

Nu närmar sig slutet på riktigt. Äntligen!!!
Om en vecka är han hemma, för gott! Just nu känns tiden som veckan innan man ska gå på sommarsemester, veckan tar aldrig slut medan batterierna har gjort det för längesen redan.
Jag är helt slut för tillfället, jag orkar inte stå emot längre. Lillan är 3 årstrotsig på sitt bästa sätt och jag orkar inte alltid, så jag erkänner, jag ger vika. För jag orkar inte helt enkelt! Jag försöker bara få dagarna att gå så fort som möjligt så att de ska ta slut så fort som möjligt så att det kan bli fredag nästa vecka så fort som möjligt.

Men jo, på det stora hela har året ändå gått fort faktiskt. Jag är även väldigt glad för att missionen har varit under den delen av året då det är vår och sommar. Att han skulle ha åkt på en mission under vintern och våren hade jag tyckt varit jobbigare. Sommaren flyter ju alltid på lite smidigare än den här delen på året.
Under året har jag många gånger fått höra att jag är så duktig och att jag är en kämpe. Jovisst, jag har väl fått kämpa stundtals men för mig har det åtminstonde alltid funnits ett slutdatum för allt slit. För många andra som lever ensamma finns det inget bestämt slut på slitet, dom får kämpa på ändå. Det har ändå varit nyttigt att leva själv ett tag, man lär sig saker om sig själv. För egen del har jag förstått att jag faktiskt klarar mer än jag tror och det som blir besvärligt går alltid att hitta lösningar på. När det kör ihop sig totalt och man inte ser nån lösning själv så är det faktiskt bara till att be om hjälp, det är inte farligt. Men jag har också kommit på att det inte är såhär jag vill leva, jag vill ha någon att dela vardagen, glädje, sorg och resten av livet med och jag har turen att faktiskt ha det och snart kommer han hem för gott!

Kanske slutar mitt liv som bloggare i och med att Fs 19 har gjort sitt i Afghanistan, kanske dyker bloggen upp igen i någon annan form, det har jag inte rikigt bestämt än.
Jag hoppas att den ändå har fått någon att känna igen sig, få en aha upplevelse, lockat fram både skratt och gråt emellanåt eller bara fått någon att känna sig lite starkare för en stund.
För mig har bloggen fungerat som en ventil, ett sätt att lätta på trycket och gå vidare och det har den fungerat utmärkt som. Det kommer förmodligen ett inlägg till när maken är på väg hem eller har kommit hem men det blir det sista i den här formen.

Nu vill jag ha hem honom!

2010-11-29T08:07:00.000-08:00

Men inte så mycket på grund av läget i Afghanistan som för läget här. Sitter insnöad sen tre dagar tillbaka och det börjar bli minst sagt segt. Snön bara vräker ner och de har inte plogat vår väg så det går inte att ta sig ut, vilket kanske är lika bra för man ska helst inte ge sig ut nånstans. Läget hade i och för sig inte varit annorlunda om han hade varit hemma, vi hade varit lika insnöade ändå men det hade underlättat med någon som hade kunnat lösa av mig vid snöskyffeln lite. Jag har skottat och skottat och skottat för att hålla en liten gång fram till huset öppen så att det går att ta sig in och ut hyfsat obehindrat. I lördagsmorse hade det kommit ca 50 cm nysnö under natten så det var bara till att skotta sig en gång hela vägen ut till stallet för att kunna ta hand om hästarna. Det har aldrig varit så långt till stallet förut! Hela gårdagen var det snöstorm och vi har totalt fått 75 cm snö så nu är det lite jobbigt! Att ta sig till jobbet idag var inte att tänka på, de har inte öppnat vägen på hela dagen och just nu ser det inte ut som om jag kommer att komma ut imorgon heller, i alla fall inte i tid.
Man kan ju undra om det finns nåt positivt i allt elände för tillfället och jo, det gör det allt. Jag har haft ström hela tiden, hade som tur var handlat i fredags och fick hem mat till hästarna tidigt på lördagen. Så jag har det bra förutom att det inte går att förflytta sig av gårdsplanen och det blir lite tråkigt i längden.
Det är inte utan att man undrar hur den här vintern ska sluta när det är nästan en meter snö redan i november! Kanske kommer vi drunkna i snö!

Slutspurten!

2010-11-24T02:17:00.000-08:00

I dag åkte han tillbaka till Afghanistan för sista gången.
Om tre veckor återvänder han hem och då blir det förgott! Det går inte att beskriva hur skönt det känns att det är så nära slutet. Jag är uppriktigt rätt trött på den här situationen nu och vill bara att det ska ta slut, ju fortare desto bättre!
Men tre veckor är ändå tre veckor till av oro, tre veckor till med risken att bli beskjuten, köra på en mina eller bli attackerad på något annat sätt. Det kan hända när som helst var som helst från det att han sätter ner fötterna på afghansk mark till det att han tar dom därifrån igen. Med tanke på förra veckans händelser så känns det jobbigare att han åker den här gången än vad det har gjort de andra gångerna. Det är bara att hoppas att tiden går fort och att hela Fs 19 inte behöver få fler tidningsrubriker nu.
Jag hoppas att han landar i Sverige som planerat den 16 december, hel och välbehållen och först när jag vet att han gör det kan jag släppa den där klumpen i magen och hoppas att den aldrig behöver återvända.

Magsjuka, det bästa som kunde hända?

2010-11-20T01:23:00.000-08:00

I onsdags skulle det vart dags för maken att återvända till Affeland för sista gången. På tisdagen kände han sig inte bra och det visade sig att han åkte på magsjuka. Han var inte i form att sätta sig på ett flygplan och därmed även riskera att smitta ner alla andra på planet så han fick helt enkelt bli sjukskriven till nästa onsdag då han kan åka tillbaka igen.
Första tanken hos mig då var, vad skönt, jag får ha honom hemma en vecka extra! En vecka mer här = en vecka mindre där, bra!

I går visade det sig att det tydligen skulle finnas en annan anledning till att känna lättnad över att han inte åkte ner i Onsdags.
Maken ringde mig på jobbet vid lunchtid och frågade om jag sett vad som har hänt i Afghanistan. Eftersom jag inte kan titta på Tv eller lyssna på radio på jobbet så hade jag givetvis ingen aning. Han berättar då att det smällt därnere och att en svensk officer är svårt skadad. Den skadade officeren är hans chef på PO:t och skulle han ha åkt ner som planerat i onsdags så skulle han kanske också ha varit med i den bilen.
Min första tanke var bara att det var en väldig tur att han fick magsjuka. När det hela sen sjunker in så kommer andra tankar. Alla tankar börjar med Tänk om...och vad hade hänt om...
Samtidigt tänker jag oerhört mycket på den skadade Officeren och hans anhöriga och hans familj. Jag har själv träffat honom och det ger en helt annan känsla i kroppen när det händer någon som man har ett ansikte på något sånt här.
Min man känner sig tudelat inför det hela och sa på kvällen att kändes fel att vara hemma och inte därnere, men samtidigt, hade han varit därnere så hade han kanske också legat på ett fältsjukhus på Marmal.
Hur många gånger har man turen på sin sida?

Liten och arg!

2010-11-03T11:02:00.000-07:00

Imorgon är det åter dags. Leave tre tar sin början och maken kommer hem på en 12 dagars lång vistit hos oss igen.
Att vara snart tre år och ha en pappa som åker fram och tillbaka mellan hemmet och Afghanistan är inte alltid så lätt. Hon saknar sin pappa mycket och hon väljer att visa honom sitt misstycke genom att straffa honom på det sättet som är mest logiskt i hennes värld, nämligen genom att inte vilja prata med honom när han ringer eller helst inte vilja prata så mycket om honom heller.
Detta beteende såg jag hos henne även mellan leave ett och två. Då var pappa borta från henne i nio veckor och efter ungefär halva tiden kom det här beteendet hos henne den gången. Nu har det gått ungefär lika lång tid från förra leaven och nu kommer det tillbaka.

Pappa ringde förut och sa att han nu befinner sig på Marmal (den tyska campen som de åker från) och ska åka ca kl 8.00 imorgon. Han ville givetvis prata med Lillan som tog luren och sa hallå. När hon hörde vem det var gav hon luren till mig igen, hon ville inte prata.
När jag lagt på så frågade jag henne varför hon inte ville prata. Hon mummlade "Ja ä aj på pappa". Man har väl rätt till att vara arg och visa sitt misstycke även om man är liten.
Det enda jag kunde göra var att förklara att hon inte behöver vara arg, att pappa kommer hem i morgon och att han älskar henne precis lika mycket som jag gör även om han inte är hemma.

Det ska bli skönt när han kommer tillbaka för sista gången för då kommer han att stanna hemma och inte åka igen på länge.

Ett mail...

2010-11-03T10:27:00.000-07:00

...landade i min inbox idag. I mailet fanns en förklaring till komentaren som jag skrev om i mitt förra inlägg. Personen som skrev den förklarade vad den betydde för henne. Det visade sig att ett enda ord kan ha olika betydelser för olika människor. Uppenbarligen har vi olika förförståelse om ordets innebörd och detta gav upphov till ett missförstånd.
Som i all mänsklig kommunikation är man både mottagare och sändare i en kommunikation och hur man tolkar det man mottager och sänder beror mycket på vilka upplevelser man har med sig från tidigare i livet.

Det känns i alla fall väldigt skönt att nu ha fått en förklaring till varför detta ord dök upp i min blogg och vad som var tanken bakom att det hamnade där.
Jag och komentatorn delar en del av livet, på olika håll, ur olika perspektiv men målet och dagen för dess slut är densamma och våra känslor inför den dagen är förmodligen glädjefyllda för oss båda. Vi ska bara ta oss igenom den sista biten, sen är den tiden i våra liv förbi och vi tycker båda att det ska bli så skönt!

En raderad komentar!

2010-10-28T10:45:00.000-07:00

På mitt förra inlägg var någon lustig nog att delge en kommentar som jag tolkade som rätt av hånfull. Givetvis var den lämnad anonymt så vem som lämnat den kan jag bara spekulera i.
Du som nu skrev den behöver inte fortsätta att läsa min blogg om det är så att innehållet ändå inte verkar vara något för just dig. Om du nu ändå väljer att fortsätta läsa, vem vet, kanske är du bara nyfiken, så kan du göra det men ha då den goda smaken att vara tyst om du ändå inte har något snällt att säga!
Jag tycker att det är roligt att få komentarer på mina inlägg men då får de gärna innehålla något med lite mer substans i.
Komentarerna behöver inte nödvändigtvis hålla med om det jag tycker men de får gärna innehålla mer än ett enda litet hånfullt ord!
Har du något att tillägga eller förklara är du välkommen att maila mig! Länken till min mail finns i högerspalten.

Dåliga jag!

2010-10-26T10:20:00.000-07:00

Jag har verkligen varit dålig på att blogga det sista. Jag har helt enkelt inte haft tid eller nåt vettigt att skriva och jag är ju sån att jag gärna vill ha nåt att komma med om jag ska skriva, annars kan det kvitta.

Nu närmar sig leave tre med stormsteg. Nästa Torsdag är det tänkt att han ska landa in i Sverige igen. Vilken tid återstår väl att se, hitills har han inte varit i tid en enda gång. Så tredje gången gillt kanske.
Även den här gången kommer han att vara hemma i 12 dagar innan det bär tillbaka till Affeland för sista gången. När han åker tillbaka är det bara för 3 och en halv vecka och sen är det dags för rotation och Fs20 får ta över därnere. Och så har hela långa 2010 snart nått sin ände. Jag får ofta frågan om jag inte tycker att det har gått väldigt fort, det är ju vad min omgivning tycker, och jo, det har gått ganska fort. På det stora hela har det gått fortare än vad jag trodde att det skulle göra när det här året började. Det har även gått smidigare och flutit på lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Detta mycket tack vare att jag har haft både mina och min mans föräldrar som har ställt upp och hjälpt mig så mycket dom har kunnat så fort jag har behövt det. Utan dom hade jag aldrig klarat det här så lätt som jag har gjort. Det största av tack till dom! Ni är bäst!

Men nu är det skönt att det snart är över. Det märks att den mörka och kalla årstiden har tagit sitt grepp på riktigt. Det är mörkt när man går upp och det dröjer inte länge förrän det är mörkt när man kommer hem. Snart börjar mörka, kalla och blöta November, den tråkigaste och mest oinspirerande månaderna av dom alla....men det får gå, bara den tar mig till slutet av 2010!
Det ska bli så skönt att det ska bli som vanligt igen och att vi kan lyfta blicken mot framtiden med allt vad det innebär!

Jag har inte så många ord...

2010-10-16T11:37:00.000-07:00

Jag vet inte vart jag ska börja. Fs 19 har fått sin första och förhoppningsvis enda förlust av soldat. Mina anhöriga därnere är okej men en utav dom var med i fordonet som hade tillkallat förstärkning. Det blev otäckt nära den här gången...
Att tänka sig in i den situationen som den avlidnes anhöriga befinner sig i just nu känns nära men ändå så långt bort. Tanken på att det skulle vara någon av mina gör ont. Samtidigt som jag känner enormt mycket för de som drabbats av det hemska så känner jag en enorm lättnad över att mina anhöriga är oskadda. Det känns en aning egotrippat men är förmodligen helt mänskligt.
Det är "bara" 63 dagar kvar med allt det här, det ska bli så skönt när det här är över!

Dom varmaste av tankar till alla anhöriga till den stupade och de skadade!

I tid.....NOT!!!

2010-09-23T10:13:00.000-07:00

Ett sms dök upp i telefonen imorse som utlovat!
"Vi lyfter från Afghanistan nu, vi ses ikväll!". Bra då var det okej så långt.
Jag åkte till jobbet och kände att det skulle bli en bra dag!
Telefonen ringde strax efter frukosten på jobbet och i andra ändan fanns en välbekant stämma som sa att han var i Turkiet och väntade på att de skulle tanka och byta personal på planet sen skulle de lyfta mot Stockholm efter ca 1,5 timme.
Telefonen ringer igen efter ca 3 timmar. "Du kommer inte att tro mig, jag är kvar i Turkiet! Planet får inte lyft på grund av tekniskt fel!" Bonus!!!
Så istället för att bli kvar i Turkiet fick han åka med Danskarnas plan vilket bar med sig att han först kom till Köpenhamn, hoppa på ett nytt plan därifrån till Stockholm och skulle därifrån sen ta sig till Göteborg för att sen kunna åka taxi hem.
Efter många om och men, felbokade tågbiljetter och ett och annat svärord är han nu äntligen på ett tåg till Göteborg.
Från början fanns inte någon taxi som skulle ta honom från Göteborg och hem så det lutade åt att jag skulle bli tvungen att åka dit och hämta honom. Vilket hade varit en mindre rolig tripp på ca 12 mil enkel väg. Till slut, efter tjat och många telefonsamtal till de som har hand om bokningarna av hemresorna så är nu även det fixat och han kommer förmodligen vara hemma vid 00.30 i natt.

Lillan har varit uppe och väntat på pappa. Vi har pratat om att han ju skulle komma idag och när jag hämtade henne hos dagmamma i eftermiddags så började hon fråga efter honom i bilen på vägen hem. Jag svarade att han ska komma ikväll och att hon ska få vara vaken tills han kommer hem. Sen vi kom hem har hon trott att han kommit varje gång hon har hört en bil eller det har låtit vid ytterdörren. Varje gång har jag sagt "Nej, men pappa kommer snart!"
När jag för en stund sedan fick ett samtal från honom och han sa att han var påväg och att taxi skulle köra hem honom och jag i och med det insåg att han kommer att komma så sent att hon inte kan vara vaken så känns det återigen som om jag ljuit för henne. Jag hade lovat henne att pappa skulle komma hem och att han skulle läsa Castor för henne ikväll men så blev det inte riktigt.
Men han kommer i alla fall hem om än senare än tänkt precis som förra gången...
Jag ska brygga en stor kopp kaffe och sitta uppe och vänta i alla fall!

I morgon!

2010-09-22T11:19:00.000-07:00

Jag hade två missade samtal på mobilen förut, det stod "Missat samtal från Afghanistan". Telefonen hade inte ens ringt, det var dålig mottagning där den låg. Skit!
Det fanns ett röstmeddelande i inkorgen. Jag visste ju vem det var och jag lyssnade av det med hopp om att han inte skulle säga att planet var försenat. Han sa att de var påväg till CNL och mot Marmal och att det i nuläget såg ut som om planet ska vara i tid, skönt!
Han skulle skicka ett sms imorgon innan han satte sig på planet och skulle nåt gå snett så att de inte kommer iväg i tid skulle han höra av sig.

Har precis stoppat ner Lillan i sängen och läst "Castor Odlar" för henne för miljonte gången.
När jag läst färdigt så pratade vi om pappa. Nu kunde jag säga att pappa kommer hem imorgon. Imorgon är det inte jag som läser Castor för miljonte gången, då är det pappa som läser Castor för första gången! Det är pappa som stoppar henne i säng och pussar henne god natt och säger "Pappa älskar dig, sov gott!"

Det är en konstig känsla att han kommer imorgon. Det känns som om han har varit borta i en evighet men samtidigt har tiden gått fort. Hur går det ihop? Skitsamma, jag längtar efter honom oavsett.
Nu hoppas jag bara att när jag sätter på min telefon imorgon så säger smset att han ska sätta sig på planet och "Vi ses ikväll!"

Om tre dagar!

2010-09-20T05:41:00.000-07:00

Nu är det nära! På Torsdagkväll vid 18 tiden är det tänkt att han ska komma klivande över våran tröskel igen! Så skönt det ska bli!
Nu hoppas jag bara att allt går enligt planerna den här gången och att han verkligen kommer i tid. Vid förra leavet blev han ett helt dygn försenad hem på grund av att planet kom iväg för sent från Sverige när det skulle åka ner och lämna och hämta soldater i Afghanistan.
När han nu kommer hem har han detta och ett leave kvar innan missionen är slut. Det värsta är på något sätt över, de längsta perioderna ifrån varandra har vi bakom oss och nu är det bara en liten liten bit kvar tills det är helt över och han kommer hem igen.
Med tanke på hur valet igår föll ut så kommer förmodligen möjligheten att åka tillbaka igen att finnas kvar under några år framöver.
Jag har frågat honom om han kan tänka sig att göra om det och i nuläget är svaret "nej, inte med försvaret". När jag får frågan om jag skulle låta honom åka igen så känns svaret i nuläget som ett klart Nej!
Nu har han fått göra det, nu ska vi fortsätta familjelivet tillsammans, fortsätta att förvandla våran lilla idyll till det som är tanken att det ska bli förvandlat till. När vi har gjort det så kanske tanken kan få passera min hjärna igen men de närmaste åren känns det otänkbart. Men man ska aldrig säga aldrig.

Jag överlevde valet!

2010-09-19T11:35:00.000-07:00

Idag var det då äntligen dags för det här som surrat i media de senaste månaderna, det är valdagen!
För mig var det nu tredje gången som jag har fått rösta och givetvis gör jag det. Jag kan erkänna att jag inte är så jättepolitiskt intresserad och därmed heller inte speciellt insatt. I år har jag dock faktiskt försökt att sätta mig in i det hela lite mer. Jag har tittat på en del program på Tv, lyssnat på debatter och partiledarutfrågningar och när det nu var dags att gå till vallokalen för att slicka igen kuverten visste jag vad jag skulle rösta på.

Jag snörade på mig skorna, satte på mig jackan, satte Lillan i vagnen och gick ner till vår vallokal med röstkortet i högsta hugg.
Väl framme fanns det ingen som hotade mig eller ifrågasatte varför jag som ju är kvinna var där. Väl inne stod det ett stort bord med massor av valsedlar uppdukade. Alla partier fanns representerade och jag fick välja helt själv vilka valsedlar jag ville ha. Det fanns ingen som försökte hota eller muta mig till att välja just deras partis valsedeln. Namnen på valsedlarna är i övervägande del vanliga hederliga människor som är engagerade och brinner för sin politiska övertygelse. Inget av namnen figurerar högt uppsatt i den kriminella världen vad jag vet i alla fall.
Efter jag valt mina valsedlar fick jag tre vita kuvert av en kvinna och jag fick lugnt gå bakom en grön skärm och lägga sedlarna i sina kuvert. Jag lämnade sedan mina kuvert till kontrollanten som la dom i en stor låda, blev avprickad i röstlängden och sedan var det klart. När jag gick därifrån kunde jag göra det med samma lugn som jag kom dit. Det fanns ingen som försökte få mig att säga vad jag hade röstat på för att kunna skjuta mig om svaret på den frågan hade varit "fel". Jag behövde heller inte smyga mig ut med rädsla för att någon skulle upptäcka att jag varit där.
Nu är valet avslutat, vallokalen har sängt och det räknas röster för fullt. Jag har inte hört några rapporter om att någon vallokal har bombhotats eller att någon har försökt stjäla någon låda med röster. Jag har heller inte hört att någon vallokal har behövt uniformerade soldater utanför sina dörrar för att kunna garantera säkerheten för de som röstat.

Det värsta som hände mig under den här valrörelsen var att jag idag skar mig lite på läppen när jag slickade igen det ena kuvertet i vallokalen. Det värsta som hände en kvinna i Afghanistan under valet där var att hon blev skjuten för att hon uttalat sig om valet på ett "felaktigt" sätt.
Afghanistan valde igår, vi valde idag men det skiljer många hundra år på sättet som demokratin fungerar i de båda länderna.
Vi har det allt rätt bra i vårt avlånga land när man tänker efter.

Hur länge kan snart vara snart???

2010-09-13T11:25:00.000-07:00

Nu är det snart 8 veckor sedan han åkte tillbaka efter sitt första leave. När han åkte så sa han till Lillan att han snart kommer hem igen. Efter att han åkt så har jag med jämna mellanrum sagt henne samma sak när vi pratat om pappa. Nu sista tiden har vi pratat om det varje kväll efter att vi läst god nattsagan. Vi har pratat om vad hon vill göra med pappa när han kommer hem och varje kväll har jag sagt att han snart kommer hem. Egentligen känns det som om jag har ljugit för henne nästan hela tiden förutom nu, de senaste dagarna. Nu är det snart dags, nu kommer han snart hem och då menar jag snart på riktigt, inte snart som om 8 veckor utan snart som i om bara 9 dagar!

Igår kväll pratade vi om vad hon ville göra med pappa när han kommer hem. "Vi ska busa! Såhär!" sa hon och höll upp båda händerna framför sig som om hon vore en farlig tiger med vassa klor!
"Men pappa ska väl få en jättestor kram och en go puss också!" Då tänkte hon efter lite och sen sa hon "Näää, pappa ä vass. Han måste duscha och raka sig föst!"
Till saken hör att pappan i fråga har lagt sig till med ett rejält helskägg under sina senaste veckor i Affeland och detta är något som inte helt uppskattas av fru och barn...

När han väl kommer hem har jag planerat en liten överraskning åt oss. Lillan ska få vara hos mormor och morfar första helgen han kommer hem och vi ska få ett drygt dygn för oss själva någonstans i norden. Det var alldeles för längesen vi ordnade barnvakt för att göra något bara han och jag så nu är det på tiden. Det ska bli så mysigt att bara få vara vi en stund. Jag har tagit tre dagars semester ena veckan han är hemma också och då ska vi passa på att bara vara hemma och vara en liten familj i några dagar igen!
Vi längtar så det blöder i hjärtat men snart, snart är vi där, på riktigt!

Vem är du?

2010-09-12T07:38:00.000-07:00

Ibland undrar jag vilka som egentligen läser det jag skriver här. Många vet jag vilka de är men det måste finnas nån som läser utan att vi känner varandra. Varför läser just du min blogg?
Det hade varit roligt om du bara lämnade en kommentar. Givetvis behöver man inte nämna sitt namn, hade bara varit roligt att veta varför du läser och om vi känner varandra eller inte. Inte märkvärdigare än så.

När vi två blir tre.

2010-09-09T10:10:00.000-07:00

Var sak har sin tjusning och just nu känner jag att det är så skönt att hösten kommer på riktigt. Höst innebr att allt lugnar ner sig lite. Man behöver inte göra lika mycket som på sommaren, det ska inte flängas runt överallt och hittas på något hela tiden utan det är helt okej att bara sätta sig framför Tv:n under en filt och titta på meningslös underhållning en stund innan man kryper ner i sängen. Ute slutar gräset snart att växa, ogräset likaså och man behöver inte ägna tid åt trädgården på samma sätt längre. Stressen lägger sig en aning och det är skönt!

Om två veckor är det dags för leave nummer två. Om två veckor är han hemma om allt går som planerat och det inte blir några förseningar. Det ska också bli skönt! Jag har nästan glömt hur det är att leva ett helt vanligt familjeliv, jag har varit så uppe i att få allt att gå runt och fungera här hemma för mig och Lillan att jag nästan inte kommer ihåg hur det var innan han åkte. Men tiden har faktiskt gått ganska fort, nu är det bara slutspurten kvar och om 100 dagar är allt det här äntligen slut! Om ytterligare 15 dagar till efter det är hela 2010 slut och det som kändes som det skulle bli det längsta året i mitt liv den 16 Januari i år är då slut! För även om själva vistelsen i Afghanistan är 6 månader så har hela 2010 gått åt till förberedelser både för oss och för honom. Han var på livgardet hela våren från Januari fram till det att han åkte och veckorna då skiljer sig inte från hur veckorna är nu, under Afghanistan tiden har varit. För mig har det varit samma pussel att lägga för att få ihop vardagen. Men när det här väl är över så blir vi två om att lägga pusslet igen och det är ju så jag vill ha det.
Vi längtar efter honom så det gör ont men två veckor går fort. Om två veckor sitter jag inte vid datorn, då sitter jag och Lillan uppkrupna i hans stora varma famn och är en familj en stund igen!

Konsten att njuta!

2010-09-07T10:27:00.000-07:00

Förra helgen hade jag besök av makens kollegor, vilka tillika är att betrakta som våra vänner. De tittade förbi en sväng för att se hur vi hade det och för att få en kopp kaffe. Helgen i övrigt var fullspäckad med en massa tråkiga måsten som skulle göras och jag betade av den långa att göra listan allteftersom helgen gick. Eftersom jag sällan hinner med så mycket på veckorna var jag lite stressad över att få gjort undan allt som jag hade tänkt mig att få gjort.
Under den lilla fikastunden i solväggen med det trevliga sällskapet säger en av makens kollegor:
"Om jag vore du skulle jag sätta mig här en stund och bara njuta lite. Du vet väl om att du bor i en idyll?"
Min något stressade hjärna svarade lite snabbt "Jo, jag vet att jag bor i en idyll men gör du allt åt mig under tiden jag sitter här då?"
Vi fortsatte att prata och fika en stund innan de var tvunga att åka vidare och jag skulle återgå till min lista.

Undertiden jag fortsatte att jobba av listan så fortsatte hans ord att eka i mitt huvud och jag började tänka efter. Jag har varit extremt dålig på att just njuta av det lilla i sommar. Det slog mig att jag nästan inte alls har suttit på altanen över huvudtaget. Jag har varit alldeles för dålig på att sitta tyst på trappan med ett glas vin i handen och bara njuta av min idyll och den tystnad som omfamnar den. Det har heller inte blivit många kaffekoppar i solväggen utan de har svepts i samband med att jag gjort något av mina måsten.

Den här helgen som gick blev det annorlunda. Jag hade en lista även för den passerade helgen men jag tog det lugnt, jag fick gjort allt jag skulle ändå! Mitt kaffe avnjöt jag i solväggen de fantastiska dagar som helgen bjöd mig och jag tog mig tid att sitta tyst och bara vara den stunden. Bara sitta och lyssna på skördetröskornas dova muller och pipet från när de backade och det var så skönt! Varför har jag inte gjort detta oftare under sommaren? Kanske för att den stunden gör mig så påtakligt ensam eller för att jag saknar honom just då, att ha honom nära och prata med om ditt och datt.
Men det spelar ingen roll, från och med nu så ska jag unna mig den stunden varje dag under helgerna. Den stunden är bara min!
Tack T för att du påminde mig om att njuta av här och nu!

En tillfällig svacka

2010-08-25T10:12:00.000-07:00

Kom hem från jobbet med ganska gott mod och ambitionen om att få något gjort. Jag har påbörjat ett litet projekt med min hästtransport som behöver en liten uppfräschning och tänkte att jag skulle hinna börja måla den lite idag.
Väl hemma så kände jag mig helt plötsligt trött, pratade med maken som vanligt direkt när jag kom hem och kände då hur allt bara kom över mig. Plötsligt kändes allt tungt, och jag känner inte att jag räcker till. Jag hinner inte med allt jag vill och behöver få gjort här hemma. Får jag gjort något ute så är det ingen som har tagit ifrån mig arbetet på insidan huset under tiden heller. Det finns något som ska göras hela tiden. Det finns alltid disk, tvätt, städning inne och diverse olika sysslor ute som någon måste göra för att hålla allt i rullning. Vem ska göra det då? Jo det är ju jag!
På veckorna finns inget utrymme för att hinna med så mycket mer än att laga middag och lägga Lillan sen är dagen slut. Måndagar är jag hemma tidigast 19.30 så då hinner jag ingenting utöver att jobba. Tisdag och onsdag är jag hemma 17.00 och Torsdagar kl 16.00. Fredagar är jag ledig, i alla fall från jobbet. De brukar gå åt till disk, tvätt, städning, uträtta ärenden och eventuellt storhandla. Sen kommer helgen och då ska jag hinna med allt det där andra som inte bara är vardags sysslor men som också behöver bli gjort. Till detta kan också läggas alla andra kringliggande måsten, bilen som ska på service, besiktigas, telefonsamtal som måste ringas för att kolla upp vissa saker, tider som ska passas till olika ändamål, alla sådana mycket små saker egentligen men som bara får mig att vilja skrika rakt ut!!!!
Nånstans upp i alla måste ska jag hinna vara en bra mamma också. Jag är en bra mamma på det sättet att hon har rena kläder, får mat varje dag och har det bra på det sättet men jag är ingen bra kvalitetsmamma. Jag hinner helt enkelt inte alltid leka med henne och vara närvarande på det sättet. Och nu sitter jag här och känner mig rutten på alla möjliga sätt och att jag inte räcker till åt något håll. Nu kommer alla känslorna på samma gång. Samtidigt mitt upp i allt så är jag trött vilket inte gör saken bättre. Att säga "Jag orkar inte mer!" ligger nära till hands men jag ska inte säga det, jag ska kämpa på, har jag klarat det så här långt så ska jag klara lite till.
Jag antar att det är nu man egentligen ska ringa till alla de där vännerna som sa "Är det nåt så ring bara, du vet vart vi finns" men jag orkar inte prata med nån, det känns bara som ännu en belastning. Jag vill bara vara tyst en stund och få vara i fred och vila.
Jag vet att dessa känslor bara är tillfälliga, jag känner så här bara just nu. Får jag sova i natt så kommer de inte att finnas kvar i morgon, jag vet ju det men bara för att det är så så känns det inte mindre jobbigt just nu för det.
Nu ska jag gå och lägga mig och vakna upp till mitt vanliga pigga och glada jag imorgon! God natt!

Att sakna en pappa...

2010-08-23T12:15:00.000-07:00

Lillan sitter i sin bilstol på vägen hem från några bekanta. Hon är trött efter dagens äventyr och hon tittar på mig med sjumilablicken och säger tyst "Ja sakaj min pappa. Pappa komme snat hem. Pappa ä i Apsastan..."

Nu har han varit borta i 4 och en halv vecka och det är lika lång tid innan han kommer hem på sin andra Leave. Det är den längsta perioden mellan två leave just nu och nu har vi gjort halva tiden.
Efter att han åkt tillbaka var Lillan väldigt anti sin pappa under en period. Hon ville inte prata om honom och inte prata med honom i telefonen. Hon sa ibland "pappa äska inte mig" och frågade jag henne om hon saknade honom blev hon arg och skrek "Nej!". Hennes reaktion var helt normal och det var hennes sätt att visa sitt misstycke över situationen och hennes sätt att straffa pappa för att han gjorde så mot henne. Mitt sätt att hantera situationen var att prata mycket om pappa. Prata om allt roligt vi gjorde när han var hemma på Leave, prata om vad vi trodde att han gjorde just då därnere i Afghanistan. När vi åt middag så pratade vi om vad pappa fick att äta i Afghansitan, den pedagogiska förmågan sattes på prov.
Det var jobbigt att höra henne säga de där orden om att hon inte trodde att pappa älskade henne för mig. Hur det kändes i pappas hjärta kan jag bara föreställa mig. För honom var det förmodligen mycket värre än han har sagt till mig.

Men nu har det som tur är vänt. Nu pratar hon gärna med pappa och berättar om vad hon har gjort och vad hon ska göra. Hon hittar på egna små historier om vad pappa gör i Afghanistan och säger att hon saknar honom.
Varje kväll när hon ska sova så säger jag alltid "God natt, mamma älskar dig och pappa älskar dig" men härom kvällen så sa jag bara att mamma älskar henne. De stora blå spärrades då upp, nappen togs ur den lilla munnen och hon sa mycket bestämt "pappa äska mig åsså!"
Något som hon har fullständigt rätt i!

Tillräckligt otillräcklig!

2010-08-18T12:01:00.000-07:00

Vardagen är tillbaka och alla måsten hänger över huvudet igen. Upp på morgonen (6.00), göra sig i ordning, väcka Lillan, få på henne kläder, ut i bilen och iväg till dagmamma. (7.15) Lämna Lillan och sätta sig i bilen och köra de 4.3 milen till jobbet. (8.00) Jobba sina 8 timmar, (16.00) ut i bilen igen och 4.3 mil tillbaka hemåt. (16.45) Hämta Lillan och åka direkt till mormor och morfar med henne de dagar jag tänkt rida. Stressa sig igenom stallsysslorna lite för att inte bli allt för sen. (ca 18.30) Hämta Lillan hos mormor och morfar, åka hem. Slänga ihop lite middag, äta och prata om dagen, prata det dagliga samtalet med maken. Duscha Lillan, borsta tänderna, ta på pyjamasen och sedan mysa i soffan en stund. (20.00) Dags att gå upp i sängen, läsa Castor bakar för miljonte gången, släcka lampan, säga "god natt, älskar dig. Vi ses imorgon"
En stunds lugn och ro lägger sig över huset. Nåt att se på Tv? Nähä, då blir det en stund vid datorn.
(22.00) Trött! Dags att sova för imorgon börjar det om igen...

All respekt åt alla ensamstående föräldrar därute, det är kämpigt ibland. Man orkar inte alltid, man hinner sällan med allt som ska göras, det går på löpande band det mesta men det tar sig framåt. Ganska ofta kväver alla måsten ens tillgänglighet som förälder, en räcker inte alltid till. Det är då man saknar tvåsamheten, familjelivet och någon att dela ansvaret med. Till skillnad från alla andra ensamstående föräldrar så är mitt ensamstående högst tillfälligt, jag är bara ensam i ca 3,5 månad till sen är det över, förutsatt att han kommer hem hel. Då är vi två igen och under den tiden som jag har varit ensam har jag inte behövt tänka på några ekonomiska besvär. Jag har inte behövt vrida och vända på slantarna för att få det att gå ihop som många, många ensamstående faktiskt tvingas till. Å andra sidan så har de ensamstående heller inte nån partner att oroa sig för. Ingen som sitter på andra sidan jorden i ett land som befinner sig i krig och den ständiga oro som det bär med sig. Det finns för och nackdelar med allt och det är kanske tur på nåt sätt...

Bollen är i rullning!

2010-08-10T10:55:00.000-07:00

Han ringde förut, det dagliga samtalet. Han frågade hur vi hade det och hur det gick med allt här hemma. Jag svarade som det var, det är bra, vardagen har börjat rulla på igen i och med att semestern är slut och vi har det så bra vi kan ha det.
-"Vill du att jag ska komma hem?"
Jag blev lite ställd av frågan, den var så direkt.
-"Nä, jag klarar mig. Det är ingen fara, det går bra"
-"Blir det för jobbigt så säg bara till så skiter jag i det här och kommer hem. Jag vill inte riskera något mellan oss bara för att jag gör det här"
Det var något väldigt fint i det han sa. Behöver jag räddas så räddar han hellre mig än världen. Det är inte blommor och choklad, det är äkta kärlek!

Tanken på att jag vill ha hem honom så mycket att jag skulle vilja att han avbröt missionen har aldrig slagit mig. Visst är det jobbigt att vara ensam ibland. Det är jobbigt att han inte är hemma rent fysiskt. Att inte kunna krama och pussa på honom. Det blir ibland väldigt jobbigt när faktum om allt som ska göras kommer över mig men dessa känslor varar aldrig längre än en dag eller någon timme sen är det som vanligt igen och jag kör bara på i vardagen som på nåt vis är det bästa sättet att tackla situationen. Sen kan jag erkänna att det i nuläget är mest jobbigt att vara hästägare mitt upp i allt annat. Hästen tar mycket tid varav ridningen är en ganska liten del. Än så länge går det bra men snart kommer installningen och då blir det jobbigare. Då medför det en väldig massa kringuppgifter som inte är roliga men nödvändiga. Men samtidigt så hade jag inte haft min häst så hade jag inte mått lika bra som människa heller! Hon laddar mina batterier!
Man ska väl inte ojja sig över en självvald situation kanske, att jag får "skylla mig själv" har jag fått höra, kanske inte rakt ut men mellan raderna. Och visst, jag får väl skylla mig själv för att jag är intresserad av hästar istället för någon mer lättskött hobby. Jag är fullt medveten om mina val i livet och vad de innebär, men jag vill inte ha det på nåt annat sätt! Och jag får "skylla mig själv" att jag är ensam med allt nu eftersom jag har "släppt iväg honom!"
Men jag är stolt över att jag har gett honom den här möjligheten att förverkliga sin dröm! Jag fixar det här!
Bollen rullar och den kommer att rulla hela vägen in i mål!

Back to work!

2010-08-08T11:49:00.000-07:00

Nu är den slut, semestern! I morgon ringer väckarklockan kl 6 igen och det är dags att lämna Lillan hos "världens bästa dagmamma" och åka till jobbet, vardagen står för dörren...
En del av mig vill inte till jobbet imorgon och en del vill. Det ska bli skönt med de vardagliga rutinerna igen men med det så kommer ju allt ansvar som det innebär och som jag själv måste stå för. Samtidigt så går vi mot den mörka, blöta och tråkiga delen på året. Snart är det dags att bära in ved, tända i brasan, stalla in hästarna och gå upp extra tidigt för att hinna fodra, mocka och släppa ut dom på morgonen innan jobbet. Det känns som att det kommer bli en lång höst.
Fördelen är dock att maken har två leave perioder kvar innan december då missionen är slut för gott. Han kommer hem vecka 38-40 och vecka 44-46 och den 19 december är det slut på allt.

Nu har han varit ute på uppdrag sedan natten till fredag, jag har inte pratat med honom sen i torsdags men han har skickat två sms. Förmodligen är han tillbaka på campen imorgon så att han kan ringa igen, det ska bli skönt att få prata med honom lite. Just nu är saknaden ganska stor...
Kan det inte bli 19 december snart?!

"Allt är OK" sms......

2010-08-06T10:00:00.001-07:00

Torsdags förra veckan hände det. Han ringde först det vanliga samtalet som kommer varje dag. Vi pratade lite om ditt och datt och sa sedan hejdå. En timme senare ungefär så ringde han igen. Nu lät han allvarligare. Han sa att de skulle åka ut under natten och han visste inte när de skulle kunna vara tillbaka. Jag hörde på hans röst att det var något som inte stämde. Han sa att han skulle höra av sig så fort han kunde och om han inte kom tillbaka till campen under fredagen så skulle han i alla fall skicka ett sms.
Fredagen kom och jag väntade på att höra något ifrån honom. Under eftermiddagen kom det till slut. "Vi har varit i en sammanstötning. Allt är okej! Jag ringer så fort jag kan"
Det visade sig att de hade blivit beskjutna under ett uppdrag i ett område som är oroligt. De blev beskjutna på långt håll och det var ingen större fara men ändå, de var fortfarande beskjutna! Jag gick hela kvällen och väntade på samtalet, jag ville bara höra hans röst! Till slut ringde han och det var väldigt skönt att få prata med honom och få veta mer om vad som hänt.

I skrivandets stund är han åter tillbaka på uppdrag i samma område. Han ringde igår och sa då att de skulle åka tillbaka dit under natten till idag och att de kunde bli ute ända upp till 4 dygn. Han skulle försöka skicka ett sms idag och bara höra av sig. Än är telefonen väldigt tyst. Jag kollar alla hemsidor med info och det har i alla fall inte hänt några incidenter så det är väl bara att hålla huvudet kallt och inte oroa sig men det ska bli väldigt skönt att höra från honom när än det nu blir...

Om det inte varit för musiken...

2010-07-24T00:04:00.000-07:00

Jag såg dagens ljus i en ganska omusikalisk famlij i början på det neonsprakande 80-talet. Min mamma sjunger hellre än bra och det enda jag nånsin hört min pappa sjunga är "Mitt lilla fejs" som han glatt stämde upp i när vi åkte traktor när jag var liten. I övrigt var musiserandet ganska obefintligt i min famlilj. Det lyssnades på musik av mina föräldrar och då i stort sett bara Lasse Stefanz. Alla de där 40 milen till skidorten varje vinter och hela vägen hem igen och samma sak på somrarna när husvagnen hängdes på och det bar ut till diverse campingplatser runt om i Sverige, alltid till tonerna av Lasse Stefanz och andra dansband. Så visst, jag kan texten på alla gamla Lasse Stefanz dängor utan och innan...vare sig jag vill eller inte.

När jag var 8 fick man börja spela något instrument i skolan. Det var blockflöjt eller fiol som gällde. För mig blev det blockflöjten. Jag tutade på i den i ett år och förstod att spela något instrument ville jag göra men kanske inte just blockflöjt. I 3an fick vi under musiklektionerna spela i orkester i musikskolans regi. Nu skulle vi få prova andra instrument och bli tilldelade något instrument för att det skulle kunna bli en orkester av det hela.
Jag ville spela trumpet men fick inte ljud i den. Istället blev jag tilldelad saxofon och eftersom jag var ganska lång fick jag en tenor. Lagom nöjd över fördelningen började jag ändå tuta på i den. Ganska snart förstod jag att det nog var bättre med saxofonen än trumpeten och vi fattade tycke för varandra! Mina föräldrar köpte en saxofon åt mig och jag spelade på. Varje vecka var det enskild lektion och orkesterrep på musikskolan. Så höll jag på genom hela mellan och högstadiet. När det var dags att välja till gymnasiet blev det musikestetiska programmet för mig. Det är nog de absolut roligaste 3 åren i mitt liv! Vi var ett gott gäng i klassen som höll ihop. Vi spelade, sjöng och skrattade ihop.
Under första året på gymnasiet började jag spela i musikskolans största orkester, ett beslut som kom att medföra en hel del.
Under åren på gymnsiet spelade jag mycket och blev ganska duktig, det var dags att byta upp sig, både en ny lärare och en ny saxofon skaffades. En sprillans ny svart Yanagisawa 991 fick det bli!

Och så var det det där med orkestern. Vi spelade mycket och varje år satte vi upp en stor konsert i stadens idrottshus där vi bjöd in någon känd artist att gästa oss.
Vi hade även mindre konserter och åkte på läger och spelresor lite varstans.
I saxofon sektionen var vi 7 stycken om jag minns rätt. Längst ut i andra ändan satt det en kille som jag inte riktigt visste vem det var, han var lite äldre än mig och han var nerifrån stan. Han pratade ganska mycket och kom med små komentarer titt som tätt under repen. Jag tänkte inte så mycket på honom, han liksom satt bara där.
Så en helg i Maj 1999 skulle vi på en liten spelresa till Aalborg i Danmark.
Vi spelade på dagarna och på kvällarna umgicks vi och hade roligt.
Han, killen från stan var också med. Han verkade va en riktigt clown, han höll låda på kvällarna och pratade och skojade med alla. Vi började prata och visst, han var rätt trevlig. Det började visst bli lite flörtigt...men inte så mycket mer just då.
När vi kom hem så började det dimpa ner mail i min mailbox, det chattades och telefonen ringde titt som tätt. En kväll kom det en vit ford scorpio och svängde upp utanför dörren med en påse godis i ena handen och "Under belägring" i den andra. Det blev början på något som kom att bli stort.
Första halvåret var dock inte riktigt optimalt, det var lite hit och dit. Lite ihop och lite isär, fram och tillbaka men vi kunde under den här tiden ändå inte riktigt bryta helt med varandra. Till slut kände jag dock att det här går inte, jag mådde kass av hela situationen och sa till honom att antingen fick vi bestämma att vara tillsammans eller också ville jag aldrig se honom igen. Nu, 10 år senare, äger vi en hästgård, är gifta och har världens sötaste lilla dotter ihop och vårat förhållande är starkare än nånsin!

Spelar gör vi fortfarande, i samma orkester som då. Musiken har inte bara gett oss varandra utan även många oförglömliga minnen, vänner, fantastiska upplevelser och många, många skratt. Hade det inte varit för musiken så hade vi förmodligen inte varit där vi är idag, så tack alla som någonsin varit inblandade i våran musikaliska bana!

Ensam igen...

2010-07-21T01:18:00.000-07:00

Så kom då dagen och taxin väntade. Jag hade tänkt att jag skulle ha gått upp och väntat med honom men jag somnade om. 6.15 kom han upp i sovrummet "Taxin är här" sa han. Jag vaknade till och tittade yrvaket på när han pussade Lillan hej då, hon sov fortfarande. Jag gick med ner och såg hur han snabbt plockade ihop det sista innan det var dags att gå ut i bilen.
"Jag älskar dig, vi ses snart igen!" En lång kram och en puss och sen gick han ut i bilen. Tårarna rullade i takt med taxin när den rullade ner för framfartvägen och mot flygplatsen.
Lillan sov fortfarande så jag gick och lade mig igen. Tänkte inte att jag skulle kunna somna om men det gjorde jag.
"Mamma, var är pappa?" Var orden hon väckte mig med.
"Pappa har åkt till Afghanistan igen gumman"
"Pappa åka plugplan å va botta länge!"
Hon förstår precis på sitt sätt!

Det är bara 9 veckor tills vi ses igen. På´t igen!

Tiden går fort när man har roligt!

2010-07-20T01:03:00.000-07:00

Och så har de där långa 11 dagarna snart passerat och imorgon kl 6 kommer taxin igen och det är dags för honom att åka tillbaka till Afghansitan.
Dagarna som han varit hemma har bara rusat iväg, det har varit fullt upp med att få besök och besöka andra. Alla vill passa på att träffas när han är hemma vilket är helt förståeligt och väldigt trevligt. Vi har varit hos vänner och några av hans kollegor på grillkvällar hit och dit och även haft vänner och släktingar hemma på grillning. Det har varit nåt inbokat i stort sett varje dag och ändå har vi inte riktigt hunnit med att träffa alla. Men det får bli nästa gång.
Jo, vi har fått lite tid för varandra och med bara vår lilla familj också. Igår hade vi en liten familjeutflyktsdag. Vi åkte till en stor djurpark med Lillan, festligt värre! Lillan sprang över hela parken och faccinerades mest av Tigrarna, inte konstigt, dom var imponerande!
På hemvägen hälsade vi på en kollega till maken och hans goa famlij. Det är sällan man träffar människor som dom. Första gången jag träffade makens kollega så kändes det efter fem minuter som om jag hade känt honom hela livet. Resten av famlijen är lika trevliga och goa dom med!
Nu när maken är i Afghanistan så ringer hans kollega ibland och tittar förbi med jämna mellanrum bara för att se hur jag har det och fråga hur jag mår, något som jag uppskattar mycket! Det är alltid skönt med lite genuin omtanke!
Kollegan bor vid kusten och har givetvis en båt. Det blev en båttur, lite bad för Lillan och god mat och vin på kvällen! Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Tusen tack!

Men inget roligt varar för evigt. Imorgon åker han igen, tillbaka till damm, sand, grus och sten och tillbaka till att göra världen lite bättre.
Den här gången dröjer det 9 veckor innan nästa leave. Det känns ändå just nu inte lika jobbigt att han åker. Nu vet jag ju vad som väntar mig på ett annat sätt och jag vet att det går. Jag har fortfarande 2,5 veckas semester kvar när han åker och det känns skönt, lite lugn och ro innan det är dags att ta tag i vardagens alla måsten. Om 5 månader är han hemma för gott och kan dela dom med mig igen...

Han är hemma nu!

2010-07-11T04:20:00.001-07:00

Ett dygn försenad kom så äntligen maken hem på sin första leave i fredags. Han möttes av en jublande dotter som kramade om sin pappa under förtjusning. Jag var fortfarande kvar i Falsterbo när han kom hem och han och Lillan kom och plockade upp mig när jag kom hem. Där stod jag och väntade utanför en mataffär på att han skulle komma. Plötsligt kommer den blåa bilen farande i racerfart, gör en u-sväng och försvann igen! Va?! han såg mig inte! Tog upp mobilen och ringde honom.
Jaha, schysst att du bara kör förbi!
Men jag såg dig inte, jag kommer tillbaka!

Den blåa bilen dyker upp igen och den hann knappt stanna innan han klev ur och kom emot mig.
Hjärtat dunkade lite som om det var första gången jag så honom och jag gav honom den största, längsta och hårdaste kramen som han någonsin har fått. Han såg ut som vanligt, bara brunare, han luktade som vanligt och några glädjetårar över att han var hemma rann ner för kinderna.
Nu ska han vara hemma i 10 dagar till. Konstigt nog så kändes det som om han aldrig hade varit borta, tiden som han varit därnere har ändå gått så fort på något sätt och det är väl ändå tur!
Nu har vi 10 dagars famlijeliv framför oss och det ska bli så härligt!

Falsterbo that´s the shit!

2010-07-11T03:51:00.000-07:00

Spenderade förra veckan i Falsterbo tillsammans med vän E, vän A och vän L. Vi skulle spendera 4 dagar med varandra, hästar och ett och annat glas vin. Sagt och gjort!
Väl framme ställdes den lilla husvagnen upp och förtältet plockades fram. Snabbt och smidigt var allt på plats och vi slog oss ner i solen och korkade upp. Härligt, lite semester på riktigt! Vi bodde på en camping som egentligen inte är någon camping utan bara uppstår varje år då Falsterbo horse show går av stapeln. Vi intog festplats på campingen eftersom vi tänkt ägna lite tid åt detta! Man skulle kunna säga att det var många andra som hade tänkt ägna mycket mer tid åt detta än vad vi hade tänkt. Vi tillhörde den "äldre generationen" på festområdet skulle man kunna säga...men detta var inget problem för oss. Framåt kvällen drog det igång och spelades musik i högtalare från var och varannan vagn och den ena spelade högre än den andra. Våran lilla musikanläggning framstod plötsligt överflödig och de dyra batterier som införskaffats till den behövde aldrig krypa ur förpackningarna.
På kvällarna var det lite fest som gällde men vi var absolut bland de lugnare på campingen. Det kryllade av 18-20 åringar som man inte visste riktigt varifrån de kom eller var de hörde hemma, alla var vid allas tält och husvagnar utan någon större ordning. Vi höll oss i vårat förtält och tog det en aning lugnare. Kväll två fick vi dock besök av våra grannar i den så kallade "Ligga vagnen". Aledningen till detta smeknamn var att de hade en husvagn, modell äldre som de målat helt svart och skrivit lite olika saker på den bland annat så stod det "Ligga?" och ett telefon nummer på den och där av fick den sitt namn.
Ligga vagnens invånare var 4 glada gossar från Strängnäs som var 19 och 20 år gamla. Dom tröttnade tydligen lite på alla fjortis besökare som flockades runt deras vagn så de övergav den för att sitta hos oss och prata en stund. Dom gav oss en inblick i hur det var att vara 20 igen och några riktigt goa skratt.

Dagarna spenderades på Falsterbo horse show där vi tittade på hästar, hästar och åter hästar. Många timmar spenderades på dressyrframridningen där världsstjärnorna avlöste varandra och den ena hästen var vackrare än den andra. Ett nytt ord fick även sin debut när en ryttare först gjorde en piaff och sedan gick direkt in i ökad galopp för detta fanns bara ett ord som kunde förklara tjusningen och det myntades av vän E, hon beskrev det hela som ren och skär "dressyrporr" och det hade hon helt rätt i!

Det var 4 riktigt trevliga dagar och en riktig egotripp. Det var så skönt att bara få vara sig själv och bara behöva tänka på sig själv några dagar. Få sova lite längre än vanligt och leva lite som man gjorde innan man blev mamma. Det är skönt att vara "mammaledig" men det är även skönt när man får komma hem till Lillan igen! Hon fick hem en mycket trött men glad mamma igen!

Det hjälper inte att vara orolig

2010-07-01T13:36:00.000-07:00

Jag får ibland frågan om jag inte är orolig över att mannen är i Afghanistan. Men nej, det är jag inte konstigt nog. Jag vet att det inte är ofarligt där han befinner sig men jag känner ingen större oro ändå. I hans vanliga jobb är han också ständigt utsatt för en högre risk och mycket farliga situationer kan uppstå även där, rutinsituationer kan snabbt vända och bli farliga och jag kan inte gå omkring och vara ständigt orolig. Kanske är jag lite avtrubbad.
Vi har känt varandra i 11 år och under alla de åren har han alltid velat vara där det finns en liten högre risk. Han har alltid sökt spänningen och utmaningar i sina jobb och sökt sig till yrken och tjänster där man står längst fram där det händer. Han är förmodligen bara en sån personlighet och jag vet att han använder huvudet i farliga situationer och jag är ganska säker på att han inte skulle göra nåt dumdristigt. Jag måste lita på hans omdöme i de situationerna helt enkelt.

En del undrar ändå om jag inte blir påverkad av saker som det rapporteras om i media och jo, det är väl klart att jag reagerar och tänker att det skulle kunna vara honom det stod om men jag blir inte orolig av det. Jag mår inte bättre av att gå och oroa mig och jag måste må bra om jag ska klara av den här tiden och kunna vara en bra mamma åt Lillan.
Som det har varit hitills så har vi kunnat ha daglig kontakt via telefon. Min mans farbror sa vid ett tillfälle att han trodde att min man var född med en telefonlur vid örat för han är alltid tillgänglig och går inte många meter ifrån sin telefon och det ligger något i det. Han finns alltid tillgänglig här hemma. När han jobbar så ses vi inte på 2 dagar och då ringer han alltid hem en eller ett par gånger om dagen för att se hur vi har det, han bara är sån och just nu är det väldigt skönt. Skulle det gå en dag utan att jag hörde något från honom så skulle det nog oroa mig mer än om det som står i tidningarna. Sen är det även så att skulle det hända honom någonting därnere så skulle jag få reda på det innan jag får se det på nyheterna så det som det raporteras om där vet jag att han inte har varit med om.

Snart kommer han hem på sin första leave. Om en vecka så sitter han därinne i soffan och tittar på Tv precis som vanligt. Om en vecka är vi en familj på riktigt igen i nästan två veckor innan vi måste lämna tillbaka honom till ISAF. Det ska bli skönt att få låna honom lite!

Sånt händer inte så ofta längre...

2010-06-28T10:43:00.000-07:00

När man skaffar barn förändras saker och ting på sitt eget naturliga sätt. Man springer inte ner dörrarna på krogen längre, reser inte iväg på några längre resor och blir inte heller lika flitig på att träffa kompisarna i samma utsträckning som förr. Livet slår in på en annan stig i livet och man kanske prioriterar annorlunda mer eller mindre medvetet.
Att hitta på något bara "tjejerna" händer nån gång om året efter noga planering så att det ska passa med barnvakter hit och dit.
Men nu ska vi slå till. Jag har en gammal kompis som på onsdag ska följa med mig till tatueraren, jag ska slå till på en ny gaddning och hon ska följa med.

Vi gick i skolan ihop under högstadiet men vi var inte direkt kompisar under skoltiden. Vi hade gemensamma vänner så vi hade umgåtts vid tillfällen men vi var väl inte direkt kompisar. När vi sen hade tagit studenten så hamnade vi på samma sommarjobb i samma "ärtfabrik" och på samma arbetsuppgift och det var där det började. Vi fann varandra och hade skitkul ihop under de många och långa arbetspassen i fabriken. Vi hade truckrace, tävlade i vem som var snabbast att försluta de stora säckarna med ärtor och la en och annan näve med frysta ärtor innanför tröjorna på varandra och andra. Eftersom det var säsongsbetonat jobb så fick vi jobba långa veckor. Vi gjorde mellan 50 och 70 timmar i veckan beroende på vilket skift vi gick så det var helt klart guld att fördriva dessa timmar ihop med någon som man hade så roligt ihop med. Vi fortsatte att jobba timmar under lågsäsongen och fulltid under sommarsäsongerna i 4 år. Det femte året var jag kvar själv då min kompis hade fått ett annat jobb. Efter fem år bland ärtorna var jag klar med min utbildning och sen dess har jag aldrig satt min fot i fabriken igen men jag har kvar min vän.

Efter ett par år fick vi båda barn med ett halvårs mellanrum. Perfekt! Nu hade vi ett halvårs mammaledigt ihop och vi träffades regelbundet och fikade, pratade och fördrev tiden tillsammans.
När vi sen båda började jobba igen så finns inte tiden till att träffas lika ofta på samma sätt men när vi väl gör det så har vi väldigt roligt.
På onsdag har vi tagit "mammaledigt" igen men den här gången tar vi ledigt från att vara mammor för en dag. Efter besöket hos tatueraren så får vi se vart vi hamnar. Är det fint väder är det mycket möjligt att någon västkust-småstad får besök av några schyssta pinglor!

Midsommar firande...eller inte.

2010-06-25T04:09:00.000-07:00

Så kom då midsommar. Vanligtvis den här dagen brukar det vara full fart här hemma. Vi brukar nästa alltid ha fest här hemma med alla kompisar och detta brukar förberedas i flera dagar. Min man är lite av en midsommar fanatiker och tycker att det är den viktigaste dagen på året och då ska det slås på stort! Jag tycker väl också att det är trevligt men känner inte riktigt samma entusiasm runt det hela.
I år tänkte jag att det kunde vara trevligt att kanske bara ta det lugnt och bara ha det lite mysigt med Lillan, inga andra erbjudanden dök heller inte upp så det skulle väl bli så då. Igår sprang jag ihop med en kompis på köpcentrat och han tyckte att jag och Lillan skulle hänga på dom till några av deras vänner. Jag känner inte deras kompisar så väl men har träffat dom några gånger och tyckte att det kunde vara trevligt. Kul, nu fanns det nåt att hitta på!
Senaste veckan har jag dragits med en förkylning som inte vill ge med sig, har känt mig bättre under gårdagen och tänkte att nu ger den nog med sig men icke. Vaknade i morse med tät näsa och huvudvärk och totalt orkeslös. Väntade några timmar för att se om det kanske kunde ge med sig så att jag kunde vara pigg nog att följa med ikväll men det vill inte. Så det blir till att vara hemma och vara sjuk.

Skulle äta lite sill och potatis med Lillan till lunch och ha det lite midsommar mysigt men hon somnade på soffan innan maten var klar så där fick jag sitta själv med tv:n som sällskap och en slö humla som kröp i fönstret.
Jo, jag tycker lite synd om mig själv, mest för att allting bara är så typiskt.
När det nu blev såhär ändå så saknar jag honom bara mer dessutom...

Vi ses om två veckor!

2010-06-23T09:07:00.000-07:00

Imorgon är det två veckor tills han kommer hem på sin första leave! Det ska bli så skönt att få hem honom lite. Det finns en liten här som saknar sin pappa mycket!
När han kommer hem har han varit borta i 7 veckor. Det har varit sju veckor som faktiskt har gått ganska snabbt. Jag har fullt upp i veckorna så jag hinner inte tänka så mycket, det är bara att köra på och göra allt som måste göras. Det märks mest att han är borta när Lillan har lagt sig och det är dags att sätta sig i soffan en stund och titta på TV. Visst är det skönt att kunna välja själv vad man vill se på men det hade varit ännu skönare att ha en hand att hålla i, en famn att krypa upp i och nån att småprata lite med om dagen och framtiden.
Jag saknar verkligen vuxenpratet mycket. Eftersom jag är förskollärare så har jag barn omkring mig jämt. Visst har jag goa kollegor att prata med på jobbet men barnen är alltid runt omkring och även om jag älskar både mitt jobb och min egen dotter så är det skönt att slippa barn emellanåt och få den där stunden på kvällen när det bara är vuxna som pratar. Den där stunden när man går igenom dagen eller veckan, vad som har gjorts och vad som ska göras. Prata lite om framtiden om man ska hitta på nåt till helgen eller inte. Bara småprata lite om allt och inget, helt enkelt dela livet med den man har valt att dela livet med.

Nu kommer han att vara hemma i ca 12 dagar vilket innebär 12 dagar med vanligt familjeliv igen! När de 12 dagarna gått och han åker tillbaka igen dröjer det hela 10 veckor innan han kommer hem på sin andra leave. Det känns redan nu att det kommer bli tuffare men det kommer också att gå. När han åker tillbaka första gången har jag nästan 3 veckors semester kvar och det dröjer fortfarande lite innan den svårare årstiden kommer.
Under hösten kommer han komma hem två gånger innan han kommer för gott i december och det känns ganska bra med tanke på att hösten alltid är lite kämpigare. Det mörknar ute, blir kallt och hästarna är installade igen med allt extra arbete som det medför. Då är det skönt att det inte blir så långt mellan gångerna som han kommer hem.
Men just nu längtar jag bara efter honom och vill att de två närmaste veckorna bara ska gå så att jag får krama om honom igen!

Bröllopstider....

2010-06-19T02:35:00.000-07:00

Det kan väl inte ha ungått någon att det är en viss bröllopsdag idag. Kungligt, stort och överpampigt!
Inte utan att detta diskuterades på rasten på den kvinnliga arbetsplatsen härom dagen. Just när det gäller bröllop och hur det ska vara, vilka som ska bjudas och hur man ska och inte ska göra så finns det så många åsikter. En del menar på att det ska vara kyrkligt med alla nära och kära släktingar och vänner på plats. Andra menar att festen ändå är det viktigaste och att vigseln bara är för de två som ska gifta sig.

När jag och maken slog till gjordes det lite hastigt och lustigt. Vi skulle döpa Lillan och tänkte att det är väl lika bra att slå till då när alla ändå är på plats. Jag har alltid tyckt att det där med att gifta sig helst skulle vara bara vi två och sen skulle det vara klart. Maken ville inte heller ha något stort bröllop men han ville ha sina föräldrar närvarande. Vi kompromissade lite och bestämde att bara bjuda släktingar till Lillans dop och sen ha själva bröllopet som en överraskning för gästerna. De enda som fick veta att vi även skulle gifta oss var våra föräldrar och våra syskon, de andra fick inget veta.
Det blev ett litet fint bröllop precis som vi ville ha det!
Eftersom inga utav våra vänner var bjudna så ställde vi till med bröllopsfest för dem vid ett senare tillfälle, vi kunde ju inte snuva dom på en bra fest! Och dom så även till att vi i efterhand fick var våran "straffrunda". En mycket rolig dag som var precis lagom förnedrande!

När man väljer att gifta sig i smyg så stöter man ibland på komentarer om att det är fusk och lite fegt. Jaha, det skiter väl jag i! Det var vi som skulle gifta oss och vi valde att göra det på det sättet som vi ville och vad alla andra tycker om det bryr jag mig inte om. Även om vi hade ett litet bröllop så är vi lika mycket gifta som de som väljer att ha ett stort pampigt och dyrt bröllop.
Vi har vänner som har gift sig i smyg, vänner som valt ett mindre bröllop och vänner som slagit till på det storslagna. Jag har glädjs åt alla deras val för de har gjort det på det sättet som de har velat göra och det är huvudsaken! Det finns bara ett rätt i bröllops sammanhang och det är att göra det på sitt sätt!

Dessa I-landsproblem!

2010-06-16T00:30:00.000-07:00

Någon gång under varje dag brukar det faställas någon typ av I-landproblem på mitt jobb. I diskussioner med kollegor där det ibland klagas eller ventileras problem man stöter på brukar det sluta med att ett I-landsproblem fastställs. För det är ju precis det det är.
Det kan vara problem som "vad ska vi äta idag?", ett ganska vanligt problem. Detta problem kan medföra andra problem till exempel att man är sugen på nåt särskilt men det finns inte hemma just den dagen. Då måste man ju åka till affären på vägen hem för att hoppa in och köpa just det. Åh, vad jobbigt det kan vara! Förmodligen är hela frysen och kylen där hemma redan full med andra fullt ätbara råvaror men det är inte det man är sugen på just idag. Det händer även att man helt enkelt inte orkar laga mat, då kanske det blir en sväng förbi pizzerian på vägen hem. Just att man inte orkar laga mat är ett fenomen som inträffar främst på fredagar. Då är man trött efter den långa arbetsveckan på 40 timmar och man vill bara äta nåt som är gott men ger minsta möjliga ansträngning för att få det i ordning. En påse färska räkor och lite vitlöksbröd med ett glas vin till och sen somnar man gott i soffan framför Så ska det låta!

Ett annat ganska vanligt problem är den sega internet uppkopplingen som rådet på jobbet. Ibland när man ska logga in på mailen eller Facebook så går det inte, explorer låser sig och man måste kanske starta om hela datorn och lagom till rasten är slut har det äntligen hoppat igång igen, men då är det dags att återgå till arbetet och man får leva utan internet en stund, hemska tanke!
De flesta på jobbet har facebook vilket är skönt, då har vi ju koll på varandra även på helgerna :)
Hur höll man kontakt med folk innan Facebook fanns?? Ja just det, man kunde ju ringa till varandra! Nu för tiden är det minsann ingen som har tid att sitta i telefon längre. Man har ju så mycket annat att göra som kräver att man har båda händerna tillgängliga. Nä, vill vi varandra något så skickar vi ett sms, ett mail eller skriver ett inlägg på någons logg. Snabbt, informativt och minimalt!

Så här i nalkandes semestertider uppstår de verkliga lyx I-landsproblemen. Man diskuterar var smestrar skall tillbringas och med vem. Ska man resa nånstans eller ska man bara vara hemma. Hur som är det ju heller aldrig riktigt bra. Ska man vara hemma så kan det vara ett problem eftersom man gärna skulle vilja resa någonstans men vet inte var och därför får det bli att vara hemma. Andra vill och ska resa hela tiden och får därmed ett problem i och med att inte hinna med allt som ska göras hemma. Det absolut bästa I-landproblemet som hitills fastställts kring semestrarna är gjort av min kollega i en sandlåda i går förmiddag. Hon kläckte då följande mening: "Problemet med semestern är att det är alldeles för få semesterdagar. Jag vill ju resa gärna 3 veckor på vintern när det är kallt här och så vill jag ju vara ledig minst 3 veckor på sommaren också"
Det är ju inte lätt med dessa problem! Kanske vore det bättre att bo i Kina. Där får man bara ledigt en vecka om året och kan då resa hem till sin familj för att umgås lite med dom och sen hinner man inte med så mycket mer förän det är dags att återvända till jobbet och jobba resten av årets 51 veckor innan nästa ledighet dyker upp igen. Då kan man ju inte ha några problem med vad man ska göra på sin semester i alla fall.

Snart är den här!

2010-06-14T11:31:00.000-07:00

Nu närmar det sig på riktigt! bara 9 arbetsdagar kvar och sen väntar 5,5 veckas härlig semester! Får hoppas att vädret blir bättre än förra årets 5 veckor där alla dagar utom en innehöll regn.
Min semester i år kommer att börja med några dagar tillsammans med Lillan då vi ska vara lite nyttiga och få gjort undan lite grejer här hemma. Efter det blir det en liten "ego-tripp" till Falsterbo för mamma och några dagar hos mormor och morfar för Lillan. I Falsterbo ska det tittas på hästar, hästar och hästar samt förvaras 4 glada tjejer i en liten husvagn och förmodligen drickas ett och annat glas vin! Det kommer bli superkul!
När jag återvänder från Falsterbo är förmodligen maken hemma på leave och vi kommer få 10 dagar tillsammans som en familj igen innan han åker tillbaka. Hans 10 dagar är inte inbokade med något. Vi ska bara ta det lugnt och umgås och leva lite familjeliv. Förmodligen kommer han vilja träffa lite kompisar när han är hemma så det får vi passa på att göra också. Det ska bli skönt att få låna tillbaks honom från försvarsmakten en stund!

Resten av semestern ska helst spenderas vid sommarstugan med sol, bad och lata dagar. Nån mer fest kommer säkert sommaren också att bjuda på då det är festival i stan. Jag känner på mig att det kommer bli en kanonsommar! Bara 9 dagar kvar.....men vem räknar.

Varför håller jag på med hästar!?!?

2010-06-13T11:33:00.000-07:00

Min uppväxt bestod i stor utsträckning av hästar, träningar och tävlingar. När jag var 21 la jag av helt. Sålde sista ponnyn och slutade rida helt. Efter ca 2,5 år utan att ens ha varit i ett stall började jag rida igen hos en kompis på hennes 28 åriga inhysning.
Japp, det var ringrostigt men åh så roligt. Efter att ha hjälpt min kompis med hennes häst och inhysningen lite så kom tanken på att skaffa en egen igen tillbaka. Vi flyttade dessutom till en liten gård och möjligheten fanns återigen.
Jag började titta på annonser, var och tittade på några hästar men ingen av dem passade mig helt. Tanken var att jag skulle ha mig en mörk, gärna svart, valack!
Ridskolan i närheten annonserade ut en lektionshäst, jag ringde på den. Tog med mig kompisen och åkte och tittade. En vecka senare var jag lycklig ägare till ett skimmel (vitt) sto vid namn Smilla.
Gravid i tredje månaden var jag men jag satte igång att rida igen med fullt engagemang. När jag var i sjunde månaden trappade jag ner ridningen lite men slutade inte helt. Jag var ju inte jättestor så lite klarade jag allt av att rida, hade henne uppstallad hos min kompis i väntan på att mitt stall skulle bli färdigt så jag hade tillgång till ridhus.
När Lillan väl tittat ut, bara 19 dagar senare än tänkt, och stallet hemma var klart fick min Smilla flytta hem. Perfekt! Ett helt år av mammaledigt som skulle fyllas av min älskade dotter och ridning var tanken. Våren 2008 kom med värme och härliga dagar för ridning. Till en dag i maj. Jag skulle ut och rida och gick för att hämta Smilla i hagen. Hon stod lite konstigt såg jag när jag gick fram till henne. När jag kom nära så såg jag att hela vänstra frambenet var så svullet det bara kunde bli från armbågen hela vägen ner till hoven och hon var blockhalt!
En och en halv vecka senare hämtade jag henne från djursjukhuset där dom hade konstaterat att hon hade en skada på djupa böjsenans förstärkningsband. Med rätt rehabilitering så kunde hon bli ridbar igen om ca 10-12 månader!!!
Den sommaren bestod i att lägga om bandage, se till att hon inte sprang och två återbesök till djursjukhuset vilket var 2 timmars enkel väg bort.
Efter ytterligare ett återbesök i oktober sa veterinären att jag kunde börja skritta henne för hand, börja försiktigt och sen trappa upp till 45 minuter om dagen. Fy vad tråkigt det var!!! Men jag gjorde det. Jag gick fram och tillbaka på våran 250 meter långa framfartsväg 45 minuter varje dag i ca 4 månader. I Januari 2009 var vi på sista återbesöket. Hon blev friskförklarad! Allt slit hade lönat sig och jag fick börja rida igen, givetvis med stor försiktighet för att se att hon höll och det gjorde hon!

Jag satte igång henne och kom igång bra under sommaren. Under hösten byggde vi en paddock så att det skulle finnas bättre möjligheter till att rida ordentligt.
Under hösten var hon emellanåt svullen i bakbenen när jag tog in henne från betet men visade ingen hälta. Rådfrågade min dåvarande hovslagare som kunde mycket om hästar men han förstod inte heller vad det berodde på. Jag började googla för att komma fram till ett svar. Fick fram information om en klöversort som kunde vara giftig för hästar och kunde ge svullna ben som symtom och kunde ge upphov till fång. En sjukdom som är varje hästägares mardröm. Ut och titta i hagen, ja, där var den förbannade klövern! Bara till att haga in nästa gärde, släppa på hästarna där istället. Ta upp det nästan en kilometer långa staketet och sätta plogen i marken.

Sen kom vintern 2009/2010 och har man förr aldrig funderat över varför man håller på med hästar så var det inte utan att man gjorde det då, flera gånger om dagen!
Det slutatde med en meter snö som förstörde stängslet, la på en decimeter tjock is på trådarna som fick brytas loss för hand. Snöplogen begravde staketet nere vid vägen så hagen fick stängas av för att hästarna inte bara skulle kunna gå på snön rätt ut i friheten. Vattnet frös, hästarna gick ständigt i täcke och hö var en ständig orsak till arbete.

Så kom till slut den efterlängtade våren 2010! All snö försvann och livet blev lite lättare. Tills nu. Betet i den enda hagen jag har att släppa dom i är dåligt, vad göra? Bara till att fatta släggan och gå ut och göra en ny i skogen för att kunna ge den stora hagen en chans att återhämta sig lite. Har även delat av den stora hagen i två för att växelvis kunna släppa dom i två så att gräset kan få chans att växa emellanåt. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att laga och göra hagar i år och man ska nog inte räkna efter heller men det är många. När nu den nyinsådda hagen till hösten ska kunna gå att använda så smått är det ytterliggare ca 100 stolpar och nästan 2 kilometer tråd som ska sättas upp. Då ska även hagen dom går i nu tas upp och det skall sås in nytt på den med nästa år men sen är det klart!

Med alla dessa timmar som läggs i arbete runt om det som är det roliga, det vill säga ridningen, så undrar man varför man håller på.
Men när man sitter som jag gjorde idag och rider och allt stämmer. Alla de tråkiga övningarna som man slitit med för att få hästen dit man vill helt plötsligt ger resultat och allt klaffar. Hästen går bättre än hon någonsin har gjort och det är så jäkla kul att rida. Då glömmer man allt det där slitet runt om kring för just då är det det bästa som finns och det är bara mitt!

Jag saknar honom när:

2010-06-11T11:40:00.000-07:00

-Gräsklipparen går sönder
-Jag behöver hjälp att slå i stolpar till nya hagen
-Jag behöver få igång den gamla traktorn
-Jag ska göra nåt som hade gått smidigare om man vart två
-Jag inte hittar hans verktyg som jag behöver låna
-Jag inte orkar diska, men någon måste göra det
-Jag inte orkar ta en konflikt till med Lillan

Men jag saknar honom ännu mer när:

-Jag vill ha någon att prata med om dagen vid middagsbordet
-Lillan har somnat och jag sitter ensam i soffan
-Jag behöver en kram
-Jag behöver en varm och stor famna att krypa upp i
-Jag lägger mig ensam i den stora sängen på kvällen
-Jag stäcker ut handen på morgonen och ingen är där
-Jag vill dela mitt liv!

Men jag älskar honom och stöttar hans val ändå!!!

Frustrerande....

2010-06-10T07:55:00.000-07:00

Telefonen ringer, på numret ser jag vem det är. Efter jag svarat är det den där välbekanta och efterlängtade stämman i andra ändan. Vi pratar en stund, mest om vad vi har gjort här hemma, vad lillan gör för tokigheter och om hur det flyter på.
Jag frågar om hur han har det och han svarar på det han kan. Eftersom telefonen med ganska stor sannolikhet kan vara avlyssnad så kan han inte säga vad som helst och han kan heller inte berätta mer ingående om vad dom gör på dagarna. Allt blir liksom bara ytligt. Detta är en aning frustrerande. Jag förstår varför han inte kan göra det men det är synd. Jag vill ju veta mer om vad han gör, vad han får se och vad han upplever därnere men det går inte. Jag bubblar av frågor som det inte är någon idé att ställa för jag vet att han ändå inte kan svara.
Igår var det en påskjutning av en svensk-finsk patrull väster om Mazar och givetvis ville jag fråga om detta. Han svarade det han kunde och det jag behövde veta men det blir korta svar om det mest nödvändiga. Får hoppas att han kan berätta mer när han kommer hem på leave.

Därför gör jag det!

2010-06-06T03:49:00.000-07:00

Igår var det tjejkväll som stod på schemat. Det var dessutom festival i stan och mycket folk ute. I vimmlet av folk så träffade jag på en hel del vänner och bekanta. De jag träffade som vet att maken åkt frågade naturligtvis hur han har det och hur det går för mig. En annan vanlig fråga var varför jag låter honom åka när vi har barn. Så, jag tar väl och svarar på den en gång för alla.

Så länge som vi känt varandra så har han alltid haft drömmen om att åka på någon utlandsmission. Nu fick han möjlighet till det och då kan inte jag stoppa honom. Man lever bara en gång och får man då chansen att uppfylla en dröm så ska man givetvis ta den chansen. Jag kan då inte säga nej och hindra hans dröm. Jag ska leva med honom resten av mitt liv och jag vill inte sitta där om 40 år med honom och få höra att jag hindrat honom från detta. Att leva ihop är att ge och att ta, inte bara ta och tänka på sig själv. Tänker man så så ska man nog inte leva ihop med någon annan.
Jag har ett tidskrävande och ganska kostsamt intresse i min häst och min dröm var att få den lilla hästgård som vi nu har och han har gått med på min dröm så nu var det hans tur. Vilka drömmar som väntar längre fram i livet får vi se. De flesta kommer vi säkert att dela men man måste ha några egna också och hjälpas åt för att kunna förverkliga dom. Jag vill inte ligga i en säng och vänta på döden och känna att jag inte har gjort det jag ville i mitt liv. Man lever bara en gång och det är bara jag som kan göra mitt liv till det jag vill att det ska vara!

Första veckan- Check!

2010-06-01T12:04:00.000-07:00

Nu är det redan en vecka sen han åkte. Den har gått fort. Fort för mig men förmodligen ännu fortare för honom som jag förstod på honom. Han har kommit till rätta i Sar e pol och har nu tagit över efter sin företrädare helt. Överlämningen hade väl lämnat en del kvar att önska men det är inte så mycket att göra åt saken utan bara kasta sig in i jobbet.

Här hemma har det flutit på. Det är rätt igenom vardag om än lite besvärligare än om vi varit två men det går. Jag har ju faktiskt varit själv på veckorna sedan vecka 2 så det är ingen större skillnad mot innan han åkte men det var otroligt skönt de två veckorna han var hemma innan han åkte till Afghanistan. Det var så skönt att slippa lämna lillan någon morgon och det var skönt att slippa stressa för att hämta henne direkt efter jobbet. Det var skönt att ha någon som hjälpte till med disk, tvätt och matlagning och det var framförallt skönt att kunna gå ut och rida utan att behöva känna sig stressad över att belasta mormor och morfar med Lillan för att jag ska kunna få ägna mig åt mitt stora intresse för en stund. Jag är ganska övertygad om att de inte ser henne som någon jättebelastning den stunden hon är hos dom men det är klart att det inte känns 100% bra för mig att det här ska gå ut över dom i allt för stor utsträckning men jag hade inte klarat mig utan dom. Jag är så enormt tacksam för deras hjälp!

Små tankar om stora saker!

2010-05-31T00:46:00.000-07:00

Efter en lång dag igår ville jag inget hellre än att gå och lägga mig. Eftersom Lillan var uppe på övertid och också skulle krypa ner i sängen fick hon lägga sig i pappas säng och sova där. Det är lite mysigt att ha henne nära.

Men nej, hon hade inga större planer på att sova direkt. Hon låg och pratade och sjöng om vart annat en lång stund. Efter en stund så sätter hon sig upp i sängen, tittar på mig och säger: "go natt mamma, äskar dig! Ja, åka Apsastan nu. Ja bli botta länge!"
Jag svarar "Jaha, vad ska du göra där då?"
"Ja, åka plugplan å äta mat å sova"
"Jaha, då får du hälsa pappa när du kommer fram då"
"Ja hjälpa pappa i Apsastan!!! Go natt, ses i mojjon mamma"

Hon är för härlig emellanåt. Jag är så glad att jag har henne just nu!

Är det kärlek?

2010-05-29T13:15:00.000-07:00

Ja, han ringer varje dag men jag har inte fullt ut fattat var han faktiskt befinner sig. Kanske kommer jag aldrig att fatta det heller. Förutom fördröjningen när man pratar i telefon så är ju allt som vanligt. Jag hör honom lika bra som om han skulle ringa från huset brevid. Han har skickat både mail och sms och han har uppdaterat sin Fb status men ändå är han så långt borta...

Han är i en värld som jag aldrig kommer att kunna förstå fullt ut eller kunna dela med honom. Han kommer att uppleva saker, situationer, människor och människoöden som jag inte kommer att komma i närheten av. Hur kommer detta påverka honom? Vem får jag hem? Vilken pappa får Lillan hem?

Att vara ensam är jag ganska van vid och jag tycker att det är ganska skönt att vara ensam emellanåt, jag är van vid det och har skapat mig rutiner kring det som jag gillar och är noga med att få behålla men nu är läget annorlunda. Han befinner sig på ett ställe i världen där han förmodligen löper större risk att dö. Han är inte bara på jobbet.
Ja, jag saknar honom. Hade han bara varit på jobbet hade jag förmodligen inte saknat honom på samma sätt som jag gör nu. Kanske är det avståndet som gör det, kanske är det risken eller att jag vet att det dröjer innan jag får se honom igen.
Men hur det än är och hur jag än känner så stöttar jag honom fullt ut i hans val. Är inte det kärlek ändå...

I väntan på Afghanistan!

2010-05-27T10:20:00.000-07:00

Det hela blev inte riktigt som det var tänkt från början. Planet mot Afghanistan skulle ha lyft från Västerås kl 17.20 igår men väl på plats får de veta att det har blivit försenat från Afghanistan på grund av dåligt väder. Det blir en lång väntan på flygplatsen och innan jag gick och lade mig igår pratade jag med honom. De hade då fått ny tid och trodde att de skulle få lyfta från Sverige vid 00.30. Vi sa "God natt, älskar dig och sköt om dig!" och sen var det dags att sova.

När jag vaknade och satte på telefonen imorse kom det ett sms efter en stund. Det stod att de äntligen skulle få lyfta och att klockan var 02.05. Det hade varit en lång väntan i början av äventyret.
På vägen till jobbet kom det ytterligare ett sms, då var de i Turkiet för att tanka och byta personal på planet för att sedan kunna fortsätta resan till slutmålet.

Jag räknade ut att de skulle landa i Afghansitan vid 13.00 svensk tid och eftersom han lovat att höra av sig så fort som möjligt har alla telefoner funnits tillhands hela dagen men dom har varit väldigt tysta. Min vanliga mobil har varit i fickan hela dagen och "Afghanistan mobilen" har tittats till flera gånger för att se om det kommit nåt sms.

Jag kom hem och lagade middag, tittade på klockan och fick se att den var 17.30 här vilket innebär att den var 20.00 i A-stan. Då kom jag plötsligt ihåg vad kontingentsprästen sa på anhörigdagen i våras. Klockan 20.00 tänder de varje kväll ett ljus på CNL (Camp Nothern Lights)som är Sveriges bascamp i A-stan. De tänder ljuset för att tänka på dom där hemma en stund och han uppmanade oss anhöriga att göra det samma här hemma.
Jag rotade fram ett ljus och tände det på bänken bredvid mig. Efter bara nån minut ringer telefonen. Jag svarade och efter en kort stund säger en mycket välbekant stämma "Hej hjärtat!" i andra ändan. Det var så skönt att höra hans röst och att han kommit fram ordentligt. Tårarna rann lite av lättnad och för att jag blev glad att han äntligen ringde.
Resan hade trots förseningen gått bra och han hade kunnat sova en del på planet. Det var väldigt varmt därnere, ca 35 grader så det var lite skillnad mot här.
Han hade träffat sin syster när han kom ner och han skulle gå för att träffa henne igen när vi pratat färdigt.
Vi pratade en stund om hur dagen varit, vad Lillan sagt när han åkt och hur jag hade det. Det är en liten fördröjning när man pratar men det gick fint. Förmodligen ringer han på Lördag igen och då har de nog tagit sig ner till PO Sare pol där han ska bo under missionen.
Det är skönt att det har börjat nu...

Så kom den då till slut...

2010-05-25T23:24:00.000-07:00

Dagen D, avresedagen. 6.10 ringde hans väckarklocka och det var dags att gå upp, packa det sista, kontollera tusen gånger att allt var med och ta på sig uniformen...
Jag vaknade av hans klocka men låg kvar i sängen en stund. Tusen tankar for genom huvudet och det hela kändes mycket konstigt. Efter en liten stund vaknade Lillan. Jag hörde hur hon kröp ur sin säng och dom små nakna fötterna kom tassande över golvet och hon kom och kröp ner i min säng. "Ä du lessen mamma?" sa hon när hon såg mina tårar.
Jag försökte förklara för henne att pappa skulle åka idag. Hon förstod på sitt sätt och hon har förtått det i flera dagar, det har liksom märkts på hennes sätt att vara.
Vanligtvis vill hon gå upp med en gång när hon vaknat men idag ville hon ligga och mysa länge. Vi låg kvar en stund innan vi gick upp.
Han åt frukost när vi kom upp. Vi satte oss bredvid honom i soffan och bara va en stund.

Sen blev det dags för honom att göra sig iordning. Han tog på sig uniformen, kängorna och satte baskern i fickan. "Nu kommer taxin" sa han och det högg liksom till i mitt hjärta. Under tiden som taxin körde upp längs våran framfartsväg så höll han bara om mig. Han tog den stora väskan och bar ut i bilen innan han kom för att säga hej då. Lillan gav honom en stor kram och sa "Hej då pappa, ja komme satna dig"
En kram, en puss och sen rullade han iväg i taxin. Nu börjar hans äventyr!
Han flyger nu först till Stockholm, därifrån åker dom buss till Västerås där dom går på planet ca 17.20 i eftermiddag. Dom landar i Finland och Turkiet på vägen och när jag vaknar imorgon har han satt sina fötter på Afghansk mark.

På nåt konstigt sätt är det skönt att det har börjat på riktigt nu. Nu har första etappen av andra delen i allt det här börjat och för varje dag som går så kommer slutet närmare.
Han kommer hem på sitt första leave i slutet på vecka 27 om allt går som planerat och dit är det inte allt för lång tid. Då kommer han vara hemma i ca 10 dagar och då har jag semester. Det ska bli skönt att få lite tid ihop då!

Många goa kramar!

2010-05-17T11:21:00.001-07:00

I helgen hade vi lite av en avskedsfest för maken där alla närmaste goaste vännerna var inbjudna. Det blev en mycket trevlig tillställning som varade långt in på småtimmarna. Maken fick lite presenter som kan vara mer eller mindra bra (lämpliga) att ha med sig ner till Afghanistan och jag fick ett enormt stöd från vännerna. Ni är så goa allihop och jag vet vart ni finns om jag behöver er. Tusen tack!

Nära, kära och vänner man möter är väldigt förstående och stöttande och listan på människor eller män som vill "ta hand om" mig har börjat bli ganska lång.
Häromdagen fick jag ett nytt namn på den listan men det här var av mer seriös art. Jag var med maken på hans vanliga arbetsplats och träffade där en av mina favoriter av hans kollegor. En man som är den varmaste människa jag någonsin träffat. Han är alltid väldigt vänlig och varm när jag möter honom och hans hjärta är verkligen av guld. Då de i sitt vardagliga arbete ständig får se det mörkaste av samhället, människors förfall, deras förmåga att skada sig själv och andra kan man tänka sig att man efter några år i det yrket skulle vara avdrubbad men inte han. Han verkar fortfarande efter många, många år i yrket ha kvar sin tro på människans förmåga till förändring och vilja att skaffa sig ett bättre liv. Att ha sett så mycket tråkigheter som människor gjort med och mot varnadra och ändå ha kvar sin empati och sympati för sina medmänniskor är stort.

Han tittade på mig med allvarlig blick och sa helt lugnt att var det något jag behövde någon gång så var det bara för mig att ringa honom. Lite skämtsamt sa jag att jag skulle ringa när jag behövde hjälp med disken och tvätten. Han tittade på mig igen med samma allvar i blicken och sa bara "gör det".
Jag vet att han verkligen menade vad han sa, många säger det men han menar det till 100% och det känns väldigt bra att veta!
Han har själv gjort ett par utlandsmissioner och vet hur det är för de anhöriga som blir kvar hemma så jag vet att han menade varenda ord han sa!
Deras yrke går i viss mån ut på att hjälpa människor som behöver det i situationer som är mindre trevliga. Skulle jag någon gång hamna i en sådan situation vill jag att det är han som kommer för att hjälpa, det skulle kännas otroligt tryggt!
För mig är han medmänskligheten personifierad och man vill bara krama honom!

Maken har fått ordet!

2010-05-12T11:16:00.000-07:00

Ja, då var det snart dags. Idag, om fjorton dagar sitter vi i luften på väg mot ”Affe” för att utföra ett uppdrag som vi tagit på oss att fullfölja.
Det är inte utan att man blir fundersam på vad det egentligen är man gett sig in på, speciellt med tanke på senaste veckans händelser. 8 norrmän och 11 danskar skjutna. Talibanerna släpper ett pressmeddelande där de säger att de ska starta sin våroffensiv som bara ska inrikta sig mot västerlänningar.
Här åker flertalet av oss iväg från sambos, fruar, barn och familjer för att hjälpa ett annat folk som behöver allt stöd de kan få.
Vi åker till ett land som mer eller mindre befinner sig i krig. Vi åker till ett land där en del av befolkningen inte vill ha oss närvarande utan gör allt för att skada eller till och med döda oss.
Vi lämnar vår trygghet hemma för att frivilligt åka dit. Vad är det som driver oss?

Det har ju inte bara varit utbildning på Livgardet under våren utan även förberedelser här hemma för att kunna lämna hemmet.
Saker som måste göras, ärenden som skall utföras och för att inte glömma, det där berömda vita arkivet.
Det är en ganska makaber uppgift och känsla, att sätta sig och skriva ett brev till familjemedlemmar, nära och kära, för att ge dem en sista hälsning eller för att förklara och berätta vad, varför och hur.
Känslan att skriva de där breven, går inte att beskriva, den måste nog tyvärr bara upplevas. Man kommer in på sitt liv på ett annat sätt och man inser vad det är man håller kärt och hur mycket man uppskattar det man har.
Men det är mycket viktigt att göra det. Inte bara för sig själv, utan även för de efterlevande. Många frågor kan besvaras och det kommer förhoppningsvis hjälpa dem i efterarbetet om ”skiten träffar fläkten”.
Så vad är det som driver oss att åka dit då?? Är det äventyret eller är det uppgiften som vi är där för att lösa?
En personlig reflektion är att kombinationen uppdrag-äventyr är det som driver.
Vi som åker, vi är duktiga, vi är kompetenta och vi är rekryterade och utvalda av många sökande.
Vi har genomfört utbildning i 16 veckor mer eller mindre på Livgardet. Min känsla är att vi är väl förberedda. Är det kanske vi som har ”Det”?!
Många frågar om man inte är rädd för att åka. Jag måste säga som det är. JA! Det är jag!
Jag är rädd att något ska inträffa så att man inte kommer hem igen. Jag är rädd för att inte få träffa de där hemma igen. Jag är rädd för att någon annan av mina vänner och kollegor ska komma till skada.

Jag har ett arbete i det civila där jag sett mycket av samhällets ”svarta sida”. Det har gjort att jag inte är rädd för döden. Jag har, hur dumt det än må låta, kommit fram till att när man inte påverkar döden själv, så är det bara något som inträffar. Det är ”Någon annan” som bestämmer när ens tid är inne. Det är någon annan som kommer och tar bort dig från jordelivet. Och när den stunden är inne, så är det inget man kan göra.
Min största rädsla är att inte få träffa familjen igen.
Min uppfattning är att rädd, det ska man vara. Är man inte rädd, då är man farlig. Både för sig själv och sina kollegor. Man utsätter sig för onödiga risker och man äventyrar sina kollegors hälsa och säkerhet.
Jag ser fram mot den tid vi har framför oss på plats där nere och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra arbete.
De som gör den riktiga missionen är ju trots allt de som är kvar hemma. Den där andra hälften, som drar det tunga lasset. Det är ju Ni som gör det möjligt för oss andra att åka.
Utan ert stöd hade inte Vi funnits. Vi hade inte varit FS19, vi hade inte kunnat åka.
Ni anhöriga, ska alla ha en stor eloge som gör detta möjlig. Det är Ni som ställer upp för att få det att fungera och det är Ni som gör att Vi får möjligheten att åka.
Tack för att Ni släpper iväg era nära och kära så att Vi fått möjligheten att lära känna dem och få tjänstgöra med dem.

Tack.

Mycket ska hinnas med!

2010-05-11T08:42:00.000-07:00

Om 15 dagar åker han. Nu är han hemma och ledig fram till dagen D. Det är skönt att ha honom hemma lite och minnas hur det var att ha ett familjeliv igen om än bara för ett par veckor.
Nu utnyttjas dagarna till att göra alla de där måstena som ska vara gjorda innan han åker till Afghanistan. Det finns bokade tider på banken för att se över hur eventuella försäkringar fungerar om det skulle gå illa. Vad händer med lånen på huset om jag blir själv, jag måste kunna bo kvar och kunna leva vidare utan att behöva bekymmra mig för det också om olyckan skulle vara framme.
Vi måste till vår revisor och deklarera så att det är klart.

Häromkvällen satte vi oss ner för att gå igenom olika viktiga papper som jag måste ha koll på. Han gav mig även det vita kuvertet. Jag vill aldrg någonsin behöva öppna det!
Där hade han samlat ihop allt som han skulle vilja säga till oss om det är så att han inte kommer hem levande. Han hade skrivit ett brev var till alla nära och kära förklarade han. Hans sista ord till oss. Han hade även skrivit ner hur han skulle vilja ha en begravning och var jag kan hitta alla försäkringar och lösenord för att kunna avsluta mailkonton och liknande. Allt detta finns nu samlat i det vita kuvertet som är väl förseglat och bara ska öppnas om det går åt skogen. Jag vill aldrig någonsin behöva öppna det! Bara blotta tanken på att öppna det kändes väldigt jobbig men jag måste ha ett sådant kuvert så det är ändå bra att det finns.

Men egentligen borde det alltid finnas ett sådant kuvert. Även om han nu ska bege sig iväg till ett land i krig och riskerna givetvis är större på många sätt så kan han lika gärna krocka med bilen på väg till jobbet här hemma. Men när man är hemma tänker man inte på att ha ett kuvert där allt finns färdigt för de efterlevande i alla fall inte när man fortfarande är ganska ung. Det hade nog varit bra med ett vitt kuvert i de flesta hem för man vet aldrig när det hemska och oförutsedda händer.

Jag var i Afghanistan förra veckan...

2010-04-27T12:56:00.001-07:00

...men bara i fantasin såklart!
Då vi reser till alla barnens ursprungsländer passade jag givetvis på att se till att jag fick ta hand om den veckan som skulle handla om Afghansitan. Det blev ett utmärkt tillfälle att sätta sig in i landet ur ett perspektiv som inte bara skulle handla om kriget och Sveriges insats utan om landet i sig.
Det hela skulle presenteras i ett bildspel så det var bara att sätta sig ner vid datorn och googla bilder. Det var inte helt lätt att hitta bilder som inte visade kriget, soldater, skadade människor eller kvinnor i burka. Lite förtvivald över att inte hitta så mycket nämnde jag detta för maken. Han pratade med en av sina kollegor på gardet som vart iväg på en mission redan, vips fick jag några bilder av honom som jag kunde använda. Tack!!!

Efter att ha tittat på bilderna som bara visade landskap, människor och djur slogs man av hur vackert det faktiskt är. Höga berg där snön fortfarande ligger kvar och djupa grönskande dalar, i alla fall delar av året...
Bra, då fanns det bildmaterial som visade landskapet. Då var det dags att leta fram mer intressanta fakta. Vad odlas förutom opium och vad kan det finnas för spännande djur?
När man väl börjar gräva och tar på sig "positiv" glasögonen så hittar man faktiskt en hel del. Jag lärde mig en del bra saker om Afghanistan under förra veckan som nu känns rätt skönt att veta men det är tråkigt att ett sånt vackert land brottas med sådana stora bekymmer. Men kanske, kanske någon gång blir det bättre även där...

1 månad kvar.

2010-04-26T11:28:00.000-07:00

Tiden bara rusar fram. Veckorna går så fort, det känns som om det bara är måndagar och fredagar.
Nu är det exakt 1 månad kvar innan han åker ner till Afghanistan. Det var ju så mycket som skulle göras innan han åker, mycket finns kvar att göra och allt kommer inte att hinnas med. Det känns som om jag inte kommer att ha några sysselsättningsproblem i sommar alls. Det finns massor att göra!

Det känns fortfarande helt okej att han ska åka men han kommer vara hemma till samma dag som han åker. Trodde från början att han skulle åka upp till Stockholm ett par dagar innan men så blir det inte, han åker härifrån samma dag som han ska sätta sig på planet ner.
Jag har svårt för just den biten, avsked. Det är jobbigt. Har gått och funderat på det här. Ska jag då säga hejdå till honom på morgonen och sen sätta mig i bilen och åka till jobbet som vanligt? Nej, jag har tagit ledigt den dagen, det är nog lugnast så. Då kan jag ha den dagen för mig själv och för mina egna tankar sen tar jag nya tag igen när han har åkt.
Sen börjar det på allvar. 6 månader av korta telefonsamtal, kanske nåt mail eller brev då och då och en liten gnagande oro i kroppen hela tiden. Frågor om hur han har det där nere och hur jag har det här hemma. Jag har förstått på andra anhöriga till utlandssoldater att de ofta möts av ett intresse för hur soldaten ifråga har det och inte så mycket frågor om hur vi som är kvar hemma klarar oss. Jag måste nog ändå säga att jag inte har mött det så mycket. Våra vänner frågar mest om hur det går för mig och hur jag klarar mig och hur jag mår. Det känns väldigt skönt på nåt sätt för vissa dagar är kämpiga och det kan vara svårt att hålla humöret uppe och då är det skönt att nån bara frågar, det räcker ganska långt faktiskt.
Nog för att han gör en mission i Afghanistan men samtidigt gör jag en här hemma för att hans överhuvudtaget ska kunna vara möjlig.

Även små koppar har öron!

2010-04-15T01:39:00.000-07:00

Den senaste veckan har det pratats mycket om Afghanistan hemma hos oss. Vi har försökt förklara för lillan att det snart är dags för pappa att åka dit och att han kommer att vara borta länge. På något sätt har hon varit lite införstådd med att det kommer att hända någonting framöver länge. Hon har väl helt enkelt förstått det på allt vi har pratat om.

I onsdags åkte hennes faster ner till Afghanistan för att börja sin mission. När vi åkte hem på onsdagen så ringde vi henne för att säga hejdå. Hon satt då på flygplatsen och väntade på att få boarda planet. Lillan sa hej då och när vi lagt på försökte jag återigen förklara för henne att faster har åkt till Afghanistan och att hon kommer att vara borta länge. Lillan frågar lite om det och säger sen "faste K åka Assastan! Borta länge!"
Efter att vi pratat om att faster har åkt nämner jag även att pappa också kommer att åka till Afghanistan om några veckor. Vi har pratat om detta flera gånger tidigare och försöker förbereda henne så gott som möjligt inför att han ska vara borta. Jag har sagt att pappa också kommer att vara borta länge men att vi kommer att klara oss fint hon och jag. Varje gång som vi börjat prata om det så har hon velat byta samtalsämne och börjat prata om något annat men jag är helt övertygad om att hon förstår på sitt sätt.

Idag ringde faster. Hon hade kommit fram ordentligt och det var ca 35 grader varmt. Lillan fick säga hej till henne i telefonen och när vi lagt på sa hon "faste K ä Assastan!"

Människor sätter spår...

2010-04-13T11:30:00.001-07:00

I mitt jobb som förskollärare hamnade jag av en ren slump på en förskola i ett mångkulturellt område i en mindre stad i västra sverige. I våran barngrupp på 27 barn har vi 10 olika nationaliteter och inget av våra barn har helsvenska föräldrar.
Detta medför en del kommunikationsproblem emellanåt och en hel del kulturkrockar men det är även berikande och utmanande för mig som pedagog.
Nu har vi börjat ett nytt tema som vi ska arbeta med resten av den här terminen. Vi ska tillsammans med barnen åka och hälsa på i alla barnens ursprungsländer, givetvis bara i fantasin.

I vår barngrupp har vi ett barn som har sitt ursprung i Afghanistan. Barnet är nu 6 år gammal och ska snart sluta hos oss för att gå vidare till skolan. Barnet började på vår förskola inte långt efter att jag började jobba där. Tillsammans med 2 syskon kom barnet flyendes till Sverige med sin mamma. Barnet var 9 månader när de kom hit och storasyskonen var ca 2 år och tvillingar. Bakom sig i Afghanistan hade de lämnat barnens pappa och 2 äldre syskon. Jag har svårt att föreställa mig hur det måste ha känts för mamman att vara tvungen att lämna kvar två av sina barn för att fly från sitt hemland och det med 3 så små barn med sig.
När de väl kommit till Sverige och till oss på förskolan så härmade barnen allt vi sa och snappade upp svenskan snabbt. Mamman kämpade på för att lära sig svenska och det tog inte lång tid förrän hon gjorde sig förstådd på svenska, hon kämpade verkligen för att ta sig in i det svenska samhället fort.
Samtidigt som hon kämpade för att ta hand om sin familj som hon fått med sig till sverige så kämpade hon även med svenska migrationsverket för att få ta hit sin mamma, barnens pappa och sina två äldsta barn.
En eftermiddag när hon skulle hämta barnen hade hon ett kuvert från migrationsverket med sig. Hon bad mig att förklara för henne vad som stod i brevet. På mycket korrekt byråkratsvenska stod det att hennes mamma inte skulle få komma till sverige. Jag förklarade detta för henne och hon såg besviken ut men verkade inte jätteöverraskad över vad hon precis fått höra. När hon gått ut genom dörren blev jag stående på en fläck en lång stund. Tänk om nästa brev handlar om barnen eller hennes man? Jag kände direkt att de breven vill inte jag läsa...

Någon månad efter att hon kommit med brevet gällande hennes mamma kom hon in genom våran dörr med världens största leende på läpparna och hon var så lycklig att hon skakade. Hon berättade kvittrande att hon hade fått veta att hennes två äldsta barn var påväg till sverige och att de skulle landa i Sverige dagen därpå. Jag fick gåshud över hela kroppen och kände verkligen att jag blev så lycklig för hennes skull!
Dagen därpå kom inte barnen sin vanliga tid. Vi tyckte att det var lite konstigt men tänkte att de nog skulle dyka upp lite senare bara. Till slut kom barnen med sin mamma och med sig hade hon en granne. Hon skakade i hela kroppen och var alldeles utomsig av oro. Hon hade svårt att stå upp och man såg hur hon kämpade mot tårarna. Grannen var med för att förklara vad som hade hänt då hon själv hade svårt att få fram vad hon ville säga. Det visade sig att det ena av barnen hade blivt sjukt under resan och befann sig nu i London på sjukhus och barnen skulle inte komma samma dag. Hon visste inte om hon skulle bli tvungen att åka till London eller hur illa det var med barnet men hon skulle få hjälp av grannen att hämta barnen på förskolan om hon inte kunde komma själv. Vi försäkrade henne om att vi skulle ta hand om barnen så länge vi hade öppet och att hon kunde se till att de andra barnen kom till Sverige som planerat.

Efter ett par dagar kom de stora barnen. Man såg hur mamma lyste när hon kom för att lämna de små hos oss och presentera de stora barnen för oss. Det var två lite blyga barn som artigt hälsade oss i handen och sa sina namn. De små syskonen var också märkbart blyga för sina äldre syskon vilket inte är så konstigt, de kom förmodligen inte ihåg sina syskon. De hade redan varit i Sverige i ett och ett halft år med bara sin mamma och nu fanns det helt plötsligt två syskon till.
Efter ytterligare nån månad kom även pappan till Sverige och hela familjen var åter samlad.
Den här familjen och dess resa har satt sig ordentligt i mitt minne och jag är övertygad om att de kommer att finnas på ett speciellt ställe i mitt hjärta resten av mitt liv och jag kommer att tänka på dom då och då så länge jag lever.

Vart tog tiden vägen?

2010-04-12T00:08:00.000-07:00

Och helt plötsligt är de där långa 16 veckorna snart slut. Om 5 veckor åker han ner till Afghanistan för att börja missionen på riktigt. Det kändes så långt dit i Januari när jag släppte av honom vid tåget när han skulle upp till Livgardet första gången. Men nu är det snart slut på det och etapp två av hela det här äventyret ska ta sin början.
26 Maj åker han ner till det som ska vara hans tillvaro de närmaste 6 efterföljande månaderna. Till detta land som befunnit sig i krig de senaste 30 åren och tyvärr säkert har många år av krig framför sig.
De här veckorna har gått så snabbt och frågan är om det kommer gå lika snabbt när han är därnere. Då kommer han inte hem på helgerna längre utan vi får klara oss själva även då. Förhoppningsvis kommer han att komma hem på leave med ungefär 7 veckors mellanrum om allt går som planerat men det kan man inte veta säkert förän han sitter på planet hem på leaven.

Nu när det börjar dra ihop sig på riktigt får jag ofta frågan om jag inte vill att han ska stanna hemma. Det är klart att jag helst hade sett att det hade varit så men samtidigt vill jag att han ska åka. Jag vill att han ska få göra detta som jag vet att han så gärna vill göra. Jag är inte orolig för att nåt allvarligt ska hända. I hans vanliga jobb här hemma kan det också hända farliga saker varje dag men jag kan inte gå omkring och oroa mig för att något ska hända hela tiden, det skulle knäcka mig. Kanske är jag bara van vid att det är lite farligt runt honom hela tiden eller också är jag bara så inställd på det här som kommer så det har blivit en självklarhet för mig i nuläget. Att jag inte är orolig i nån större utsträckning betyder inte att jag inte älskar honom för det gör jag precis så mycket som det bara går! Jag vet bara att jag inte kommer att må bra av att gå och oroa mig hela tiden som han är därnere så därför försöker jag låta bli det.

När det väl är dags och han ska åka på riktigt vet jag inte hur jag kommer att må eller reagera. Kanske hänger jag i hans byxor för att hålla honom kvar här eller också gör jag det inte. Den situationen har jag aldrig varit i förut så jag vet inte hur jag kommer att reagera men i nuläget känns allt väldigt okej.
Det är en behjärtansvärd insats och det är förmodligen bara en väldigt liten del i allt arbete som krävs för att hjälpa landet på fötter om det någonsin kommer att komma på fötter.

"Det vi gör kan synas vara en droppe i havet, men havet vore mindre utan den droppen"
Moder Theresa

Hjältar under svenskflagg...

2010-03-28T01:22:00.000-07:00

Gårdagen spenderades till största delen på Livgardet utanför Stockholm. Det är där alla soltader som skall på utlandsmissioner utbildas innan de skickas iväg för att hjälpa världen. Detta har varit makens hem på veckorna de senaste 10 veckorna. Första intrycket av Livgardet var att det såg väldigt tråkigt ut. Grå-blå betonghus med platta tak, som lådor mesta liknande instutions byggnader från den tiden man spärrade in alla "onormala" männsiskor för att övriga samället skulle slippa se dom. Igår var det så dags för alla anöriga att få möjlighet att se var det är våra soldater håller hus hela veckorna och få mer information om vad det är som förväntas av dem på plats nere i Afganistan.
Först på dagordningen var uppställning för alla soldater som skall ingå i Fs 19. Alla ca 500 soldaterna ställde upp i led i sina grupper. I sina nya ökenuniformer stod dom där i 2 råa plusgrader och regnet hängde i luften. Anhöriga tog kort, barn vinkade till sina mammor och pappor. Den yngsta soldaten är född 1989 och den äldsta 1943. Kvinnor och män blandade i alla åldrar för att genomföra ett gemensamt uppdrag.

Sedan gavs även möjlighet att klämma och känna på utrustningen som de använder där nere och att se och provsitta alla de olika fordon som används nere i Afghanistan.
Då fick jag alltså se allt det som ska skydda honom och se till att han kan återvända till oss i samma skick som han åker. Det hela blev på sätt och vis väldigt tudelat. Man såg oroliga anöriga som frågade alla de där frågorna som man vill ha svar på. Vad händer om man kör på en mina? Vad händer om någon öppnar eld mot fordonet? Hur säker är den skottsäkra västen?
Sen såg man alla dessa barn som med facination i blicken provhöll vapen och provsatt fordon. Vissa av de största fordonen fick man även provåka. Det kördes varv på varv med glada barn som tyckte det var häftigt att få åka en tur. Hade dessa barn varit uppväxta i en annan del av världen hade samma barn kanske inte åkt för att det varit roligt utan för att de varit soldater istället. Det hela blev på så vis lite makabert. Samtidigt så påminde det om att Sveriges insats behövs just för att barn i utsatta delar av världen inte ska beöva bli just soldater eller tvingas att arbeta för att överleva. Dessa barn ska i stället få möjlighet att gå i skolan, få en utbildning och möjlighet till ett bättre liv än det som annars hade väntat dom.

Mycket som informationen som delgavs oss anhöriga var ingen större nyhet för mig då jag själv har sett till att läsa på allt jag kunnat för att bli så insatt som möjligt. Det som var mest intressant och därmed även gav mest behållning av dagen var det bildspel från provinskontoret i Sar e Pol där maken kommer att spendera sin tid på nere i Afghanistan. Ett ganska litet område med ett 300 meter långt plåtstaket runt, där 32 svenskar och 7 finländare skall tillbringa ca 7,5 månader tillsammans i en temperatur av ca 45 grader på högsommaren. Där kommer dom att bo och utgå ifrån när de ger sig ut på sina uppdrag. Jag kan bara konstatera att den världen är inget för mig men jag beundrar alla de som valt att viga en del av sitt liv för att ingå i den och göra en insats för den Afganska befolkningen och på sikt även för övriga världen. Ni är hjältar för det och jag hoppas att alla de som stod uppsällda i leden i början av dagen även står där i december igen när det är dags att komma hem!

Livgardet here I come...

2010-03-26T23:21:00.000-07:00

Sitter på ett hotell i Stockolm. Snart ska det ätas frukost och sedan ska vi åka ut till Livgardet på anörigdag för de som ska åka till Afghanistan med Fs 19.
Ska bli intressant att se var maken håller hus hela dagarna och kanske få ansikten till alla de namn han nämner på helgerna när han är hemma.
Förhoppningsvis ger informationen om missionen också svar på frågor man har och en bättre inblick i det uppdrag som han ska utför där nere. Det kommer nog bli en fullspäckad dag med mycket att ta in och smälta. Kommer säkert ge inspiration till ett längre inlägg imorgon.

När liten blir stor!

2010-03-19T06:49:00.000-07:00

Det känns som det var igår hon kom till oss. Hon låg där på mitt bröst alldeles naken, liten och hjälplös och tittade på sin mamma och pappa med sina stora blå ögon. Redan från start var hon väldigt vaken och med på vad som hände runt henne. Född till att vara pigg och självständig redan då.
Nu har det gått 2 år och 3 månader sen den dagen. Dagarna går i maxtempo mest hela tiden. Hon provar nya saker, utforskar sin omvärld med hela kroppen och lär sig nya ord och fraser hela tiden. Hon busar väldigt mycket och lyssnar inte så mycket på mammas förmaningar. Hon går sin egen väg i mesta möjliga mån och blir det inte som hon vill eller har tänkt sig så hör man det, högt och tydligt!!!
Men så kommer det situationer då det kan bli farligt om man inte lyssnar på sin mamma och då helt plötsligt går det hur bra som helst att göra som mamma säger.
Det är ju tur att hon lyssnar när det är som viktigast i alla fall.
Hon är ibland med i stallet och där är ett sånt ställe där hon måste lyssna för att det inte ska hända nån olycka. Min häst är väldigt snäll så lillan vill gärna borsta och greja runt hästen. Hon borstar lite på benen och kammar svansen så den blir "fin".
Varje gång jag har ridit så stretchar jag hästens rygg eftersom hon har haft problem med en kota som roterat. När jag gör detta står hon inte still utan går gärna åt sidorna och trampar runt. Lillan fick order om att ställa sig en bit ifrån när jag skulle göra detta så att hon inte skulle bli trampad. Hon lyssnade och ställde sig på anvisad plats utan att gå därifrån. När hon såg att Smilla (hästen heter så och har fått låna ut sitt namn till den här bloggen) började trampa runt sa hon med sin snällaste röst "så ja milla, inge faja, inge faja". När det hela var över klappade jag om Smilla lite varpå lillan sa "Bja milla bja, nu du va dutid". Man kan inte annat än småle åt henne.
Hon är för härlig emellanåt!

Perfektionist? javisst!

2010-03-17T11:33:00.000-07:00

Ni alla där ute som känner mig undrar nog om ni har missat något nu. Skulle jag vara perfektionist? Nej, för det mesta är jag inte det men det finns ett ställe i mitt liv där total perfektionism råder och det är i stallet.
Kommer man hem till mig under någon veckodag så kan man lugnt säga att allt annat än perfektion råder. Det finns ofta disk på diskbänken, kläder och saker slängda där de inte ska vara och dammråttorna ligger och fräser i hörnen.
Tar man sig då istället en sväng ut i stallet så är det i stort sett alltid väldigt städat och fint. Allt har sin plats och det är sällan man hittar något där det inte ska vara. Sadlar, träns och hjälmar har prydliga hängare och krokar att hänga på. Grimmor, grimskaft och andra linor hänger prydligt ihoplindade på sina krokar. Täcken hänger på sina hängare eller ligger ihopvikta där de ska vara. Inga saker får ligga slängda på golvet eller på någon annan avlastningsyta. Var sak på sin plats hela tiden!

Alla ni som läser detta och nån gång har haft eller har ett stall och en häst förstår nog vad jag menar och förstår att det i stallet måste vara ordning och reda. Varför är det så himla noga då?
I min värld är ett prydligt och välstädat stall ett säkert stall för både människor och hästar. En grimma som ligger slängd på golvet kan en hov lätt fastna i varpå hästen kan bli skrämd och i och med det farlig för den människa som handterar densamma. En skottkärra som står med handtagen ut i gången kan fastna i en stigbygel eller ett hästben när hästen går förbi. De flesta olyckor som händer i stall och kring hästar hade kunnat förhindras om det inte slarvats med småsaker.
En annan aspekt av denna mani för mig är att jag trivs när det är ordning och reda. Stallet och hästen är min fristad, mitt andningshål, där kan jag bara vara mig själv och bara tänka på mig själv och hästen. I stallet är jag inte mamma, inte fru, inte arbetare. Jag är bara jag och jag vill ha ett snyggt och prydligt stall för då är det trevligt att gå in där!

Viktproblem eller problem viktigare än andra?

2010-03-08T11:30:00.000-08:00

Att jobba med bara kvinnor leder till att vissa samtalsämnen flödar flitigare än andra. Så här års på den kvinnliga arbetsplatsen är ofta vikt ett ganska hett ämne. Många kämpar med att gå ner i vikt av olika anledningar. Några för att det är rent av ett hälsoproblem, andra för att de inte känner sig helt bekväma i sin kropp och andra för att se lite snyggare ut i bikinin när beach 2010 knackar på dörren.
I fikarummet pratas det om GI metoder, LCHF, rör dig mer ät mindre eller bara träna och ät som vanligt.
Om man som i mitt fall redan är väldigt smal får man istället höra "Du kan allt behöva lägga på dig lite, ta du en kaka till". Det är liksom helt okej att komentera min vikt eftersom jag till synes inte har några problem med den. Vilket förutsätter att man med problem menar att man väger för mycket.
Jag har problem med min vikt, jag väger för lite. Innan jag blev gravid med lillan hade jag under några år lyckats gå upp lite i vikt och kände att jag hade hittat en vikt som kändes rätt bra. Jag är ganska lång så för att kunna få lite kurvor på den annars ganska streckliknandekroppen så var jag nöjd med de kilon som lyckats fastna.
När så lillan till slut kommit ut så var hjärnan givetvis inställd på att det nu kunde bli svårt att bli av med de där kilona som lagts på ytterligare under hennes vistelse i min mage. Efter ca en vecka kom jag dock i mina vanliga jeans. Efter ytterligare nån vecka började de vanliga Jeansen sitta lösare än vanligt. Vågen visade mindre och mindre. Nu har den stannat av och visar nu alltid 5 kilo mindre än innan jag blev gravid. Jag vill och försöker verkligen få tillbaka dom där kilona men det går inte.
De som någon gång har ätit i mitt sällskap vet att jag inte direkt äter lite heller. Jag äter och äter men det fastnar bara inte. Visst, jag inser också att det kanske inte är lika illa som att ha svårt att gå ner i vikt men det betyder inte att jag tycker att det är allt igenom roligt. Jag mådde väldigt bra av mina 5 kilon så dom får gärna komma tillbaka!

Min kära arbetskollega som kom in att prata vikt med mig vid ett kort tillfälle idag, det här är absolut inte nåt riktat mot dig. Jag har inte tagit illa upp av något du sagt, det får du absolut inte tro. Du gav mig bara lite inspiration till det här inlägget. Tack för det!

IRIZAR old friend!

2010-03-05T08:07:00.000-08:00

Jag har en gammal vän. En sån där vän som man bara kan vara sig själv med. Vi har så sjukt roligt ihop när vi träffas vilket tyvärr är alldeles för sällan av naturliga själ. Vi bor ca 50 mil ifrån varandra. Vi lärde känna varandra första dagarna på gymnasiet, efter en promenad på gympan så var vi kompisar. Vi hängde ihop i ett gäng i klassen varenda dag. Vi skojade, skrattade, pratade allvar och fjantade oss mest hela tiden. Vi hade interna skämt som ingen annan förstod och kanske inte vi själva heller men vad gjorde det! Det var en underbar tid! Gymnasie tiden är och förblir de 3 absolut roligaste åren i mitt liv!
Vi hängde ihop jämt jag, H och dom andra. Tydligen så trodde många att vi var ett par men så var aldrig fallet. Vi var bara sjukt bra kompisar! Vi åt Baguetter i mängder, cruisade runt stadens torg i min gamla volvo med Håkan Hellström på högsta volym, skolkade kanske nån gång för att hänga på stan istället eller gå hem till nån och kolla på film. Färgade håret i konstiga färger och ingen dag var den andra lik!

I gänget som hängde ihop då har jag egentligen bara kontakt med H fortfarande. Vi försöker ses i alla fall en gång om året och när vi väl ses är det som att tiden stått stilla. Vi blir lite som vi var då. Samma gamla skämt är fortfarande lika roliga, det pratas vitt och brett om allt och inget, många gamla minnen ventileras och nya skapas.
Skrattmusklerna är helt utslitna efter några timmars umgäng och det är underbart.

Kompis, jag saknar dig! Hoppas vi kan ses några dagar i sommar!
Kanske knackar Loka på dörren och förklarar att hon bor på 2:a våningen!

Ego!

2010-03-03T03:08:00.000-08:00

Sista dagarna har känts lite kämpiga. Vet egentligen inte varför det har liksom bara varit lite uppförsbacke. Mycket att ta igen efter förra veckans stängning på jobbet, mycket att göra hemma då lillan har gått in i en trotsålder då inget duger. Mycket kring hästarna då det ska köpas hem foder och strö som går åt i mängder, dessutom vill jag komma igång och börja rida ordentligt men det är inte lätt när det är mycket snö och halt.
Det känns som att all energi går åt till att jobba, ta hand om lillan, huset och hästarna sen är det slut. Jag orkar inte engaera mig i nåt annat det tar bara stopp. Men å andra sidan behöver jag inte det heller. Det är inte det viktiga för mig just nu, allt får vänta! Jag måste vara så ego helt enkelt för min egen del. Har sett människor ta på sig för mycket förut och sen inte klarat av det, till nytta för vem?
Nä, så tänker inte jag göra. Jag skiter i vad alla andra tycker jag gör som jag vill. Mitt liv, mina regler och jag har skäl till att göra som jag gör.
Jag förstår nu hur alla ensamstående föräldrar kämpar, det är inte lätt. Just i nuläget har jag ändå turen att min man kommer hem på helgerna och det är väldigt skönt, då kan jag passa på att släppa allt lite och ta det lite lugnt. Men det är ju inte helgerna som är jobbigast, då finns det inte tider och passa på samma sätt och inte lika mycket att komma ihåg att göra.
Men om drygt 2 månader så kommer han inte hem på helgerna heller då är det bara vi. Det är tur att vi har superbra nära och kära som hjälper till. Det är guld!
Längtar till 23 december då allt blir som vanligt igen!

Minnen som värmer!

2010-02-28T01:02:00.000-08:00

Igår var det äntligen dags, årets tripp till Göteborg och Euro Horse på Svenska Mässan! Inköpslistan var ganska lång i år och några av sakerna på den blev riktiga fynd!
Mitt i vimlet av besökare träffade jag två gamla bekanta ansikten. Två systrar som det har spenderats mycket stalltid tillsammans med. Stora systern och jag började våran ridkarriärer ihop en gång för snart 22 år sedan. Varje tisdag träffades vi i ett kallt ridhus på ridskolan och red ihop. Vi umgicks mycket under många år och vi hade sjukt roligt ihop. En sån där vän som när vi inte träffades så kunde vi prata i telefon med varandra i timmar...till övriga familjens förtret.
När jag fick en egen ponny så hade jag henne hos en släkting på somrarna och min kompis hade en sköthäst i samma stall. Dom somrarna var för härliga. Vi red långa turer ut i skogen, galopperade som tokar på långa raksträckor och hade trevliga pysselstunder i stallet när det regnade FÖR mycket ute. Många odödliga komentarer myntades då!
Sen ändrades livet lite. Vi slutade rida och hon flyttade till storstaden. Kontakten blev mer och mer sporadisk och nu ses vi bara nån gång ibland på tillställningar vi båda är bjudna på av andra. Det är lite synd men sånt är livet, men vi delar många roliga minnen ihop som värmer lite extra i hjärtat när jag tänker tillbaka på dom!

Takrasrisk!

2010-02-23T10:02:00.000-08:00

Igår kom chefen in på jobbet och sa att vi var tvugna att stäng igen förskolan på grund av att fastighetsägaren inte kunde garantera att taket höll för den snömängd som låg på det. Omgående fick vi klä på barnen och gå över till en annan förskola och därifrån ringa alla föräldrar så att de fick komma och hämta sina barn.
Det var en ganska konstig känsla att behöva lämna sin arbetsplats för att den inte var säker. Som tur är har skolorna sportlov denna vecka så även vi har mycket mindre barn än vad vi brukar så en utav oss tog barnen och gick till den andra förskolan. Vi tog med oss det arbete som vi skulle kunna göra hemma och alla telefonlistor som vi behövde.
Sen var det dags att sätta sig vid telefonen och först och främst få tag i föräldrarna till de barn som var hos oss och sedan ringa alla andra föräldrar för att informera dom om läget inför kommande dagar. Efter en dryg timme i en liten varm telefonhytt var alla föräldrar vars tefonummer fungerade informerade. Fördelen med att behöva ringa alla var att man då kunde kontrollera att telefonummren som de lämnat till oss fungerade eller inte. Vissa föräldrar visade sig även inte befinna sig på de platser som de uppgett till oss att de befinner sig på under dagarna....

Jag som förälder ser det som en självklarhet att min dagmamma skall kunna nå mig på min mobil och på min arbetsplats när min dotter är hos henne. Det finns tillfällen då jag inte har mobilen tillgänglig och vet då att om det skulle vara något viktigt så kan hon ringa mig på jobbet där det alltid är någon som svarar.
Många av våra föräldrar uppger helst bara mobilnummer som vi ska kunna nå dom på. Oftast så kan vi nå dom på mobilnummren men det händer att de nummer vi fått inte längre är i bruk eller att ingen svarar. Är det då akut och vi måste få tag i dom omgående är det bra att ha nummret till skolan de befinner sig på eller deras arbetsplats och arbetsgivare.
Större delen av våra föräldrar läser på någon skola och kan vi så söker vi dom i första hand via skolan. Tyvärr så händer det många gånger att det visar sig att föräldern inte varit i skolan den dagen eller att de till och med slutat i skolan. Det som då händer är att de inte längre har rätt till lika mycket tid för barnen på förskolan utan istället får ha barnen på förskolan 3 timmar om dagen.
Kan detta vara ett skäl till att inte alltid tala sanning???

Idag fick jag jobba hemifrån med det jag kunde. Jag lämnade lillan hos sin dagmamma och åkte hem för att jobba. Det kändes jättekonstigt! Lämna henne och åka hem igen, i min värld är det självklart att är jag hemma så ska hon också vara hemma. Egentid är något man får när hon gått och lagt sig, när hennes pappa tar hand om henne en stund eller om hon är utlånad till mormor och morfar eller farmor och farfar. Jag skulle aldrig kunna lämna henne hos dagmamma för att få egentid. Det finns inte i min värld!
Jag fick gjort ganska mycket idag ändå. Kunde i lugn och ro förbereda min kommande utvecklingsamtal så mycket jag kunde. Ska göra vissa tester med barnen innan jag är helt klar men i det stora hela är det färdigt.
När jag satt här och skrev så slog det mig vilken tid det tar att förbereda och genomföra dessa samtal. Jag räknade ut att varje samtal tar ungefär mellan 2-3 timmar att förbereda och genomföra, vissa till och med mer. Jag har sju barn vars föräldrar jag skall ha samtal med så det går åt mycket tid. Det är alltid en skön känsla när alla samtal är genomförda och klara! Snart är jag där!

Sn-överaskning?!

2010-02-21T05:48:00.000-08:00

Har nu varit insnöad större delen av helgen. Det började snöa och blåsa redan i Torsdags. Var nära att köra fast på framfartsvägen på vägen hem men tog mig hem. Sen dess har har bilen fått stå. Som tur var kom maken hem från Stockholm en dag tidigare än tänkt vilket var tur annars hade han nog fått stanna i Stockholm hela helgen.
Snöstormen kom inte som nån direkt överaskning, de har varnat för den sen mitten på förra veckan så överaskad blev jag inte men det är klart att saker och ting blir lite besvärligare förstås. Vi har i alla fall haft ström hela helgen vilket vi är väldigt tacksamma över.

Gårdagen spenderades inomhus. Det blåste och snöade hela dagen. Kom nog ca 40 cm nysnö så insnöade var vi! Vår landsväg har inte varit öppen alls och till och med den stora riksvägen har varit avstängd.
Har skottat rätt mycket snö. Fick till och med skotta en bit ut i hästarnas hage för att de skulle kunna ta sig ut alls igår. De fick vara ute i alla fall 6 timmar, tjocka täcken på och så ut! Det var ganska glada hästar som till slut kom in i stallet igen.

Lillan tyckte att vi skulle gå ut en sväng igår. Mamman försökte förklara att det snöade alldeles för mycket och var väldigt kallt. Den lilla 2 åringen propsade ändå på att gå ut så hon öppnade dörren för att titta efter. Snabbt stängde hon igen och kunde konstatera "hu, kall mamma. Mycke mycke nö. Inte gå ut!" Skönt när hon kommer till insikt själv liksom. Inomhusaktivitet fick det bli.

Nu har våra vägar öppnats igen så det verkar som jag ska kunna ta mig till jobbet imorgon i alla fall, skönt! Det värsta är att det lovas mer snö i veckan, JAG VILL INGEN HA!!!!!

Kom igen då våren!

2010-02-17T10:09:00.000-08:00

Veckorna bara rasar iväg känns det som. Det är nästan bara Måndag hela tiden tycker jag och snart är även februari slut. Bara en vecka kvar och sen är det en vårmånad! Ingen blir gladare än jag. Jag tycker att snö är ganska trevligt, i alla fall ett par veckor och i en hanterbar mängd men i år är det alldeles för mycket av den vita varan för min smak. Det mesta blir besvärligt med snön speciellt om man råkar vara hästägare. Vill komma igång och kunna rida ordentligt men vägarna är för hala och på gärdena är det för mycket snö. Paddocken är också snötäckt så att rida där är bara att glömma. Det går åt väldigt mycket hö. Vattnet fryser. Staketen hänger, nertyngda av snö, jag blir glad varje dag jag kommer hem och ser att det fortfarande är helt och hästarna inte har rymt.

Fåglarna verkar göra tappra försök att sjunga fram våren men än verkar det gå trögt. Det ska bli så skönt när man kan hänga undan tjocka dunjackan och ta fram vårjackan. När solen börjar värma ordentligt och man kan se gräs igen! Finns nog inget som jag hellre vill ha just nu än grönt gräs!
Det är dessutom helt ljuvligt när man kan se dom första vårblommorna sticka upp ur jorden!

Ska bli underbart att få tillbaka ljuset också. Det kommer vara ljust när man åker till jobbet och dessutom vara ljust när man kommer hem och faktiskt vara ljust ett par timmar när man är hemma också. Kanske hinna med att få något gjort utomhus på kvällen efter jobbet.
Kommande vår och sommar har jag planer på att fixa till trädgården lite, det behövs verkligen. Vill även få klart stallet helt. Behöver måla och sätta upp lekter, sätta in innertaket i sadelkammaren så belysningen kan komma på plats. Det är lite småsaker kvar. Vill väldigt gärna få vattnet indraget med så jag slipper bära dessa vattenhinkar!
Kan konstatera att jag kommer nog ha att göra, lite hjälp kanske får inkallas men vad gör det, bara det blir vår!

Kunskap är makt!

2010-02-14T05:05:00.000-08:00

När maken fick tjänsten och möjligheten att åka till Aghanistan så visste jag att det är ett riskfyllt uppdrag. Min spontana reaktion var att jag ville inte veta så mycket om det hela. Vad man inte vet har man inte ont av tänkte jag. Nu har läget blivit ett annat. Jag känner att jag måste veta vad det är han ska göra därnere och vad som händer.
Jag försöker se program på Tv som handlar om Afghanistan, läsa saker som skrivs och följa Fs 18 Anhörigblogg (den missionen som är nere just nu) allt för att sätta mig in i hela situationen så mycket jag kan. Dels så behöver jag det för min egen del men också för att kunna bemöta andra människors komentarer om det hela. De flesta är ju trots allt som jag var förut, ganska ovetandes om vad hela Afghanistan situationen innebär för sverige och de svenska soldaterna som väljer att åka dit.

Regeringen har beslutat att sverige skall medverka med svenska soldater till att hjälpa Afghanistan på fötter igen. Sverige fokuserar på att ge hjälpande insatser. Soldaterna hjälper till att utbilda lokal polis och militär till att klara av att skydda sitt land själva i förlängningen. Svenskarnas insats bidrar också till att barnen skall få möjlighet att gå i skolan. För de svenska soldaterna handlar det mycket om att knyta kontakter med civilbefolkningen och bygga upp en tro på en bättre framtid. Varför är då detta så viktigt? Hur kan detta hjälpa till att vinna ett krig mot Talibanerna?
Att föra krig mot en fiende som inte är rädd att dö för sin sak är svårt, näst intill omöjligt. Talibanerna är som jag har förstått det en grupp människor som ansluter sig till varandra för att de har en gemensam tro på det dom gör. Det är alltså inget folkslag. De vill hela tiden värva nya medlemmar för att kunna växa och bli starkare. Genom att de svenskar som arbetar i Afghanistan skapar förtroende med lokalbefolkningen så är tanken att nyrekrytering till Talibanerna skall minska och helst upphöra. Att de inte kan rekrytera nya medlemmar gör på sikt att de blir svagare och förhoppningsvis försvinner.

Det är tur att det finns människor i Sverige som är villiga att frivilligt åka ner och hjälpa till med allt detta. Om det inte funnits frivilliga i tillräcklig utsträckning så hade folk förmodligen beordrats ner emot sin vilja. Någon som blir beordrad till ett uppdrag har troligtvis inte den rätta drivkraften till att göra det bästa jobbet. De som anmäler sig frivilligt har den drivkraft som behövs för att göra ett bra jobb och det är dessa människorna som ska göra det.

En vän frågade mig iveckan varför inte bara all utländsk hjälp i Afghanistan kan skita i dom, dra tillbaka alla utländska trupper och låta dom sköta sig själva och lösa sitt eget problem. Problemet är väl att de nöjer sig inte med att hålla sig bara i Afghanistan utan vill då utöka sitt maktområde till andra delar av världen och då är det inte bara Afghanistans problem utan världens, precis som det är nu med.
En värld utan krig hade varit den bästa världen för allt och alla. Att världen någon gång kommer att nå dit känns i ärlighetens namn hopplöst men man får aldrig tappa tron på att det kan gå och heller aldrig sluta försöka skapa fred och frihet.

Ingen fara på taket...

2010-02-10T10:12:00.000-08:00

Efter vad som hänt nere i Afghanistan har jag ändå känt mig förvånansvärt lugn inför hans resa. Jag är fullt medveten om vad som kan hända där nere men jag hoppas och är övertygad om att allt kommer att gå bra. Visst har det rört runt i mitt huvud under veckan men jag känner ingen jättestor oro trots allt. Konstigt men så är det.
Frågan är om jag ser orolig ut. Har fått frågor av kollegor i veckan om hur jag mår. Dom har tyckt att jag inte sett riktigt glad ut. Men jag känner mig väldigt mycket som vanligt faktiskt, lite trött men annars som vanligt. Mina arbetskamrater vet hur läget ser ut för mig det kommande året och med tanke på vad som hände i helgen så frågar dom säkert i all välmening och jag uppskattar det verkligen. Jag vet att några av er läser detta och jag vill bara säga att jag uppskattar er omtanke mycket. Ni vet hur jag är som person och jag är inte den som skulle säga rakt ut hur jag känner på insidan om ni frågar men jag är glad att ni gör det. Jag tar det som att ni bryr er om mig och det är skönt.
Just nu känns det ändå ganska bra men det kommer säkert komma jobbigare dagar och bakslag och då är det skönt att veta att det finns människor som bryr sig om mig.

Maken var med i tidningen idag. Expressen hade gjort ett repotage där de frågar ett antal personer som skall åka till Afghanistan och tjänstgöra varför dom vill åka.
Det gemensamma i svaren är att de vill göra skillnad, vara med och hjälpa till att försöka få landet på fötter och hjälpa afghanerna att bygga upp sitt samhälle och få det att fungera.
Dom gör ett viktigt jobb därnere för landet och det vanliga folket och jag hoppas att de lyckas snart så att det Afghanska folket kan tillbaka sin ordning och sitt land.

Jag vill ha honom tillbaka!

2010-02-08T11:19:00.000-08:00

Igår kom det då en tragisk nyhet från Afghanistan. Två svenska officerare hade skjutits till döds under en fotpatrull. Mammor och pappor har förlorat sina söner. Flickvänner eller fruar har förlorat sina män och kanske har någon förlorat en pappa.
Att sitta i den situationen som anhörig är för mig helt obegriplig. Att det skulle hända på riktigt finns inte i min tankevärld, ändå är jag fullt medveten om att den risken finns. Han ska ju åka till ett land som befinner sig i krig. Människor dör där var och varannan dag! Men det är dit han ska.

På nåt sätt måste jag ändå beundra dessa människor som väljer att åka dit och försöka göra en insats. Att leva i ett sånt tryggt land som sverige ändå är och ha det så bra som man kan men ändå vilja göra en insats. Göra en insats för fred och frihet i världen och viljan att vara med och bidra till att skapa en bättre framtid för andra och det med sitt eget liv som insats. Men så måste ju medvetenheten finnas. Medvetenheten om att man kanske aldrig får återse dom som man älskar därhemma eller att man kan komma att återvända skadad och kanske aldrig bli som man var förut. Detta är något som inte bara den som åker måste vara på det klara med utan även de anhöriga som är kvar hemma.
För mig har det av nån konstig anledning varit viktigt att veta hur jag skulle få reda på vad som hänt om det skulle hända honom något under missionen. Jag vet inte varför men kanske är det ett sätt för mig att vara lite förberedd på det oförberedda.
Jag är inte jätteorolig för att något ska hända honom men givetvis väcker gårdagens händelse tankar. Jag försöker ändå se till statistiken. Sverige skickar otroligt många soldater och det är en förhållandevis liten siffra som omkommer eller skadas men givetvis är det fruktansvärt för de som drabbas och för deras anhöriga.
Sen finns det ett annat sätt att se på saken. Även om han kommer hem hel rent fysiskt så finns det säkert minnen i hans huvud som jag inte kommer dela och inte kommer att förstå hur gärna jag än vill. Jag vet vem jag skickar iväg men får jag hem samma person?

Nu är det även så att det är inte bara min man som åker utan även hans syster och hennes sambo. De kommer att befinna sig i Afghanistan samtidigt. Tre personer som jag tycker väldigt mycket om och som jag innerligt hoppas återvänder i samma skick som dom åker.

Fördelar....och nackdelar.

2010-02-02T08:50:00.001-08:00

Att vara ensam på veckorna är tufft på så sätt att man får sköta allt praktiskt själv. Men det finns ju faktiskt ganska många fördelar också.
Eftersom jag går upp tidigt varje dag så är jag väldigt trött på kvällarna. Jag går gärna och lägger mig tidigt. När maken är hemma har han ibland ganska lite förståelse för detta. Han jobbar skift i sitt vanliga jobb och sover då på jobbet mellan skiften i snurran. När han sen har haft sina fridagar har jag lämnat lillan hos sin dagmamma när jag åkt till jobbet och därmed har han kunnat sova ut lite extra i alla fall nån av dagarna. Han tycker därmed att jag är tråkig när jag vill gå och lägga mig 21 eftersom jag då är riktigt trött.
Nu är det ingen som har åsikter, jag går och lägger mig när jag är trött och ingen behöver bry sig om det och jag behöver heller inte känna mig tråkig som gör det.
Om jag vill krypa ner i soffan och titta på töntigt lättsam underhållning på dumburken så får jag det utan att nån tycker att det är dålig tv och spyr galla över det.
Jag kan även själv bestämma vad jag vill äta till middag och kan därmed äta fiskbullar varje dag om det är det jag känner för just då!
Jag lägger lillan varje kväll kl 19.00 och efter det har jag egentid. Vill jag då kan jag sitta framför datorn och var lite asocial så gör jag det. Jag kan slappa hur mycket jag vill eller jag kan gå ut i stallet och greja lite och det är ingen som bryr sig vad jag gör!

Sen kommer ju dom där små stunderna krypande när man känner att det hade underlättat mycket om han hade vart hemma.
När jag misslyckas med att smyga upp för att gå ut i stallet på morgonen och måste ta med lillan. När jag smiter en kvart tidigare från jobbet och därmed hinner handla det viktigaste på ICA innan jag måste skynda mig iväg för att hämta lillan hos dagmamma. Nu har jag en superbra dagmamma som ger mig lite extra tid om jag behöver, men jag vill inte utnyttja detta för mycket så jag pusslar lite.
När jag känner för att gå och shoppa en stund efter jobbet utan att ha lillan med, det är bara att glömma!
Att på morgonen bara få tänka på mig själv och inte behöva stressa de sista två minuterna för att komma iväg i någorlunda tid.

Jo, många gånger är det lite skönt att va själv men fler gånger är det skönt att vara två! Allt har sina fördelar och nackdelar....men jag försöker njuta mest av fördelarna och inte tänka så mycket på nackdelarna.

Synd om mig?!

2010-01-30T05:05:00.000-08:00

Lyssnade på radion på väg till jobbet. Dom ringde upp en pappa som just höll på att ta hand om sina barn som skulle till skolan på morgonen. Han hade varit ensam med sina barn i en månad eftersom hans fru jobbade utomlands under en månads tid. Det ojades lite över hur synd det var om honom som var alldeles ensam med sina barn och fick dra hela "familjelasset" själv. Han själv verkade inte tycka att det var speciellt synd om honom, han tyckte att det fungerade bra.
Varför ses det alltid som så självklart att det är kvinnan i familjen som ska dra det stora "familjelasset"? Vem tycker synd om en kvinna som tar upp sina barn ur sängen på morgonen, ger dom frukost och ser till att dom kommer till skolan?
Är det inte självklart att man tar hand om sina barn oavsett om man är man eller kvinna!

Häromdagen ringde telefonen. Det var en gammal bekant till min man. Jag har bara träffat honom en gång för kanske 10 år sedan så jag känner honom inte. Han frågade hur det gick för mig och förklarade att han tyckte det var synd om mig.
Jag tycker inte synd om mig. Javisst är jag ensam på veckorna och får sköta allt som rör hus och hem själv men det går väldigt bra, behöver jag hjälp så har jag nära och kära som ställer upp bara jag frågar och det är tur!
Visst kör det ihop sig lite ibland men problemen är inte större än att dom går och lösa. Nöden är uppfinningarnas moder och det gäller att komma på små trix som förenklar vardagen och det tycker jag att jag lyckas ganska bra med!
Nej, mig är det inte synd om. Jag har ett hus att bo i ett arbete att gå till, en underbar dotter och mat på bordet varje dag. Det är dom som inte har allt det som det är synd om på riktigt....mig är det inte synd om!

Min ängel!

2010-01-26T10:11:00.000-08:00

Så sitter man där och försöker övertyga den lilla 2-åringen om att vi måste ta på oss kläderna och att det är bråttom. Möts mest av ett "Vill inte!!!" och en unge som vill slita sig ur mammas armar och springa i väg.
Eller barnet som vägrar öppna munnen när det är dags att borsta tänderna. Barnet som gråter floder för att hon inte får äta russin innan middagen. Barnet som blir arg när hon inte får kasta saker omkring sig eller banet som mest vill göra tvärtemot det som ska göras.
Alla dessa tillfällen blir till större eller mindre konflikter. Konflikter som måste hanteras av en vuxen, alltså jag. Vid varje sånt här tillfälle kommer tanken i mitt huvud "Nu hade det vart skönt att vara två". Men så är det ju inte för tillfället. Det är ju jag som får ta det varje gång. Jag måste ändå berömma mig själv för jag håller fast vid det som jag sagt från början och håller mig verkligen ifrån att ge efter bara för att hon ska bli tyst. Barn dör inte av att skrika en stund så det får hon göra. Det är jag som bestämmer!

Sen finns tillfällen när hon vill sitta i knät och mysa i soffan. Kommer och kramas och pussas. Vill hålla handen då vi går till bilen. Säger nya och roliga saker. Gör framsteg både motoriskt och mentalt. Gärna hjälper till så gott hon kan med vad det än må vara och säger efteråt att hon är duktig. Hon kommer och kryper ner i sängen mitt i natten och somnar så gott igen. Säger "Tack snälla,snälla mamma för maten" och mammans hjärta smälter som isglass i solen...
Vid alla dom där tillfällena där hon är så underbar som bara våran ängel kan vara, där är jag ju också själv. Han missar ju allt det, de där små vardagliga ljuvligheterna som hon står för. Alla dom där stunderna när man känner att hon är perfekt och man älskar henne så det gör ont i hjärtat, men han missar det!

På sätt och vis beundrar jag honom för att han klarar av att missa allt detta för jag hade inte kunnat vara ifrån henne så länge som han kommer att vara. Efter några dagar så längtar jag jättemycket efter henne. Vad gör man då inte efter ett halvår?

14 616 vassa piggar!

2010-01-23T07:18:00.001-08:00

Har haft problem med ryggen ett tag och förra veckan slog jag till och köpte en spikmatta. Jag ger det en chans tänkte jag.
Har använt den varje dag i en vecka nu och faktum är att jag är mycket bättre i ryggen, inte helt bra men väldigt mycket bättre. Har även varit duktig nog att börja tänka på att lyfta rätt i den mån det går och böja knäna istället för ryggen när jag plockar upp saker från golvet. Peppar, peppar, men det funkar.
Behöver nog dessutom vara lite duktig och träna ryggmusklerna lite extra nu när det är sparsamt med ridning. Ridningen är annars en mycket bra träning för just rygg och mage!

Och när ryggen börjar bli bättre så har halsen blivit sämre. Har kraxat som en kråka och väser nu som en orm. Får verkligen hoppas att det är bättre till måndag, jag vill ju inte sjukskriva mig för en sån simpel sak. Men mitt jobb är lite svårt att utföra om jag inte kan prata. Ska dricka Te och äta Bafusin så kanske det blir bättre!

För kärlekens skull...

2010-01-19T10:16:00.000-08:00

Bara för att man lever i en relation behöver man väl inte ge upp sina drömmar?
Sen maken fick platsen och därmed möjligheten att åka till Afghanistan på en utlandsmission har jag några gånger fått frågan "Hur kan du låta honom åka iväg?"
Jag kan erkänna att jag inte jublar över det men jag vet hur gärna han vill åka. Han åker inte för att han vill lämna varken mig eller dottern, han åker för att han har fått möjligheten att förverkliga sin dröm. Skulle jag då ställa mig ivägen för det bara för att vi lever ihop och jag inte medtycker till 100%?
Nu fanns ju ändå möjligheten för honom, det är väl klart att han ska ta den!
Han har sökt utlandstjänst ett par gånger förut men inte fått någon tjänst. Visst hade det varit bättre om han hade åkt innan lillan föddes men det blev inte så.

Under våra snart 11 år tillsammans har vi varit ifrån varandra i omgångar, både längre och kortare perioder så det vet vi att vi klarar, men nu är vi ju tre. Det svåra för honom blir inte att vara ifrån mig utan att vara ifrån henne. Att missa ett halvårs tid av ett liv som bara är 3 år är ganska lång tid och det är under en period i hennes liv då det händer väldigt mycket.

Det är klart att jag kommer att sakna honom när han är borta men samtidigt så kommer jag ha mycket praktiska saker att göra och det ser jag som en fördel. Finns det mycket att göra runt omkring mig så finns det inte lika mycket tid till att tänka på sånt som är jobbigt heller. Jobbigt kommer det säkert vara i perioder. Det är tur att jag har en mamma och pappa väldigt nära som ställer upp och hjälper mig. Jag har även turen att ha väldigt bra svärföräldrar som också ställer upp och hjälper till.
Man får ju inte välja varken föräldrar eller svärföräldrar men hade jag fått möjligheten att göra det så hade jag valt precis dom jag har. Ni är bäst!

Utsikt mellan två öron.

2010-01-16T03:48:00.000-08:00

Mitt hästintresse tog sin början när jag var 7 år, då fick jag börja på ridskolan. Min mamma insåg ganska snabbt att jag hade viss talang och lät mig få en egen ponny när jag var 8 år.
Hon var så söt! Mörkbrun med svart man och svans och en vit stjärna i pannan. Jag började träna med henne och intresset för att tävla låg inte långt borta. Jag började tävla hoppning. Min söta lilla ponny var inte jätteung och höll inte så länge för tävlandet så en ny ponny köptes. Hon var kolsvart och otroligt vacker att se på. Med henne lärde jag mig istort sett allt jag kan om hästar och ridning. Vi delade många roliga år tillsammans på tävlingar, träningar och med våra kompisar som vi red ihop med. Några av dom blev vänner för livet!
I dom övre tonåren svalnade intresset för hästarna, andra intressen tog över och samtidigt stog jag och vägde i frågan. Skulle jag fortsätta rida var jag tvungen att byta häst. Hästar är inget billigt intresse så jag valde att lägga av.

Det var otroligt skönt att vara utan hästarna några år. Det är ju trots allt mycket jobb och slit med dom varenda dag.
Efter ca 2,5 år utan att ens ha suttit på en häst hängde jag min kompis till hennes stall och red igen. Helt underbart, jag var fast igen!
Livet föll sig som så att vi flyttade och nu fanns åter möjligheten att skaffa en häst. Sagt och gjort!

Nu är ridningen ett andningshål för mig, det är min egentid! I stallet med hästen så är det bara jag och hon. Där behöver jag inte tänka på att vara mamma, jag behöver inte tänka på allt som ska göras utan jag kan bara tänka på mig!
En liten ridtur kan rädda en hel dag. Jag blir nästan alltid glad efter en stund på hästryggen.
Det kommande året kommer stunderna i sadeln vara jätteviktiga för att jag ska orka med allt vardagligt. Jag hoppas på många goa ridturer 2010!

Liten och otrygg

2010-01-13T08:53:00.000-08:00

Jag har turen att ha växt upp i en familj där jag var trygg. Jag hade de leksaker jag behövde, möjlighet att leka både ute och inne. Mina föräldrar stöttade mig fullt ut i mina intresseval och respekterade mina åsikter. Jag fick känna mig trygg och älskad och mina föräldrar tyckte om varandra. Visst hände det att dom var osams om saker men det blev aldrig värre än diskussioner dom emellan.

Så valde jag då mitt yrke och blev förskollärare. Av mer eller mindre en slump hamnade jag på en förskola i ett socialt utsatt område. Många av våra barn växer upp med helt andra förutsättningar än vad jag hade.

Vissa barn bor i lägenheter där det finns sängar och inte så mycket annat. Inga leksaker, inga spel, inga böcker. Kanske inte så mycket mer än en säng att sova i. När det blir kallt och snö kan kläderna vara undermåliga, för tunna, för små eller också finns det inte vantar eller mössa.

Vissa har föräldrar som kämpar med egna problem, sjukdomar och upplevelser som dom bär med sig från sina hemländer. Förmodligen scener liknade de som jag själv bara ser i en film på lördagkvällen. Sen går jag och lägger mig utan att tänka mer på det efter att sluttexten rullat färdigt.

Att som liten kanske komma hem till ett hem där föräldrarna, som man älskar så mycket och som ska vara den största tryggheten, inte är snälla mot varandra. Att som liten se den ena föräldern slå den andra. Vad tänker man då???
Att sen komma till sin förskola och våga prata om sina upplevelser med en vuxen är väl trygghet om nåt?

Vi vuxna som är stenhårda på våra regler, sätter tydliga gränser för barnen och ibland blir lite arga. Men vi finns också där för banen. Vi lyssnar, vi tröstar och vi kramar dom. När som helst dom behöver en varm famn att krypa upp i så finns det en. Vi uppmuntrar på dom att göra framsteg, stöttar när det blir lite besvärligt och berömmer när dom gör rätt.

När våra barn sen slutar hos oss och går vidare uppåt i skolsystemet och man möter dom igen efter ett tag, är det många som blir glada, kommer springande och vill kramas. Då har vi lyckats! Vi har lyckats att skapa trygghet för det barnet! En god förutsättning för det livslånga lärnadet!

Vi är så jäkla bra!!!

Ryggont och russin...

2010-01-12T10:08:00.000-08:00

Något tröttsam gårdag. Upp tidigt (5.15) för att hinna allt som ska göras innan jobbet. Hästar ska ut, fodras, det ska mockas, lillan ska upp ur sängen, kläs på och köras till dagmamma. Jag själv börjar jobba 8.00 och just på måndagar slutar jag först 19.00. Trött är bara förnamnet!!!
Har dessutom haft duktigt ont i ryggen....ja, nu borde jag nog gå till farbror doktorn så jag kan få lite dunderpiller, det kan nog hjälpa!

Idag var tanken att det skulle bli en lugn kväll, men med småbarn blir det inte alltid som man tänkt sig. Lillan myste i soffan med lite russin och vips satt ett russin i näsan! Långt upp i näsan dessutom. Jaha, då satt man där själv med en oförutsedd situation! Efter många tårar och skrik kom det ut i alla fall. Tur att man har nära till hjälpen! Tusen tack, jag hade inte klarat det själv!

Fördelen med att vara gräsänka är att jag får bestämma över fjärrkontrollen och även när jag ska gå och lägga mig. Detta privilegium tänker jag utnyttja till fullo just nu! God natt!

Det har börjat nu...

2010-01-10T11:11:00.000-08:00

Släppte av maken vid tåget i eftermiddags.
Nu va det dax!
Han åker till huvudstaden för att börja sin utbildning inför utlandmissionen i Afghanistan. 16 veckor i Stockholm, sen åker han till Afghanistan i 6 månader...
Hur det känns???
Det är väldigt tudelade känslor. Ena sekunden känns det skit och nästa känns det rätt okej. På nåt sätt känns det skönt att det har börjat på riktigt nu...inget att vänta på längre, lika bra att ta tjuren vid hornen!!! Det kommer gå bra!

Kvar hemma blir jag, våran 2-åriga dotter och djuren. Häst, hund, katt....
Det kommer bli tufft men jag har lagt ribban lågt. Jag ska jobba, vara en bra mamma sköta vardagen och jag ska rida! Allt annat gör jag om jag vill och orkar!

....nu kör vi!!!